Anonym (Ts) skrev 2021-11-09 12:03:21 följande:
Bara nyfiken, hur ser ni på rekommendationer från läkare (eller annan i sjukvården)? Följer ni dem alltid till punkt och pricka eller gör ni någon egen bedömning? Om ni gör egen bedömning av vissa delar - förklara gärna?
Exempelvis, läkares rekommendation om:
- Att du ska vara sjukskriven en viss tid och eller viss omfattning?
- Att du ska äta viss medicin?
- Att du ska börja träna?
- Att du behöver förändra kost /gå ner i vikt osv?
- Att du behöver någon form av samtalsstöd?
Nä, jag litar inte på läkare till 100%, eller följer deras rekommendationer kring allt.
Särskilt inte om en erfaren sjuksköterska säger något mer trovärdigt.
En läkare ville sjukskriva mig, när jag var student och hade otroligt dålig koll på hur CSN och sjukskrivning fungerar. Och förstod inte riktigt hur mina dagar såg ut, eller vad som jag behövde just där och då. Självklart kunde jag inte gå på hens rekommendation. Jag är ju fortsatt ansvarig oavsett vad doktorn rekommenderar och det hade blivit otroligt stressande att "ta en paus".
Ang. att äta en viss medicin, så litar jag på en klok läkare som föreslår medicin som jag tror på. Jag läser dock alltid bipacksedel på nya grejer och pratar förstås med farmaceuten på apoteket när jag inte själv har koll.
OM en läkare skulle råda mig att träna, så beror det verkligen på vilket sätt och i vilket sammanhang. Träffade exempelvis en läkare, när jag nyss blivit klar med en fruktansvärd cancerbehandling som tydligen inte tittat i journal, eller pratat med sköterskan om varför jag var där som faktiskt gjorde mig riktigt förbannad över kost och träningsråd, när det inte var livsstil som besöket gällde... Som tur var hände detta efter att jag fått omfattande vård, så det gjorde inte så mycket. MEN sådant är fanemej livsfarligt.
Har man fått ta emot såpass mycket vård som jag fått och när man jobbar i den position som jag gör, så ser man att ALL vårdpersonal är såväl fantastisk som mänsklig. Mängder av människor, i stort sett alla som någon gång söker vård får en knasig diagnos, eller att någonting missas. Naturligtvis inte varje gång, men människokroppen är komplex. Vill man överleva gör man klokt i att såväl lyssna på doktorn, som att faktiskt också lyssna på andra människor, såväl professionella som vänner och äldre människor.
Sen beror det också på vilken sjukdom/åkomma doktorn gissar på hur troligt det är att jag lyssnar. Den läkare som föreslog att jag 22 år gammal skulle göra mig av med min hund p.g.a. utslag i ansiktet, främst kring ögonen var liksom inte en person jag fäste någon större vikt vid. Särskilt eftersom det veckan innan hade varit en "ögoninfektion". Då följde jag naturligtvis inte rådet/rekommendationen jag fick.
Jag är också ju äldre jag blir mer och mer skeptisk till livsstilsråd som ges allt för slentrianmässigt. När professionella människor fokuserar på rådgivning om allmänt positiva saker, utan att först faktiskt lyssna och se vad besöket handlar om. När någon är fördomsfull och inbillar sig att patienten söker "för att bli lugn". Söker jag vård är det för att faktiskt undersöka om problemet är farligt, samt för att få en bättre förståelse. Jag söker inte vård för att bli lugn, eller motiverad.
