Anonym (Sorgsen) skrev 2021-10-13 23:07:45 följande:
Är det fel att försöka liksom? Att hjälpa, vara kärleksfull på alla sätt, och allt?
Jag skulle inte kunna låta bli. Skulle inte kunna vara latare o drygare liksom, hittar inte rätt ord här
Jag är bra som person, omtyckt överlag på jobb o vänner
Men kärlek. Jag är så olycklig?
Jag är som du, ger en massa men får väldigt lite tillbaka många gånger.
Nu, med åldern så har jag slutat, så gott jag kan. Jag ger, men märker jag att jag inte får tillbaka utan tas för givet och som den som man kan dissa om någon annan frågar om något så backar jag rejält och om mannen då inte inser att jäklar nu är hon på väg bort, jag får skärpa mig, ja då går jag.
Jag lever hellre ensam än dras med någon värdelös karl.
Som ex: Min man (för jag är faktiskt gift) kunde strunta i att ringa och säga att han blir sen. Jag sa till, gång på gång att han måste ringa, för jag väntar med maten.
Han lovade att bättra sig och det gjorde han i kanske en vecka.
Då åt vi här hemma, plockade undan och så fick han äta när han kom hem. Då kände han sig förbisedd och som att jag inte brydde mig om honom...
Jag förklarade att jag var less på att vänta in honom och inte veta när han skulle komma hem.
När han sen tog upp en till hobby, som jag är jätteglad att han har, för han mår verkligen bra av det! Men den ledde till att han ibland avbokade saker med mig för att istället åka ut och fiska, vilket är ok ibland, men inte alltid.
När jag sa att nej, vi har ju bokat ditt eller datt och jag vill gärna att vi faktiskt gr det och han då istället såg ut som sju svåra år när vi gjorde det vi hade bestämt och därmed förstörde dagen för mig så började jag säga: Ja, visst fiska du, jag hittar på något annat. Och så gjorde jag det, gärna något som gjorde att jag var borta när han äntligen masade sig hem.
Bla går jag gärna promenader med en kollega, som råkar vara man och som råkar vara superunderbar på att bekräfta mig som människa och DET gillar inte min man. TROTS att han mycket väl vet att jag aldrig skulle vara otrogen och trots att han vet att mannen i fråga gillar män, inte kvinnor. Oavsett vilket så får jag önskat resultat, han har insett att vill han behålla mig får han se till mina behov också, inte bara sina egna. Drygt att man ska behöva göra så, men det ger ju resultat iaf.
Så, mitt svar är: du blir ignorerad och förbisedd för att männen du blir tillsammans med är tillsammans med dig för att du är bekväm. Du tar hand om allt, ser till deras behov (som deras mamma en gång gjorde) och stannar även om du inte får något tillbaka. När du sen väl vill ha mer än de ger, ja då är du besvärlig. Dessa män är alltså inget att ha.
Börja med dig själv, din självkänsla och ditt behov av att tillfredsställa andra. Det är inget fel med att vilja göra allt för sin partner, men många utnyttjar det tyvärr, dessutom fattar nog inte ens alla män att det är vad de gör, de tar det bara för givet att kvinnors lycka består i att passa upp på dem.
När du inser, på riktigt, ditt eget värde så kommer du att träffa en man som faktiskt VILL ge dig det allra bästa som han någonsin kan och då blir förhållandet ett givande och tagande istället för skevt med en som tar och en som ger.