Kris i äktenskapet men jag lider mest av att vi inte ligger...
Mår såklart dåligt av allt runtomkring, sexet var inte problemet från början utan mycket annat.
Vi har gått igenom mycket jobbiga saker, familje-relaterat kan man säga, som tär på oss som föräldrar o verkligen sätter vårat äktenskap, våran samarbetsförmåga på prov.
Och nu är det verkligen krisigt.
För en månad sen tyckte han att jag drog mig undan och var svår.
Jag gjorde saker som jag ångrade och la ner det efter bara nån vecka. Det var behövligt just då men samtidigt väldigt dumt o fel.
Men det fick oss båda att uppskatta varandra mycket mer, inse vad vi har att förlora. Vi blev påminda om hur mycket vi betyder för varandra helt enkelt. Sexlivet fick en otrolig uppsving o vårat äktenskap överlag.
Men sen, kort därefter, började han dra sig undan både mig o barnen. Vill inte vara med o kolla på film. Sätter sig i köket om jag o barnen är i tv-rummet osv. Kommer inte hem från jobbet förrän flera timmar efter arbetsdagen är slut. Vägrar vara med två utav barnen när jag tex måste på skolmöte eller dyl med det tredje. Nästan varje dag sticker han iväg flera timmar, är ute o går eller sitter kvar på jobbet säger han (ensam, utan att arbeta). Det är kämpigt med barnen just nu men vi får bra hjälp o stöd från BUP men han vägrar ta sin del i föräldraransvaret. Han drar sig undan oss helt. Allt jag säger tar han som att jag kritiserar eller anklagar honom, vänder det mot mig.
När han kom hem sent ikväll sa jag lite lugnt att barnen var oroliga o undrade om han lämnat oss. Då svarar han "Då vet du hur jag kände när du åkte till xx den där söndagen" (xx= en ung killkompis jag umgicks med vid några få tillfällen o hade kontakt via Snap. Vänskapen var väl inte helt oskyldigt/anständigt, lite gränslös o efter den söndagen upphörde vår kontakt helt)
Jag svarade bara "Mhm så du gör såhär för att ge igen mot mig? Det är ju bara det att barnen känner sig bortvalda". Innan ni ger mig skit nu så kan jag tillägga att jag sa innan att jag skulle till den här killen den där söndagen. Att jag behövde åka iväg en stund. Min man var med barnen o dom hade dessutom kompisar. Jag var borta knappt 1h.
Jag är ALLTID hemma, jag är alltid med barnen. Jag är alltid väldigt öppen mot min man, som nästan måste ha allt jag/vi gör redogjort i minsta detalj. Nu får jag inte ens åka iväg till affären när han kommit hem från jobbet, om det tex fattas något till middagen, för han bestämmer att han ska åka. Han tar alla chanser att åka.
Hur som helst, blev lite av en gnälltråd o det var inte meningen. Jag är så otroligt irriterad på hans konstanta offerkofta o jag tänker inte ta på mig en jag med.
Det jag ville ta upp, framförallt, är att mitt i allt, trots att jag är deppig, uppe i barnen, besviken och ledsen på min make o funderar på om vi ska gå skilda vägar eller om jag också ska köra mitt eget race, så är jag så förbannat jävla kåt och sexuellt frustrerad! Vårat sexliv har ju också blivit lidande och han verkar inte vilja vara med mig. Jag är bitter på honom men samtidigt så jävla kåt. Funderar på om jag ska be honom sätta på mig men att han inte får kyssas o inte ge varandra ömhet, inge kärleksfullt sex som vi brukar ha. Utan bara knulla o sen påpeka att det är en av de saker han kommer förlora om han fortsätter att dra sig undan mig o barnen. För jag vet att han är galen i mig, egentligen. Han får panik av bara tanken på att förlora mig. Och egentligen känner jag likadant och det finns en djup, stark kärlek mellan oss.
Men hur fasen är jag funtad då?! Visserligen är jag mer eller mindre nymfoman, men jag är inte känslokall, tvärtom, jag har extremt starka o mycket känslor. Men nu behöver jag knulla!
Jag måste få ett rejält skjut, jag är helt... Gah!!! Frustrerad! Å jag är kvinna... Läser ofta i trådar att det är tvärtom...