Hur länge pallar man vara någons partner vid sidan av?
Alla människor är såklart olika, så det finns nog inget enkelt svar på den frågan. Är väl från person till person.
Nu är jag inte älskarinnan i situationen utan den som är gift, flerbarnsmamma i övre 30-årsåldern som har en pojkvän vid sidan av. Han är strax över 20. Jag taggade upp honom på krogen för några veckor sen, hög på uppmärksamhet och med gott självförtroende. Jag har utseendet på min sida och ser, enligt de allra flesta människor, ut att vara max 28. Det var första gången jag var ut på många år och i en ny ort där jag inte känner många.
De var mycket folk i 20-årsåldern ute, såklart.
Det var tre killar som nästan bråkade om mig, bland annat en granne från samma område som jag och min unga pojkvän. Han var blyg o oerfaren o jag var inte så pigg. Sprit klarar jag men inte cigaretter. Så det blev en hel hångel men inget mer den kvällen.
Vi höll kontakten och träffade vid några korta tillfällen o kysstes, pratade och längtade. I början av veckan kom äntligen tillfället och jag åkte med hem till honom och vi knullade som kaniner! I 2h hade vi det underbart tillsammans. Han fick uppleva sånt som han aldrig tidigare upplevt (han har bara varit med två tjejer innan mig. Båda dessa var fylleligg o väldigt fumliga och inte så lyckade). Han fick slicka fitta för första gången, trots att jag inte är bekväm med att bli slickad o föredrar att bli pullad. Men han ville så gärna o han älskade det o gjorde ett grymt bra jobb! Jag gav oralsex också. Får nästan aldrig ge oralsex på min man, trots att han njuter av det o vet att jag tycker om det.
Min unga pojkvän hade svårt att komma, trots att han njöt otroligt av allt vi gjorde. Jag är inte van vid att knulla så länge! De flesta killar jag varit med, kommer efter 5-15 min, så även min man.
Men jag är omättlig, översexuell, nymfoman.
Så att ligga med en så ung kille passande mig perfekt. Han är dessutom den grövsta jag varit med och jag har längtat efter känslan att känna mig totalt uppfylld, att det ska vara smärtsamt skönt. Jag är dessutom rätt trång.
Vi vill bada ha mer nu, ska försöka ses snart igen.
Det här är inte bara sex, inte bara attraktion. Det har det aldrig varit. Jag valde ut honom från början och han mig. Visst var det lockelsen och spänningen att han är så ung och tvärtom för honom, att en 17 år äldre, gift kvinna ville ha honom... Men vi valde ändå varandra. Och vi var båda medvetna om att det fanns känslor, och att dessa med stor sannolikhet kunde "förvärras" när vi låg med varandra.
Och det har det gjort... Vi är kära i varandra... Ja jag vet, det gick snabbt o jag låter säkert omogen. Men jag är känslomänniska o när man delar något så intimt... Jag kan inte ligga med någon jag inte tycker om. Och den här killen är en gud i sängen! Vi är som gjorda för varandra. Han har världens finaste kropp, han är fin hela han. Så otroligt mogen (men lite naiv ibland såklart) snäll o omtänksam, gullig, kärleksfull, lugn, smart, rolig.
Vi skrattar mycket tillsammans, har samma musiksmak och samma åsikter o inställning till mycket.
Vi har beställt att vi är tillsammans, i smyg. Han är min och jag hans. Han visste premisserna från början (att jag är gift osv) och han var till och med orolig ett tag att jag skulle ställa krav, ändra mitt liv för honom. Men jag har förklarat att min familj är mitt allt. Jag har inga planer på att skilja mig.
Min man älskar mig o jag honom. Jag är nöjd med livet som det är. Önskar att jag kunde träffa min unga pojkvän oftare, sova tillsammans osv.
Men jag vill inte blanda in honom i min familj, i min stressiga vardag. Jag bryr mig för mycket om både honom och min familj för det.
Men jag är poly och jag skulle kunna leva såhär. Inte med lögnerna såklart, att behöva hålla våran relation hemlig, det tär på mig och jag får dåligt samvete mot både maken och pojkvännen.
Nu undrar ni om min stackars make som jag fört bakom ljuset, som jag bedrar och ljuger för, som ofrivilligt, omedvetet, delar mig med någon annan.
