Trassligt liv, behöver råd.

Jag tycker definitivt du ska söka samtalskontakt, tex via din vårdcentral.
Du har varit med om mycket och då behöver man bearbeta professionellt under en längre tid.
Var själv inte trygg i min barndom och det ger en del bagage i vuxen ålder

För det första, det låter som att du är väl medveten om hur din barndom varit, och det känns som att du verkligen kommer att ge dina barn något helt annat.

Jag tror att du behöver prata med någon utomstående, och kanske få lite verktyg att hantera din situation med. 

Jag håller med föregående talare om att du bör söka en professionell samtalskontakt som du kan få hjälp av, både när det gäller att bearbeta saker från ditt tidigare liv, och när det gäller att få verktyg att hantera livet du har nu. Det kan vara svårt att hitta den där perfekta kontakten, men ge inte upp - och nöj dig inte förrän du hittat nån som du verkligen känner förtroende för, och som du känner verkligen kan hjälpa dig.

Sen måste jag bara kommentera på en sak du skriver, nämligen att din mamma är en kylig och stark kvinna. Du lägger kanske (antagligen) in nåt annat i ordet "stark" än vad jag gör, men nej - hon verkar inte ha varit (eller vara) en speciellt stark kvinna. Du, däremot, verkar otroligt stark, som klarat dig så pass som du ändå har, trots din uppväxt, och som dessutom är så otroligt medveten, och verkligen vill vara den bästa mamman du kan för dina egna barn. Starkt. 

Hej TS!
Jag tänker att även om du är vuxen idag och har egen familj så är du fortfarande anhörig och medberoende. Jag tror stenhårt på att söka hjälp och stöd från andra som har varit i samma stuation. En terapeut i all sin ära kan vara toppen, men att träffa någon som verkligen vet, som har kännt precis som du, är bästa medicienen. Googla på anhörig och /eller medberoende så tror jag att du känner igen dig och kan hitta bra hjälp och stöd. Och du, genom att vara så medveten som du är, så bryter du den negativa kedjan. Du är grym som vill ta ansvar och utvecklas! Många kramar och stort lycka till.

Ber om ursäkt för mina stavfel, Sitter i mörkret och har lite brådis. / Kram!

Stort tack till alla er som tagit er tid att svara mig! Och vilka snälla kommentarer. De piggade upp mig och gav mig styrka. Min familj är det absolut viktigaste och jag kommer alltid vara där för mina barn, även om såklart livet med dem inte heller är en dans på rosor alla gånger. Ingen vet om det trasiga förhållandena från barndomen. Utåt sett såg det kanske ganska ?normalt? ut, åtminstone under vardagar under min uppväxt. Men under dessa fester, varför reagerade ingen granne/vänner till mina föräldrar. Eller var det inte så på 80-talet?

När min far låg däckad dagen efter kunde deras kompisar komma förbi och ?titta på honom? och hånskratta. Minns att det var så förnedrande och önskade att jag hade en annan pappa.

Listan är lång på händelser från min barndom. Tack igen för era fina kommentarer, de värmer!

Jag tänker att du faktiskt behöver hitta något sätt att sörja att du faktiskt inte fick den barndom som du egentligen behövt. Att det faktiskt fanns delar i detta som tog bort den självklara trygghet som många går runt hela livet och knappt märker.

Att gå till psykolog samtalsstöd, eller träffa andra anhöriga är säkert bra, men viktigast är ju att du gör det som verkar fungera för dig.