Hejsan ! Förlorade mitt första barn i magen förra året i v 36 pga en infektion. Är nu gravid igen i v 31. Har varit och är en psykiskt jobbig graviditet. Är rädd för diverse bakterier och rädd för att få infektioner så tvättar händerna alldeles för mycket . Stackars mina röda torra händer. Är det fler där ute som går igenom en orolig graviditet och är livrädd för infektioner och bakterier ? Mvh
Man försöker tänka positivt och att allt ska gå bra !
Men oron ökar desto längre man kommer i graviditeten , är nu gravid i vecka 32+3 och vill bara spola fram dom sista veckorna till förlossningen . Jag kommer antagligen bli igångsatt tidigare. Obduktionen visade herpesinfektion på min pojk. Men allt är mycket oklart då jag redan hade antikroppar mot herpesvirus. Så jag äter profylax aciclovir sen 10 veckor tillbaka och fram till förlossningen.
Litenblomma: vet man vad det var för infektion ? ????
Ebo: jag beklagar så dina barn ???? hemskt att sånt här får hända .
Vet inte varför det blir massa frågetecken
Urba: Tilläggas att jag aldrig har sett en endaste herpesblåsa på mig själv . Så vart en chock att dom trodde att pojken dog av ett herpesvirus. Men dom hittar ingen annan förklaring. Kanske är så att om man har skov under förlossningen att man måste göra kejsarsnitt ? Jag har lite dålig koll där .
Misscaswell: var det också din första graviditet ? Beklagar så! Usch man oroar sig nått sjukt , Har tyvärr inga tips på hur man blir lugnare dock . Har varit orolig hela graviditeten och upplever att det blir värre desto längre tiden går. Men jag försöker ändå i mellan oron att tänka att denna gången ska de gå bra och att våran flicka föds och är frisk och kry :) Man måste tänka lite positivt och ha hopp. Vissa dagar är hemska dock , när oron tar över och man letar diverse symtom på sig själv ock känner efter så att inget är fel. Sätter mig ner flera gånger varje dag bara för att känna rörelser i magen ..
Litenblomma: Okej, vad hemskt ! Jag blir antagligen igångsatt i v 38. Det man vill är ju att det ska starta av sig självt..
Tack! Nej, det var min tredje graviditet. På ett sätt bra (oerhört tacksam för två friska barn), men också vidrigt eftersom barnen blev så ledsna. Jag vet, det är så svårt, men det blir så tungt att INTE tänka positivt och ha hopp också. Ibland måste man utgå från att det kommer att gå vägen. Tycker du att det är lättare nu när bebisen är rätt stor och du antagligen kan känna rörelserna ganska tydligt? För det ser jag fram emot.
Tack så mycket. Detsamma till dig.
Ja, med Dylan så visste man ju inte att han skulle komma till att födas för tidigt. Dock sökte jag hjälp för mina sammandragningar då dom var smärtsamma och jag inte kunde gå längre sträckor utan att stanna. Men den BM avförde allt och sa att jag drack för mkt vatten? hade hon bara lyssnat på mina symptom så hade hon tagit odling på GBS men vården anser inte att GBS är farligt trotts att barn kan bli allvarligt sjuka vid födelsen eller orsaka för tidig förlossning eller som det gick för oss med Ellen, att hon dog i magen pga det. Jag bad om att få äta antibiotika profylaxiskt då med men blev nekad, däremot så tillgodosåg dem alla mina önskemål med Stella och denna graviditet med.
Men samtidigt så kommer vi aldrig få tillbaka Dylan och Ellen pga vissa människors val och nekanden. Hade jag vetat allt jag vet om GBS då, som jag gör idag så hade det kanske gått annorlunda. Men samtidigt så litar man ju på att vården ska guida en rätt som förstagångsförälder
Beklagar verkligen!
Kan det vara CMV-virus som orsakade infektionen? Det är en slags herpesvirus som kan vara mycket farligt för graviditeten. Vad jag förstått så brukar man själv inte märka att man är infekterad.
tack så mycket ! Vad jag minns så tog dom prover på cytomegalovirus.. läskigt att man inte märker av en infektion .
Ja, min kusin fick det tidigt under graviditeten. Inga symptom, men det upptäcktes via blodprov har jag för mig.
De tyckte att hon skulle överväga abort, men det gjorde hon inte. Barnet smittades, men klarade sig bra som tur var.
Ja, min kusin fick det tidigt under graviditeten. Inga symptom, men det upptäcktes via blodprov har jag för mig.
Om jag inte minns fel (det är 18 år sen nu) så var hennes sambo sjuk en tid, och tog prover som visade att han var infekterad, därför blev hon också testad och det visade sig att hon hade en primärinfektion.
Åh fy att du förlorade ditt första barn i förra graviditeten. Vilken mardröm, jag beklagar!
Jag hade konstaterad gbs med symptom i i min graviditet. Det var jobbigt, jag tog uppåt 6-7 kurer antibiotika (Kåvepenin) då gbs nivån med bakterier var ganska hög. Jag hade stora besvär som man har vid en vanlig UVI, detta under hela graviditeten från vecka 10.
Det kroppsliga var jobbigt men vetskapen att gbs kan skada fostret var ju det absolut värsta med det hela. Den konstanta oron.
Mitt tips är att bara ta det lugnt, ta dag för dag. Håll noga koll på rörelserna, tveka inte att åka in för kontroll om du är det minsta osäker. Jag var inne flera gånger pga oro.