Kär i min arbetskamrat

hmm. Samma beskrivning av ditt kärlekskranka agerande berättade av henne till någon av dina överordnade kan skapa problem för dig i framtiden. Om du går vidare med att bli ännu mer tydlig i ord och handling kan det verkligen explodera. Du får nog skärpa dig lite grann.

Jag är ingen socialt inkompetent sten. Hon svarar ju på samma sätt. Såpass bra på att läsa människor är jag så att jag kan skilja på om ett beteende är önskat eller oönskat.
Däremot så kan jag inte läsa av fullt ut om det är önskat på ett vänskapligt sätt eller något mer.

Det är inte heller så att det sker dagligen, men då och då.

This: den klassiska ursäkten som alla har i din sits - "men jag ville bara ha ett avslut" - det är ren och skär bullshit. Du vill berätta för att du hoppas på "något". 

Det är väl solklart att jag hoppas på något, trodde det framgick.
Men jag tror kanske inte att det är det mest troliga scenariot. Finns ändå ett värde vid ett nej att jag kan få ett avslut.

Du vet inte hur det här kommer att utvecklas. Även om ni kanske just nu balanserar på en gräns där ditt beteende är önskat, eller i varje fall inte direkt oönskat, så kan något annat gälla i morgon. Och då kan en objektiv beskrivelse av detta beteende till någon i organisationen resultera i problem för dig om hon, eller någon annan, skulle vilja det. Att då hävda att hon ju svarade på samma sätt hjälper dig nog inte så mycket när du är hennes chef. 

Och svarar hon verkligen på samma sätt mer än i din inbillning?

Detta förstår jag helt och hållet. Klart man har ett hopp, att berätta handlar ju främst om att man någonstans hoppas på att få ett positivt gensvar -  men om man inte får det vill man döda hoppet. Döda hoppet är ju första steget till att kunna släppa och gå vidare.

Ponera att hon inte har en tanke på dig mer än att du är hennes trevliga chef som hon kommer bra överens med och gärna spenderar lunchen tillsammans med.
Hon älskar sin man och har ingen tanke på att splittra sin familj. Ganska nöjd.

Så kommer du om ett halvår och talar om att du är kär i henne och har varit det under en längre tid. Vad vill du med det?
Det finns hur många historier som helst i olika forum där kvinnor inte har en tanke på att lämna eller vara otrogen, men det ställer till det i huvudet på många...Kan inte glömma...ligger vaken på nätterna och funderar osv.
Är det det du vill? Göra henne och hennes familj olycklig?
Fy fan för folk som inte kan låta andra familjer vara ifred !

Precis så!

Har så svårt att ta in ditt sätt att tänka. När jag var gift så har jag haft flera flörtiga kollegor som jag trivts väldigt bra med. Hade då ingen baktanke att jag ville något mer. Var väldigt nöjd med min fru och ville hålla ihop min familj. Hade någon deklarerat sin kärlek till mig så hade det förmodligen inte påverkat mig negativt.

När jag var yngre(och singel) så har jag flertalet gånger varit med om att kvinnor haft känslor för mig som inte varit besvarade från mig. Har aldrig känt mig tvingad att inleda ett förhållande under sådana omständigheter.

Ser du kvinnor som veka offer? Om hon älskar sin man så kommer hon ju inte lämna honom oavsett vad jag säger eller gör? Eller tänker jag fel?

Om hon däremot hänger kvar för att det är enkelt men mentalt har hon redan vandrat vidare. Då gör jag väl henne en tjänst? Kanske inte blir vi, men hon får en spark i ändan att ta tag i sitt liv.

Du säger att du aldrig har varit så förälskad i någon annan, men jag undrar om det verkligen stämmer. För man känner ju ALLTID så, att den man älskar just nu är den mest älskade. Man glömmer de gamla förälskelserna i samma stund som man blir förälskad i en ny, och när man stöter på de tidigare kärleksobjekten någonstans, förstår man inte vad man någonsin såg i dem. 

Som du också har skrivit, så inser du att man är mer benägen att bli förälskad under vissa perioder av livet. Och då söker hjärnan efter ett föremål. Det är alltså ens eget sökande efter ett förälskelseobjekt som orsakar förälskelsen, snarare än att den person som det råkar bli skulle vara så enastående perfekt, eller att man skulle passa så oerhört bra ihop med vederbörande. Det KÄNNS så, men det är våra inrikata hormonsystem som lurar oss, för att vi ska vara beredda att riskera allting och lämna allting, för att få vara med denna person. Om det inte skulle vara så, skulle vi vara utdöda. 

...med ovanstående sagt, så blir vi inte förälskade i VEM SOM HELST för det, utan någonting måste personen ha, och på något plan måste vi vara kompatibla. Det KAN vara så att man skulle kunna få ett lyckligt äktenskap med personen...och det är ju just detta "kan" som gör det så svårt att avstå det. Även om man vet att det är fel, p.g.a. att den ena eller båda är upptagna - och i synnerhet om det finns barn inblandade. 

Jag kan inte råda dig, jag kan bara säga att du inte är ensam. Är själv i en liknande situation, dock inte på jobbet, utan jag har kontakt med den mannen i ett annat sammanhang. Han är gift och har en åttaårig dotter, men hans fru har även en tonåring sedan förr med in i äktenskapet. Jag försöker intala mig, att det inte är så illa att bryta upp deras familj, eftersom de ändå inte är en kärnfamilj längre... Hans fru kommer också från ett fattigt land, och det är helt uppenbart att jag är mer kompatibel med mannen, då både han och jag är intelligenta, välutbildade och allmänbildade. Medan hon har väldigt enkla intressen. Men, men... jag ska inte sno din tråd!