Hur lär man sig leva med det?
För länge sen, när jag var relativt ung (strax innan 25) så träffade jag en ung man som jag blev så vansinnigt kär i. Ni vet sådär kär så att man skulle kunna göra precis vad som helst för den personen. Jag hade följt med honom till vilket hörn i världens som helst, levt på vilket sätt som helst bara jag fick vara med honom. Vi var tillsammans ca ett år, men det var inget vidare förhållande då han inte kände samma för mig, det var mest ett år av väntan och längtan efter honom då han alltid prioriterade annat framför mig. Han var dock ingen dålig person, men stora issues med närhet och intimitet, antar jag. Vi kunde alltid prata väldigt bra dock, om allt utan våra egna känslor för varandra, förstås.
Hur som helst. Efter honom träffade jag en annan man, en snäll, hängiven och stabil man. Vi hängde ihop ett tag men jag märkte att känslorna för mitt ex inte gick över. Såhär i efterhand borde jag ju ha gjort slut med den nya. Men tvärtom tänkte jag att om jag ändå aldrig kommer över exet kan jag ju lika gärna bli kvar med den nya. Jag ville ju ha familj och barn.
Så blev det, jag nöjde mig, tänkte att om jag inte fick vara med den jag allra helst ville vara med så var det här det näst bästa. Det har nu gått 10 år, vi har en 4-åring och en 2-åring, radhus och är gifta. Jag har nog aldrig varit riktigt kär i min make, men jag älskar honom som en person som står mig nära.
Exet har alltid funnits i periferin, vi har haft sporadisk kontakt genom åren, ibland har det gått nåt år mellan kontakterna, men det har bara handlat om hur vi mår, vad vi gör och lite så. Som med en avlägsen bekant.
Nu efter pandemin sprang vi av en slump på varandra på stan, vi fikade och därefter har vi setts några gånger och käkat middag och bara pratat. Vi har fortfarande den där prat-kemin.
Mina känslor är så jävla starka för mitt ex. Jag skulle aldrig vara otrogen mot min man, trots att jag inte är kär i honom, och jag har inga som helst förhoppningar om att exet har känslor för mig heller. Hade han inte det för 10 år sen lär han ju knappast ha det nu.
Men hur i hela världen lär man sig leva med den här olyckliga kärleken? Varför går det aldrig över? Det känns som att jag håller på att gå sönder och jag orkar snart inte mer. Känner mig bara så fruktansvärt ledsen hela tiden.
Borde jag lämna min man och bara leva ensam? Som sagt, det kommer aldrig hända att exet vill ha mig, men borde jag bara inte vara med nån alls?
Hur läker man???
Snälla ge mig råd. Och snälla - var snälla. Jag är så jäkla skör, vandra bara vidare om ni tycker jag är dum i huvudet.
