Så är det hos oss, hans på heltid, mina på lite olika uppdelning. Vi har inga problem med det, det har rullat på toppen. Det viktiga är att det blir bra för alla barn oavsett vems de är eller hur mycket de bor här.

Vad är problemet hos er? 

Ni i tråden som skriver att ni har funderingar på temat: kan ni inte skriva lite generellt om vad det är som är problematiskt? Det blir lättare att säga något då.

Personligen lever jag i bonusfamilj sedan ca 6 år, det har fungerat väldig bra trots olika upplägg runt barn. För oss har det viktiga varit att vi vuxna i vårt hem är överens - har förstått i många trådar här på forumet att det ofta är där skon klämmer. Är det problemet för någon av er som skrivit i tråden? Kanske att du och din partner har olika syn på barnuppfostran (mina barn och andras ungar), hur ni ska fördela ekonomin och hur det är beroende på hur mycket barnen är hemma, eller något annat? 
Ibland är det krångel med ex, som gör att det blir problem i det nya hemmet. 
Tyvärr tror jag i en del hem att det handlar om att man har svårt att acceptera sina bonusbarn, trots att man tänkte att det skulle bli bra bara alla bodde i samma hem. 

Nyckeln hos oss är att vi alltid pratar med varann om saker som kanske kommer upp - alltid! Vi stämmer av flera gånger i veckan ibland, när det händer mycket på kort tid. Kommunikation är liksom allt - både mellan oss vuxna och med barnen. Viktigt att ha en tydlig linje gentemot ex också, om det är det som skapar friktion. 

Vi vet hur vi vill ha saker här hemma, vi gör så också. Ibland får jag för mig i vissa familjer att en av de vuxna säger ok till något men sen struntar i att följa det i alla fall?
Barnen vet att de kan lita på oss, de vet att detta är deras hem oavsett hur mycket/litet de bor här.