Livet börjar nu

Jag har nyligen börjat leva, eller göra framtidsplaner för första gången i mitt liv, tror jag. Jag är inte gammal alls, jag är inte ens 30 år men det känns som att jag hamnat efter så mycket i livet på grund av alla depressioner och ständig ångest. Jag slutade leva tror jag efter jag slutade 9an, slutade göra framtidsplaner och när jag väl började jobba var det inte för att jag tänkte långsiktigt, mer att jag bara skulle klara mig bra nog att överleva tills jag fick modet att avsluta mitt liv. 
Nu har det vänt dock, och jag har börjat se ljuset i tunneln efter att ha en jättebra psykolog som fått mig att inse vad som är vad. Jag gör planer för framtiden för första gången i mitt liv och jag vet att jag tar mig ständigt framåt och jag har kommit så långt, mentalt, men jag hakar alltid upp mig på tråkiga kommentarer och folk pratar med mig som om jag slösat bort hela mitt liv, trots att jag inte ens är 30 än, vilket heller inte ens är gammalt. 
Men det är så tråkigt att jag fortfarande hakar upp mig på vad andra tycker, trots att jag vet att allt jag gör nu, och allt jag tagit tag i och hur mycket jag tar mig framåt just nu, egentligen är nog och jag mår äntligen bra. Tills någon lägger en tråkig kommentar och jag tar åt mig mer än jag borde. 

Tråkiga eller elaka kommentarer kan ni gärna hålla för er själva, tack på förhand.