Följer ni alltid läkares rekommendationer?

Ja
Beror på, jag tar iaf aldrig mer än vad som är sagt
Nja
Har aldrig hört
Jo

Anser jag att jag har mer kunskap än en läkare med många års studier så skulle jag strunta i dennes expertis och göra en egen bedömning. Men det anser jag inte.

Det låter som att ts fått blodtryckssänkande och serotoninhöjande medicin samt råd om kost och motion. För många kan det vara mindre populärt att höra det från en läkare.

Ja.

Mm. Kanske. Kommer Prova iaf. Men sätter oftast in på eget bevåg lägre doser vid nya meds för upptrappning

t ex. Då är ganska känslig. Så det får ibland ta lite längre tid. Quickfix fungerar ändå inte.

Nej. Jag motionerar redan massor. Så om de säger det blir jag sur inom mig för då har de uppenbarligen inte lyssnat vad jag sagt. Om vi haft ett samtal. Sådana glada tillrop kommer oftast i slutet av ett besök, samtal

Aldrig hört.

Skulle behöva faktiskt, så tagit upp det själv utan resultat. Är en van sjukvårdsbesökare med 2 fysiska kroniska sjukdomar. Men att bli lyssnad på det är en annan femma...

Tror mycket på att kost och motion i många fall är betydligt bättre än en massa mediciner.

Kan man undvika läkemedel så mycket man kan så ska man göra det.

När det gäller sjukskrivning så lyssnar man på läkaren men givetvis så gör man även sin egen bedömning om när man är redo att gå tillbaka till arbete. Beror ju på vad man är sjukskriven för samt vad man har för arbete.

Anledningen till tråden är framför allt detta med sjukskrivning. Jag upplever att många tar läkarens angivna period som exakta datum. Typ jag ska ju vara sjukskriven till den 1 november för det är det läkaren sagt. Utan att fundera vad de egentligen behöver eller klarar av.  

Men läkarintyg är ju bara en rekommendation och en form av uppskattning mellan tummen och pekfingret. Ingen exakt vetenskap. 

Jag är just nu sjukskriven och kommer börja jobba ungefär två veckor tidigare än vad intyget sträcker sig till. Eftersom jag känner min kropp bäst och vet vad jag har för arbetsuppgifter. En kirurg sätter sig ju sällan in i de detaljerna så noggrant. 

Men det är också lite intressant detta att många verkar gå till hundra procent på vad en läkare säger om sjukskrivning men helt ignorerar råd om annat, tex om motion eller viktnedgång. 

Jag skulle inte följa alla förslag till punkt och pricka, men med läkemedel skulle jag vara ganska noggrann. Fast även där med en viss reservation, jag har en kronisk sjukdom som behandlas med mediciner och de medicinerna tar jag inte helt enligt ordination, men inom den variation som ordinationen kan tillåta. Med vissa sorters läkemedel skulle jag vara mycket mer noggrann. 

De övriga sakerna som träning, rätt mat etc tar jag lite som jag har lust. Ungefär som hos tandläkaren där jag bedyrar att jag ska använda tandtråd varje dag och sen inte gör det... Men om jag hade ett allvarligt tandproblem där jag riskerade att förlora tänderna om jag missade viktiga steg så skulle jag såklart vara mycket mer noggrann. 

Dessutom, läkare har ganska lite kunskaper om kost och motion och vikt, de kanske säger att man ska äta bättre och träna mer men ger sen inga förslag på hur det ska se ut i praktiken. Bättre då att få riktad information av tex en dietist eller en fysioterapeut.

Behov av samtalsstöd tycker jag är mer ett erbjudande än en ordination, om det var en ordination så skulle det psykiska måendet vara av mer allvarlig karaktär och då skulle sannolikt samtalsstöd inte hjälpa.

Jag brukar komma överens i samråd med läkaren.

Tex medicin och sjukskrivning diskuterar man väl och inte bara sitter och nickar?

Sen finns det ju mediciner som är livsviktiga, där litar jag på läkaren och gör som denne säger

Jag tycker mycket hänger på vilket intryck man får av läkaren, om man upplever att hen är intresserad, noggrann, lyssnar och är uppmärksam eller om hen verkar höra på knappt ett halvt öra och är mer intresserad av enkla svepande förklaringar - som kan gå rent tvärt emot den info man kommit med.

Hade jag lyssnat på det läkaren sagt till mig och rekommenderat nu senast? Så skulle jag haft betydligt större nervskador än vad jag nu tvingas dras med. Har även nekat vissa mediciner emellanåt, och bett om att prova mildare alternativ först (har alltid alltid alltid fungerat klockrent!). Har även sparkat bakut med läkare som försökt att pracka på en att ens symptom skulle bero på dåligt mående. Jävligt less på hur ofta man försöker avfärda legitima och riktiga symptom med just det där. Tack och lov är inte alla läkare så, men skrämmande många.

Jag känner min kropp bäst. Jag har det fulla facit på vad för livstil jag lever. Hur jag mår psykologiskt. Jag vet hur jag tenderar att ha reagerat på mediciner förut. Det är ofantligt mycket med information jag har som en läkare omöjligt har tid till att sätta sig in i tillfullo, och förstå vidden av under ett läkarbesök. Detta är aspekter man bör ha i åtanke som patient, tycker jag.

- Att du ska vara sjukskriven en viss tid och eller viss omfattning?
Där har jag alltid gått tillbaka tidigare

- Att du ska äta viss medicin?
Ja, men får sällan medicin utskrivet, har inte köpt något receptbelagt under rätt många år nu (sist var det antibiotika mot en rälig sårinfektion)

- Att du ska börja träna?
Det gör jag redan

- Att du behöver förändra kost /gå ner i vikt osv?
Behöver inte

- Att du behöver någon form av samtalsstöd?
Ja, det lyssnade jag på när jag behövde det

Däremot så har jag inte lyssnat på sjukgymnaster (speciellt de i den offentliga vården). Det finns ett minus att få frakturer 50+, jag och dessa sjukgymnaster har haft en viss skillnad när det gäller rehab. En tyckte jag skulle stanna vid promenader (efter det gipset från min brutna hand var borta) och lite lätta turer på min (som jag inte hade) motionscykel. Den andra (sjukgymnast inom idrottsmedicin) som jag uppsökte sedan, sa att det var helt OK att springa och det gick utmärkt att cykla.

Tyvärr är det väldigt många som går 100 % på läkares beslut om läkemedel.

Ok, med livsnödvändiga mediciner men att äta en massa smärtstillande innan man ens provat att ändra sin livsstil som att tex röra sig mer, ändra kosten etc är att ta den lätta vägen som gör att man i värsta fall får leva med det hela livet.

Läkemedel är sista utvägen när alla andra medel inte fungerar. Inte det första.