Så nedbruten

Har han alltid varit arbetslös under era 8 år?

Jag hade inte orkat med ett sånt förhållande och jag hade lämnat.

Hej!

Jag antar att din partner mår dåligt och har ångest. Men han måste ta tag i sitt mående, ingen blir hjälpt av att bara sitta hemma och spela tv-spel. Han måste söka hjälp och han måste börja göra mer i hemmet.

Du måste börja ställa krav på honom och förmodligen behöver du hjälp av någon som stöttar dig i det här, för det kommer inte bli lätt. Oavsett om du vill ge förhållandet en chans eller om du vill separera så behöver du vara beredd på att det här kommer att påverka dig starkt känslomässigt. Du verkar ha haft autopiloten på väldigt länge för att ha orkat med allt ansvar och jobb. Tyvärr är det inte helt ovanligt att kraschen kommer när man börjar känna efter hur man verkligen mår innerst inne. Så var rädd om dig själv.

Låter jättejobbigt, vilken hemsk situation du har! Men blir nyfiken på ångesten och jobbet, kan du förstå varför han skulle få ångest av det jobbet. Var det ett känsligt jobb för honom på något sätt, eller har han blivit bekväm? 

Har en avlägsen bekant som har en hemmaman. Han har aldrig klarat av att jobba. Han har högskoleutbildning och är smart, men har aldrig klarat av att jobba. Under deras 20+ år tillsammans. Tycker det verkar så konstigt att man accepterar ett sånt läge och bara är hemma. 

Har även en kusin som en period hade en tjej som inte klarade av något jobb, men hon försökte i alla fall. men alla jobb var för stressiga, tyckte hon så hon slutade efter nån månad. Typ jobba på Ica, hoppa in på förskola, städa...hon bara slutade snabbt pga att hon kände stress. 

Jag funderar över om man kan bli så långsam och bekväm och inrutad i sina små cirklar om man bara går hemma, att man kanske måste acceptera en ångestnivå under en period när man gör något nytt? Det är faktiskt inte farligt att ha ångest, vissa verkar tro att man ska undvika allt som ger ångest, men det leder ofta bara utför till en ännu mer begränsad tillvaro!

Du har kört på autopilot och tiden har bara gått. Plötsligt en dag vaknar man upp och inser hur man lever, och att man har haft det såhär länge.

Det är väldigt lätt att hamna där. Man vill sin partner så väl, man tänker också att snart kommer det att bli bättre. Barnen måste ju ses om också så man gnor på och jobbar och sköter hem och barn. Tills man en dag plötsligt inser hur man har det. Och man inser att alla hans ursäkter, alla hans löften, alla hans utbrott där han skrikit och gormat för att man velat att han ska ta sitt ansvar för hem och barn är bara luft och skit.

Kan någon ta barnen några timmar i helgen? Så att ni kan prata ostört. Så säger du att nu går det inte längre för du går snart sönder. Ni ska dela upp hemmasysslorna så ni har hälften var. Han ska göra en mycket konkret plan för jobbsökande DENNA helg. På söndag kväll ska han ha sett ut minst fem företag som han kommer att söka till under veckan som kommer. Han ska gå till Arbetsförmedlingen och skriva in sig och se till att direkt få hjälp med CV.

Han ska skicka in CV samt ringa till hotell, serviceställen, vården etc. Det är ställen där det behövs folk nu.

Anser han sig behöva vård så ska han ringa till läkaren på måndag. Inget mer förhalande.

Sedan sätter du en tidsgräns i huvudet. Har inget hänt mer än någon väldigt litet om 4 veckor så får han flytta ut.

Ta inte detta mer TS.

Det är svårt att förstå att man är i ett svart hål när man befinner sig i hålet som din make kanske gör. Förmodligen är han också lite bekväm av sig. Men jag tror att TV-spelandet är en form av tröst-mekanism.

Men det gäller att ta tag i sitt mående. Det finns hjälp att få, ev även medicinering, det viktiga är att inte låta situationen fortgå.

Man kan börja med dagliga promenader, utöka de i takt med att man mår bättre och så vidare. angripa det systematiskt och kontinuerligt.

Jag hade tagit ett samtal med honom och talat om att situationen inte längre är hållbar och att något behöver förändras. Förklara din situation och prata med mycket empati åt bägge håll utan att anklaga varandra. Ni måste lösa era problem tillsammans.

