Under IVF-behandling - vill ni följas åt?

Första försöket tog jag gonal i tolv dagar. De höjde dosen i mitten nån gång pga att jag svarade dåligt. Mådde absolut sämre framåt ÄP. Kändes obehagligt i magen, ville bara få ut äggen.

Denna gången körde de högre dos från början och då behövde jag bara ta gonal i tio dagar. Kände faktiskt mindre denna gången trots högre dos och större och fler blåsor.

Vad får du för dos gonal?

De satte in ett 2dagars embryo. De plockade ut 6 st totalt så nu väntar vi på besked brevledes om de andra fem blev frysta efter 5 dagars odling

Min testdag är 18 dagar efter insättning så rätt långt har jag förstått?

Ja jag behövde det. Och åkte dit. Men när jag skulle vänta 6h ensam på aktuten till 3 på natten resonerade jag som att jag nog skulle ha det bättre hemma så vi åkte hem igen. Nu vet jag inte vad som var bäst, med tanke på att jag tyvärr låg vaken till 4 pga störd andning och smärtor. Men var det pga svullnad vet jag inte hur det kunnat hjälpa på aktuen?

Håller helt med! Det betyder mycket för mig. Känner mig ofta så ensam i det här, gråter typ varje dag och tappar hoppet ibland. Då ser jag de värsta scenarierna framför mig.

Känns skönt att veta att ni är där ute någonstans och delar detta med mig :)

Min man fattar inte riktigt vad jag går igenom och kan inte vara det stöd jag hade velat. Jag kan inte klandra honom heller, det är ju min kropp och min biologiska klocka.

Ja, det hade ju varit jättekul :)

Klart man måste tänka positivt. Helt rätt! Jag gör det för det mesta, men man blir ju så påverkad och känslig av hormonerna och då kommer ibland de där andra tankarna smygande.

Håller med! Hoppas verkligen det går bra för oss alla!

Har ni fått någon chans i procent för att lyckat resultat från er läkare?

Till oss sa hon 80-90% chans att lyckas, men nu kommer jag inte ihåg om det var på ett eller fyra försök. Hoppas ju chansen överväger, men man är ju också lite stukad av att försökt i 2 år med ett MA, där sannolikheten att bli gravid är 90% inom ett år... 

Ja, äggplocket lockade fram många jobbiga känslor :(

Jag tycker det är obehagligt med Lutinus, det kladdar mycket. Får mer biverkningar än av sprutorna faktiskt. Brösten ömmar och det hugger en del i magen. Oklart var i magen dock, jag inbillar mig att det är i trakterna kring livmodern.

Sen vet jag inte om det är Lutinus eller det faktum att jag gått några veckor på hormoner nu, men jag känner mig trött och sliten. Den mentala anspänningen påverkar också såklart. 

Det positiva när man börjar med Lutinus är att man slipper nålarna ;) Dessutom går behandlingen in i en annan fas där man får sköta sig lite mer själv utan inblandning från sjukvården. 

Ja, det är tungt, men jag försöker att inta ha så höga förväntningar på honom. Blir bara besviken då. Jag tror det hela bottnar i att barn inte är lika viktigt för honom som för mig. Tråkigt men sant. 

Eller hur! Nån slags självbevarelsedrift kanske. 

Jo då, jag pratar ofta med min mamma och mina närmsta vänner. Jag håller med dig, det känns fint att dela. De vill detta så mycket de med. Men det blir en slags ojämlikhet, de har alla fått barn på naturlig väg utan några svårigheter. Jag märker att det bubblar upp känslor av avundsjuka inom mig.

Åh, vad tufft för dig att höra om din kompis graviditet. Verkligen en prövning! Stort av dig att du landade i att känna glädje. Som du skriver hjälper det inte dig att andra inte kan få barn. 

Min mans bästa vän plus tjej ska komma hem till oss ikväll. Känns jobbigt. Hon är gravid i vecka 12 och de började försöka i somras. Jag är orolig för att inte kunna känna/visa glädje, att det kommer vara så genomskinligt. Som det är nu känner jag avundsjuka eftersom jag ställer det i relation till mig själv. Men innerst inne unnar jag dem verkligen detta, de har varit igenom så mycket svårt så nu var de det deras tur att ha lite flyt. Men det är en prövning!

Man kan ju också finna stöd i det, tex att din mamma lyckades få barn iaf och varför skulle inte du då? :) Men ja, det är ju mycket som känns orättvist.

Och det är klart man får vara avundsjuk och tycka det är orättvist, för så är det. Dessa känslor är så svartmålade och förbjudna att känna/ tala om, men det är ju så det känns för oss utan att missunna/tycka illa om den andra parten. Kanske också lite lättande att låta sig själv känna så, för det är en orättvis situation vi är i! De andra har ju vunnit högvinsten i livets lotteri.

Sen påminner jag mig själv, ofta om, alla gravida/nyförlösta man ser på stan och man känner avund för - jag vet inte vilken resa de har gjort. De kanske har längtat i många många år, troligtvis inte, men man vet ju inget om deras resa.

Annat ämne:

Vilken klinik går ni till?