Min man älskar mig högt. Han är lite gubbig dock trots att jag är något äldre än honom. Han har svårt att hantera både familjeliv och jobb o är inte alltid så kul å lätt att leva med, varken för mig eller barnen. Men han älskar oss och gör så gott han kan. Han vet att jag är poly, han vet att jag ofta är frustrerad, rastlös, både sexuellt och på andra sätt. Han vet att han borde hjälpa till mer med barn o hem, att han ofta stjälper istället för hjälper.
Men han vägrar dela mig. Om han visste min hemlighet så skulle det knäcka honom totalt.
Hela hans värld skulle rasa samman och han skulle aldrig återhämta sig. Om vi fortsatte tillsammans skulle hans kontrollbehov gå överstyr. Han skulle inte låta mig gå utanför dörren, han skulle knäcka både sig själv och mig. Och så skulle det ta slut ändå. Så innan ni skriker "lämna honom o låt honom hitta någon som värdesätter honom osv" eller att jag ska erkänna för honom, ni känner inte honom. Å jag älskar honom för mycket för att berätta. Jag skulle hellre lämna än berätta men han vill inte vara utan mig. Min bästa väninna säger samma sak "Gjort är gjort. Sköt det smidigt och låt honom aldrig misstänka något. Att berätta gynnar inte honom". Nej, dom flesta som berättar gör det ju bara för att slippa bära på det själv.
Tro mig, jag skulle gärna berätta. För enligt honom så är killar i min pojkväns ålder "små", det finns inget som kan ge mig, det skulle bara vara äckligt om jag var med någon så ung, jag är alldeles för ordentligt för det" osv. Tuggar han på. Övertygad om att killen bara är en bra vän.
Men vårat sexliv, som var bra innan, har skjutit i höjden! Häromkvällen lyckades han fortsätta efter att ha kommit och sen komma igen! Första gången sen början av vår relation. Han har alltid gett mig närhet, pussar, kramar, komplimanger. Men nu flirtar han vid middagen, ger inviter, klär av mig med blicken, tar alla tillfällen att ta på mig, kyssa mig o hångla upp mig. Nästan klängig. Det är mysigt men det känns konstigt. Han är nästan... Jag vet inte... Men jag är glad att det är bra mellan oss. Även om det gör samvetet sämre...
Men nu till mina funderingar... Min unga pojkvän är så nöjd med att ha mig bara ibland. Han är så tacksam och glad över allt jag ger när vi ses, skriver till varandra osv. Jag är bra på att visa kärlek på alla sätt och överöser mina nära med kärlek och omtanke. Samma sak med min "Wifey".
Men jag känner mig ändå taskig, rädd att inte räcka till. Undrar hur länge han är nöjd med att vara min vid sidan av... Förstår ju att han absolut inte vill bli bonuspappa osv. Å det får han inte heller.
Men hur länge klarar man att inte få ha den man älskar (vi är inte där ännu men det är bara en tidsfråga) nära sig så mycket som möjligt, att vakna tillsammans, somna tillsammans, få "visa upp" sin älskling. Dela mer än bara några timmar i veckan? Jag tycker det känns lite jobbigt redan nu och då är ju jag den som lever dubbelliv, som hindrar att vi kan ha det så.
Just nu pluggar han, bor med sin pappa (som absolut inte skulle accepteras vårat umgänge) och lever ju som många i den åldern. Så nu förstår jag att han inte vill ha de kraven fullt ut. Även om vi bestämt att vi är exklusiva. Han accepterar såklart mitt äktenskap men inte om jag skulle vara med någon utöver det.
Ja vet att det hela låter sjukt och fel, men jag är inte mer än människa. Jag bryr mig väldigt mycket om alla runtomkring mig. Undr alla år så har jag varit så mycket mamma, hustru osv. Så jag nästintill förintat mig själv. Å jag är fortfarande en bra hustru och mamma, min familj lider inte av mina val, tvärtom. Jag är gladare än på länge, piggare, mer motiverad, än mer kärleksfull än vanligt osv. Jag dömer mig själv tillräckligt så kasta inte ur er massa skit utan kom med input. Ingen människa är perfekt och jag har aldrig påstått att jag är det.