Hur mycket sanning tål en begravning?

Dessutom tänk på att du får leva med det efter, om du säger hemska saker om din pappa, som visserligen är sanna, så känns det kanske inte så bra efteråt. Kanske får du ångest över det i många år?

Haha precis! :D Det är nog få som håller ett sådant tal.

En begravning är inte en plats för detta.

Om detta tynger dig så, vilket jag förstår, föreslår jag att du söker upp en psykolog och försöker bearbeta din barndom medan pappan är i livet. På så sätt finns den teoretiska möjligheten att få svar och också ställa till svars, om du känner att det kommer att behövas.

Det låter som att din far är sjuk och att du egentligen inte kan förvänta dig någonting från honom, men börja med din omgivning, är mitt råd. Närma dig den. Ta bladet från munnen. Små steg i taget. Se hur reaktionerna blir. Troligtvis har omgivning gen sett mer än du tror, bara det att den är handlingsförlamad. Öppnar du på locket finns kanske upprättelse för din mor att få retrospektivt, vilket även blir en upprättelse för dig och dina syskon.

Men nej, gör ingenting på begravningen. Dröm om det, fantisera, men tro inte att det är någonting att sätta i verket på riktigt.

Nej, nej, nej! Din far lever - så säg vad du tycker nu ifall det känns viktigt för dig. Annars så får du acceptera att du hade en skitfarsa och gå vidare (ta hjälp och stöd om det behövs). En begravning är för de sörjande och varför vill du plåga andra för att din pappa är en idiot? Du kan inte hämnas på någon som är död i alla fall, utan kommer bara framstå som elak och bitter. Jag skulle inte gå på en begravning ifall jag avskydde den som dött. 

Det är nog rätt ovanligt, men när farfar begravdes, så hölls det tal vid kistan. Men det är nog den enda gången jag varit med om det. 

Håller med de som tidigare säger att fronta gubben när han lever. Häv ur dig det du behöver. Men på begravningen håller du färgen alt att du inte deltar.

Du behöver samtalshjälp för att bearbeta din barndom. Få komma till ro och gå vidare. Fruktansvärd situation du befunnit dig i.

Jag har varit på en del begravningar och, förutom vid min farfars begravning, så var tacktalen till den döda vid minnensstunden efteråt.
Och inte alltid, när min farmor begravdes, så var det ingen som sa något. När min pappa begravdes så var det nästan som vi funderade på vi borde haft någon form av toaatmaster (pappa dog mitt i livet  och hade ett stort nätverk)
Men en snabb formell begravning, säger väldigt mycket mer än ett ord på minnesstunden

Om det handlar om vad folk på byn tycker om dig så rekommenderar jag inte att du säger sanningen på begravningen. Även om du har rätt kommer det bli du som framstår som osympatisk och konstig för så gör man bara inte.

Varför ens gå på begravningen?
Om någon skulle fråga varför jag inte vill vara med eller varför jag inte var där skulle jag bara svara att personen som gått bort inte förtjänade min närvaro.

I min värld finns inga som helst måsten att gå på en begravning oavsett vem som gått bort. 

Först och främst tycker jag att du ska tala om för den sorgliga ursäkten till pappa som du har exakt allt du känner när du fortfarande kan, gör det, annars blir du aldrig fri.

Sen kan det bli tydligare än att utebli från begravningen, varför ska du gå ditt och sitta och hyckla när han är en hatisk och elak människa, gå inte dit, det kommer att säga allt.