Hur mycket sanning tål en begravning?

I ett sånt läge skulle jag välja att INTE gå till begravningen. Det är det som tydligast visar att man inte tycker att personen förtjänar det. Och då slipper du kritik och synpunkter av andra. 

När ni går fram till kistan och ska lägga en blomma kan du alltid peka finger och lägga dit en utskriven bajs-emoji med texten "brinn i helvetet din skit".

Tycker du ska strunta i din pappa vad gäller allt. Han är inte värd en tanke mer. Begravd på någe vis blir alla även om de inte har anhöriga så det är inget du behöver grubbla på heller.
För egen del funderar jag vidare. Mamma är 86 så det är inte 20 år kvar om vi säger så. Nån allmän begravning öppen för alla blir det dock inte. Jag vägrar. Släkten kommer förfasa sig, men de ogillar ju mig ändå så det kvittar vad jag gör numer. 

Jag håller med andra om att du och dina syskon borde ställa gubben mot väggen nu, medan han lever. Jag tror det vore bra för er egen läkning, om ni inte säger något nu medan han lever kommer ni kanske alltid att känna att det är något oavslutat, att ni aldrig fick uppgörelse. Bästa effekt och bästa skydd för er själva om ni är rädda för honom, är att ni gör det tillsammans.

Förklara för honom allt han gjort fel, sätt ord på exakt vad han gjort både mot er och er mamma. Sedan måste ni faktiskt inte ha något med honom att göra innan han avlider.

Jag tycker gott ni kan berätta sanningen för andra på byn om ni känner behov av att försvara er och er mamma. Ge dem er version av sanningen. Men själva begravningen är fel tillfälle, det ska ni göra antingen innan eller efter.

Begravningen kan ni antingen låta bli helt att gå på, det blir en väldigt tydlig markering. Eller så går ni dit och håller masken och säger varken gott eller ont, och engagera er inte mer än nödvändigt. Det är också en ganska tydlig markering att inte fälla tårar eller sörja när ens far har gått bort.

Jag fick en djup och oförlåtlig konflikt med min bror under hans senaste tid i livet. Jag gick inte på begravningen och kommenterade aldrig något om hans död eller årsdagar som hans barn lade upp på Facebook exempelvis. De som vet, de förstår. Jag lekte med tanken att skriva något elakt när han dog men det var bara en fantasi jag behövde leka med själv, det fanns ingen anledning att såra hans anhöriga som sörjde honom, de förstod mer än väl vad min tystnad betydde

Jag lider med dig! Min pappa är exakt likadan. Begravning är till för att sörja och hedra den döde, din pappa är en fruktansvärd människa men sådant hör inte hemma på begravningen. Det blir ingen hämnd heller din pappa är inte där, i tanken låter det bra men i verkligheten blir det bara taffligt. Jag tänker varken gå på eller engagera mig i min pappas begravning. Jag ser inte varför han ska ha någon cermoni, få lär vara intresserade av att komma. Vill någon annan ordna tänker jag inte hindra dem det får stå för dem. 

Efter att ha läst mer säger jag egentligen bara att klipp alla band med honom permanent men håll dörren öppen för nya frun om hon behöver lämna. En person som din far är ingen att ha i närheten av sig.

Detta säger jag med bakgrunden att jag klippt med mina föräldrar. Svårt att säga om det är för evigt, men nu är det ett par år sedan. Jag har aldrig mått så bra som efter det, även om jag insett att jag är väldigt ensam i dag. Ni syskon har varandra. Klipp med din far och den dagen han dör hade jag själv ordnat en minimal begravning utan tillstymmelse till engagemang. Om någon annan vill fixa hade jag inte låtit dem. De hade fått fixa med minnesstunden efteråt vilken jag inte hade deltagit på, men nej, i kyrkan hade jag inte tillåtit någonting mer än en enkel kista. Avskedet där hade jag sett som mitt och mina syskons, att få stå framme vid kistan, ha det avskalat. Inte säga ngt annat än låta tanken löpa fritt utan censur. Om någon hade stojat med blommor hade den stunden tagits från mig/oss, så vill ngn placera/köpa blommor hade de fått ha dem någon annan stans. Allra helst hade jag skrivit att istället för blommor, tänk på kvinnojouren och AA, eller ngt liknande?