Om det är så att ni inte kommer framåt så måste du börja fundera på vad det innebär för dig.

Det är så jag ser på det, jag hoppas att det var till någon hjälp.
 

Tack för fina svar ???? jag blir så rörd.

Han har varit i en djup depression som varade i två år samt att han blev av med jobbet pga arbetsbrist. Men detta jobba som han blev erbjuden skulle vara mer anpassat för att passa honom, så kan inte riktigt förstå att han inte ens vill prova.

Tycker att han borde tänka på mig och att avlasta mig ekonomiskt när han väl fpr chansen.

De värsta är att när jag försöker prata med honom så skriker han åt mig även om jag är lugn och sansad. De i sin tur gör ju att jag undviker att prata med honom om viktiga saker för jag vill inte oroa barnen.

Jag själv blev allvarligt sjuk för 2 år sedan så frågade jag om han kunde laga mat en dag då jag mådde jätte dåligt, å då suckade han och stönade och blev på dåligt humör.. nu ser jag tillbaka och tänker att han ställer aldrig upp för mig. Hjälper mig aldrig! De är völ klart han vill vara tillsammans med mig när han fpr allt serverat..

Jag har gett så mycket av mig själv och kämpat så mycket för "oss" så jag är totalt slut. Sen fattar han inte varför jag inte vill ha sex ?!

Jag tänker nu om jag ska våga bryta mig loss men måste isf fixa en lägenhet.

Men då kommer mitt dåliga samvete fram att hur ska han klara sig? Jag har bett att han ska söka vård, men de händer inget! Jag tycker jag får tjata så mycket och tillslut orkar man inte de.

Han kanske kommer växa som person om han får börja ta lite ansvar. Jag tycker det låter klokt att bryta sig loss från en sån här relation. Ditt fokus borde vara dig själv och barnen. Han kommer klara sig.

Det går inte att ha det såhär längre. Du kommer att gå in i väggen och då kan det ta väldigt lång tid att komma tillbaka. Sätt dig själv och barnen främst nu.

Försök att prata ostört i helgen. Säg att du inte orkar längre. Att förändring måste ske nu.

Fråga honom vad han tänker sig att ni kan göra. Pratar han väldigt svävande och otydligt så säg: Vi måste vara konkreta nu. Vad kan vi göra NU för att vända skutan?

Ta upp hemmasysslor samt att söka jobb. Det ska leda till konkreta planer, inte att han säger: ahh öh jag ska försöka att hjälpa till mer hemma... Utan ni ska dela upp sysslorna 50/50. Likaså med jobbsök.

Börjar han att gapa så säg att du accepterar inte detta och så går du därifrån.

Ställ dig i alla bostadsköer du kan. Se över din ekonomi. Sälj det som går. Nu vet jag inte hur ni bor, men det måste ju vara lättare och bättre att han flyttar ut? Sen om det blir hem till föräldrarna eller flytta ihop med en kompis är sak samma just nu.

Vem står på bostaden? Varför är det du som måste flytta?

Jag tycker att det är dags att du börjar tänka på dig själv nu - om inte annat för dina barns skull. Du har ändå ett antal barn som du behöver finnas där för. 

Visst, man ska finnas där för varandra. Men som du säger, han finns inte där för dig. Och ja, du kan stötta med hushållsarbete om han i gengäld söker hjälp. Det är inte ok att bara sitta och spela som flerbarnspappa och inte söka hjälp. Och vägra ens försöka ta ett jobb som serveras honom. Jag kan förstå att han mår dåligt av arbetslösheten och är deprimerad. Men han kommer inte att komma ur depressionen genom att spela tv-spel. Tvärt om - det är en bekväm flykt.

Så börja mentalt att förbereda dig för flytt. Även om du har rätt att bo kvar är det kanske inte så lätt att få honom att flytta?

Börja sen även rent praktiskt förbereda dig genom att leta bostad m.m. Bara att göra sånt får kanske din karl att faktiskt ta tag i sitt liv. När han inser att du faktiskt menar allvar. Men om han inte gör det är det dags att lämna för både din och dina barns skull. 

För som det är nu går det knappast åt rätt håll? Istället blir er relation allt mer sned och du allt mer arg och bitter. Och som du säger, knappast sugen på sex. Tydligen orkar han det...?