Gravid i nytt förhållande - abort eller behålla?

En bra start kanske kan vara att börja prata om föräldraskap och hur ni båda står i frågor kring ett barns uppfostran och hur ni tänker kring saker och ting. Finns massor av listor online med frågor om ni vill ha hjälp att komma igång. Kan ju också vara smart att börja prata om t.ex. syn på ekonomi, hur mycket era familjer/föräldrar får vara involverade i era liv och liknande för att hjälpa dig att ta ett bra beslut för alla inblandade. 

Kanske inte vidare romantiskt, men det är bra att kunna sitta och prata öppet även om "svårare" eller känsliga ämnen och få ut era åsikter på bordet. Det är helt klart bättre att ni diskuterar allt sånt nu, speciellt om du bestämmer dig för att behålla.

Fast även om du skulle vara jätteförälskad, så skulle den känslan inte hålla i sig särskilt länge. Högst ett år. Och sedan skulle det vara likadant i alla fall, som det är nu. Dessutom kan du inte VETA om du någonsin kommer att träffa någon, som både du kan bli förälskad i och han kan bli det i dig. Det är inte alla förunnat. Tänk om det aldrig händer, då har du missat en fin kille (verkar det som) och dödat ditt eget barn (ja för så är det).  

En annan tanke: vi lever inte i Saudiarabien. I Sverige har man rätt att separera, man kan klara sig själv som ensam mor, och man kan även träffa någon ny. En ombildad familj är förstås inte idealet, men jag säger detta bara för att du verkar tänka, att du MÅSTE leva med den här killen resten av livet, om du föder hans barn nu, och att det är helt omöjligt för dig att få uppleva en besvarad förälskelse med någon annan. Riktigt så illa är det inte! :)

Jag tycker personligen att man måste ha mycket allvarligare skäl, om det ska motivera en abort. 

Jag håller med om detta, om man MEDVETET skaffar barn. Men den här ungen FINNS ju redan. Den får ingen mer chans (om man inte tror på reinkarnation). Därför måste man, anser jag, vara säker på att barnet har det bättre ofött än fött, om man ska ta bort det, och så verkar det inte vara i det här fallet. Jag får intrycket att båda de blivande föräldrarna är normalvettiga. Och i så fall kommer de att greja det här. De är ju i lagom ålder också, varför unga eller för gamla. 

En separation är inte heller någon katastrof för ett barn, om föräldrarna sköter det moget och vettigt. Och det kan faktiskt två människor som INTE varit passionerat förälskade, klara bättre. För den stora passionen för ofta med sig stor svartsjuka och stort hat också... och det är där man hittar familjetragedierna. 

Jag och min man hade bara varit i hop i fem, sex månader när jag blev gravid. Sanningen är att vi förmodligen inte fortfarande varit ett par längre om det inte hänt. Men vi var nyförälskade och vi var väldigt fina och förstående mot varandra den första omtumlande bebis tiden. Så inte bara negativt med ett nytt förhållande. Nu fyller det barnet 13 och har fått två syskon sedan dess. Du får nog känna efter hur du tror han kommer vara som pappa och medförälder. Jag har vänner som varit i hop massa år innan de skaffade barn där det ändå inte blev som de trodde och förhållanden spruckit.

Behåll barnet, om du vill ha ett barn överhuvudtaget. Svenskor väntar många gånger för länge med att skaffa barn, så länge att de sedan inte kan få några. Och jag förstår varför, då det är viktigt med självständighet, ekonomisk trygghet och utbildning. Samtidigt är det väldigt sorgligt med de kvinnor som ambitiöst nog fixar allt det där och sedan inte kan få ett efterlängtat barn.

Jag själv har både gjort abort och fött barn. Jag har inte ångrat vare sig det ena eller det andra. Men det skulle inte gått för mig att göra en abort och fortsätta relationen med mannen i fråga. Alla är vi olika. Men för mig var det otänkbart med abort och sen fortsätta en kärleksrelation så som om inget hade hänt.

Varför måste man vara säker på att barnet skulle få det bättre ofött? Jag har gjort abort i ett läge då jag inte var tillsammans med pappan. Det barnet hade inte fått en ideal start på livet men det betyder ju inte att det skulle ha fått ett hemskt liv. Det är nog väldigt få situationer, typ missbruk eller våld mellan föräldrarna, som barnet faktiskt skulle få en objektivt dålig barndom, och även då skulle det för det mesta ordna sig.

Abort får man göra av vilket skäl som helst, man behöver bara inte vilja bli förälder. Jag tror inte att mitt barn skulle ha fått ett hemskt liv, och det var verkligen inte därför jag gjorde abort.

Ett väldigt bra skäl att göra abort är ju att man inte vill bli förälder. Det är ju inte som att missbruk eller andra grova problem är de enda legitima för att göra en abort. Personligen tycker jag att barn bör vara både älskade och önskade när de kommer in i världen. Är dom inte det av någon anledning är det ju jättebra att det finns möjlighet till abort.

Har ett barn fött 9 mån och 10 dagar efter min första träff med barnets mamma. Häromdan betalade jag för halkbanan. Jag älskar mitt barn (och lillsyskonet).

Jag är i en liknande situation som dig, efter 3 månaders förhållande så blev jag oplanerat gravid. Vi var båda helt chockade (ja vi vet hur barn blir till) efter många diskussioner så var vi båda överens om att behålla barnet och när chocken släppte så var vi glada. Tyvärr så fick jag missfall.

Vi pratade mycket efter det och kom fram till att vi inte ska skydda oss utan det blir som det blir.

Två veckor efter missfallet blev jag gravid igen :)

Jag är 39 och har väl inte heller känt en massa pirr, snarare så har det redan tidigt i förhållandet känts som att det är självklart att vi ska vara tillsammans. Vi pratar om allt och är väldigt lika i mångt och mycket. Vi löser problem tillsammans och vi är båda helt säkra på att vi är varandras "livs kärlek"

Vi har båda långa relationer med (stora) barn bakom oss. Och vi har bra relation med varandras barn.

Nu med graviditetshormonerna så känner jag stor oro och ångest vissa dagar men det gäller allt och jag tror att det är normalt, en del av förberedelsen då det är så stor förändring i livet.

Oavsett hur länge man har varit ihop så kan man inte veta hur det ska bli i framtiden. Det viktigaste är nog att tänka på om du vill ha barnet eller om du vill göra abort.

Inget av det är fel.

Att han verkar bli en bra pappa kommer att underlätta oerhört oavsett ett relation.

Lycka till!

Kram

Fast Johanna skrev inte att TS skulle hindra pappan från att vara föräldraledig. Hon skrev att det finns pappor - just i den här situationen med nytt förhållande, inget samboende ännu o.s.v. - som behåller sin halva av föräldradagarna, bara för att jävlas. Fast de inte har en tanke på att ta hand om barnet. 

Det kan därför vara klokt, att vänta med att skriva på papperen för gemensam vårdnad, tills man ser hur engagerad han är, och om han verkligen ansöker om att ta ut föräldraledighet på sin arbetsplats. För när man väl har skrivit på för gemensam vårdnad, så _får_ pappan hälften av dagarna, och ingen kan tvinga honom att ge tillbaka dem även om han inte tänker vara föräldraledig.

Det är ju ändå mamman som är föräldraledig först, p.g.a. amningen, så det är ingen brådska att bestämma detta om gemensam vårdnad.