Har du några släktingar eller vänner på hemorten? Gärna någon med bra nätverk och som är bra på att sprida information?

Passa i så fall på att prata av dig med dem innan din far dör. Då talar du inte illa om en död person- du pratar av dig om en levande elak gubbjävel. 

Kan du få tillfälle att prata med hans nuvarande sambo kan du ju säga till henne att du hoppas att han inte är attför jävlig mot henne, och faktiskt rekommendera henne att kontakta en kvinnojour om hon behöver hjälp och stöd. 

Har han varit lika hemsk mot dina syskon och dina släktingar faktiskt får veta hur han betett sig så kan jag misstänka att begravningssällskapet kan bli rätt så litet, utan familj eller släktingar. Det skulle vara en rejäl markering. 

Fördelen av att faktiskt få ut sanningen medan han lever är att ingen kommer att tro honom längre och att de flesta kommer ta avstånd från honom medan han leverl...

Vilken fruktansvärd människa! Gör det som tar minst tid och kraft för dig. Inget du kan säga eller göra kommer få honom att komma till insikt. Han är bara en av dessa människor som skadar alla han kommer i kontakt med och som man ska hålla sig ifrån så mycket det bara går. Även om inte alla säger det högt är du nog långt från ensam om att ha förstått vilken skithög han är.

När han dör kan du och dina syskon ombesörja att han kommer i backen, men ni behöver inte göra mer än kontakta en begravningsentreprenör. Om det hjälper dig att förstå att du och resten av världen äntligen är kvitt honom så gå på begravningen, men inte för hans skull utan din. Annars kan du gott låta bli som du har tänkt. Hans sambo kanske känner likadant?

Jag har sedan strax innan jag startade tråden haft en paus från vår återupptagna kontakt. Nu känns det precis som det gjorde under de tjugo år vi inte pratade. Lugnt och skönt. Inga av mina ord som sägs i förtroende under försök att knyta an, min öppenhet om mig och livet för att bjuda in till ömsesidighet, kan vändas som en spjutspets mot mig i repliken. Avstånd är helt enkelt bäst. Hur mkt jag än rustar mig kan jag omöjligen stålsätta mig mot hans totalt värdelösa snack, särskilt när det peppras med klyschor om att "fan tar sina lån tillbaks", "krypa till korset" och hur "sjuka" alla är som överhuvudtaget tycker något annat än han. Då kan han på sin höjd komma på sig själv och sträcka sig till "Jodå, jag är svart/vit å tänker faen inte ändra mig för någon", förnöjt skrockande med iskall röst. "Det är det slut med! Krypa för andra!". Herregud, vilken självbild och historierevidering, han var tyrannen och det var vi som kröp av rädsla. Örfilen (i bästa fall) ven i luften om man uppbådade sin sista lilla min av protest med att lyfta blicken och stirra tillbaks lite eller vågade göra ett pyttelitet fnysljud med näsan när det kokade av ilska i ens lilla kropp. När han inte tappade det helt och slog kunde han vara så jäkla otäck och göra saker så man "slog sig själv", som att hålla en högt och släppa en på klinkersen eller lyfta i byxlinningen och skaka så det gjorde ont där nere.

Ni som undrade om vi syskon har varandra. Nej, tyvärr inte. Det är labila syskon som vänder på en femöring i humöret och med ganska grund förståelse för andra. Dock hatar de vår far innerligt.

Angående sambon. Han är alldeles för farlig, i alla fall för min psykiska hälsa, att jag skulle våga fråga hans sambo eller hennes barn om hur han betett sig, eller sprida något på byn. Hon har åtminstone mitt nummer nu.

Det där med "istället för blommor, tänk på Kvinnojouren X". Helt lysande. Så kommer det bli. Det är allt som behöver sägas. Och byrån får fixa allt om han dör efter henne.

Tack för stödet <3, ni som läste in nyanserna i att sätta ord på och röra vid den svindlande tanken för väluppfostrade flickor att få vara respektlös och berätta vilken jävel han är när han inte kan ta mig längre. När jag var liten fantiserade jag ibland om att jag skulle slå honom hårt när han var gammal och skröplig :) Jag tror mkt av mina tankar om att få vara "respektlös" bottnar i hans syn på vår rädsla och tystnad som uppnådd "respekt".