Kadburmp skrev 2021-11-04 22:07:38 följande:
Är du på riktigt? När jag läser sånt här så vill jag ta bort varenda bidrag, då hade det varit kul att se hur tuff du är. Du borde f.ö. läsa psykologi och socialpedagogik, då hade du lärt dig hur viktigt det är med en fadersfigur i barnets liv och vilka risker det medför när det inte finns med. Men jag får inte intrycket av att du har dina barns bästa i åtanke.
Vad intressant att du dömer hur jag är genom att läsa några rader jag skrivit. Jag skaffade barn med en man som jag älskade. Men kärleken dog ut under graviditeten för oss båda. Försökte ändå hålla ihop och pratade med familjerådgivning pg a barnet och vi ville att barnet skulle växa upp med oss båda. Men vår relation funkade inte. När vi gick isär umgicks vi som kompisar, jag och barnets pappa. Träffades nästan dagligen. Men då det endast var jag som tog initiativet till att umgås så slutade jag höra av mig efter ett par månader. Pappan ringde aldrig. Sa att pappan fick ha barnet hur mycket han ville. Han valde få dagar och få timmar och har gjort det sen vi separerade. Jag har påpekat detta för pappan och att barnet skulle må bra att att träffas oftare, intresse finns inte. Han ville inte heller betala underhåll trots att han jobbade heltid och jag var mammaledig. Nu får jag det från försäkringskassan. Han har hälften av föräldradagarna men planerar ingen ledighet med barnet. Jag finns där för mitt barn varje dag och ser till att barnet har det som behövs och får kärlek. Jag kan inte tvinga pappan att vara med sitt barn. Om pappan inte är intresserad så ser jag inte hur det ska vara bra för barnet att ha en pappa som kommer och går som han vill? Barnet ska alltid känna sig älskat och prioriterat. I detta fall kommer det inte bli så. Men det ligger inte på mig.
Av dessa anledningar så ser jag det viktigt att man som ensamstående mamma ser till att man får ensam vårdnad (pappan har ju fortfarande chans att umgås med sitt barn), och att man ansöker om underhållsstöd då ekonomin inte är den bästa då man är mammaledig.
Aldrig ska ett barn behöva känna sig bortprioriterat men det händer allt för ofta.
