• Vittra­n
    Sat 13 Nov 2021 00:29
    5535 visningar
    21 svar
    21
    5535

    Kris i äktenskapet men jag lider mest av att vi inte ligger...

    Mår såklart dåligt av allt runtomkring, sexet var inte problemet från början utan mycket annat.

    Vi har gått igenom mycket jobbiga saker, familje-relaterat kan man säga, som tär på oss som föräldrar o verkligen sätter vårat äktenskap, våran samarbetsförmåga på prov.

    Och nu är det verkligen krisigt.

    För en månad sen tyckte han att jag drog mig undan och var svår.

    Jag gjorde saker som jag ångrade och la ner det efter bara nån vecka. Det var behövligt just då men samtidigt väldigt dumt o fel.

    Men det fick oss båda att uppskatta varandra mycket mer, inse vad vi har att förlora. Vi blev påminda om hur mycket vi betyder för varandra helt enkelt. Sexlivet fick en otrolig uppsving o vårat äktenskap överlag.

    Men sen, kort därefter, började han dra sig undan både mig o barnen. Vill inte vara med o kolla på film. Sätter sig i köket om jag o barnen är i tv-rummet osv. Kommer inte hem från jobbet förrän flera timmar efter arbetsdagen är slut. Vägrar vara med två utav barnen när jag tex måste på skolmöte eller dyl med det tredje. Nästan varje dag sticker han iväg flera timmar, är ute o går eller sitter kvar på jobbet säger han (ensam, utan att arbeta). Det är kämpigt med barnen just nu men vi får bra hjälp o stöd från BUP men han vägrar ta sin del i föräldraransvaret. Han drar sig undan oss helt. Allt jag säger tar han som att jag kritiserar eller anklagar honom, vänder det mot mig.

    När han kom hem sent ikväll sa jag lite lugnt att barnen var oroliga o undrade om han lämnat oss. Då svarar han "Då vet du hur jag kände när du åkte till xx den där söndagen" (xx= en ung killkompis jag umgicks med vid några få tillfällen o hade kontakt via Snap. Vänskapen var väl inte helt oskyldigt/anständigt, lite gränslös o efter den söndagen upphörde vår kontakt helt)

    Jag svarade bara "Mhm så du gör såhär för att ge igen mot mig? Det är ju bara det att barnen känner sig bortvalda". Innan ni ger mig skit nu så kan jag tillägga att jag sa innan att jag skulle till den här killen den där söndagen. Att jag behövde åka iväg en stund. Min man var med barnen o dom hade dessutom kompisar. Jag var borta knappt 1h.

    Jag är ALLTID hemma, jag är alltid med barnen. Jag är alltid väldigt öppen mot min man, som nästan måste ha allt jag/vi gör redogjort i minsta detalj. Nu får jag inte ens åka iväg till affären när han kommit hem från jobbet, om det tex fattas något till middagen, för han bestämmer att han ska åka. Han tar alla chanser att åka.

    Hur som helst, blev lite av en gnälltråd o det var inte meningen. Jag är så otroligt irriterad på hans konstanta offerkofta o jag tänker inte ta på mig en jag med.

    Det jag ville ta upp, framförallt, är att mitt i allt, trots att jag är deppig, uppe i barnen, besviken och ledsen på min make o funderar på om vi ska gå skilda vägar eller om jag också ska köra mitt eget race, så är jag så förbannat jävla kåt och sexuellt frustrerad! Vårat sexliv har ju också blivit lidande och han verkar inte vilja vara med mig. Jag är bitter på honom men samtidigt så jävla kåt. Funderar på om jag ska be honom sätta på mig men att han inte får kyssas o inte ge varandra ömhet, inge kärleksfullt sex som vi brukar ha. Utan bara knulla o sen påpeka att det är en av de saker han kommer förlora om han fortsätter att dra sig undan mig o barnen. För jag vet att han är galen i mig, egentligen. Han får panik av bara tanken på att förlora mig. Och egentligen känner jag likadant och det finns en djup, stark kärlek mellan oss.

    Men hur fasen är jag funtad då?! Visserligen är jag mer eller mindre nymfoman, men jag är inte känslokall, tvärtom, jag har extremt starka o mycket känslor. Men nu behöver jag knulla!

    Jag måste få ett rejält skjut, jag är helt... Gah!!! Frustrerad! Å jag är kvinna... Läser ofta i trådar att det är tvärtom...

  • Svar på tråden Kris i äktenskapet men jag lider mest av att vi inte ligger...
  • Sun 14 Nov 2021 18:47
    #11

    Det är ju alltid svårt att få en nyanserad bild utifrån en skriven beskrivelse, även om den är ganska så väl beskriven utifrån ditt perspektiv. En känslomässig berg och dalbana för er båda. Vad du/ni ska göra och vilka beslut du/ni tar är bara ni som kan avgöra. Att vara ifrån varandra kan vara en del tänker jag, men utifrån din beskrivning så behöver nog han hjälp, kanske ett sätt då är att ni går i någon form av parterapi som kan öppna upp för vidare hjälp för er båda? Det låter ju utifrån din beskrivning som att det inte bara är en sexuell frustration från din sida, du kanske behöver någon professonell som kan lyssna och stötta osv.

    Ingen lätt uppgift att lösa och förstås mycket jobbigt för dig/er.

  • Sun 14 Nov 2021 20:20
    #12

    Tycker det här spretar åt många håll. Jag undrar om du verkligen lyssnar på honom. Han tyckte ju att du drog dig undan och "var svår". Uppenbarligen sårade du honom dessutom när du träffade en kille och "gjorde något som inte var oskyldigt", vilket du sedan mest viftar bort. Du var otrogen på något sätt i hans ögon. Det var antagligen ett svek. Du beskriver att det var efter det han började vara borta. Reflekterade du någon gång över hur han mådde?

    Nu har DU bestämt att ni ska bo i från varandra. Jag tycker det låter lite oroväckande när du beskriver att du ville ha sex med honom och då påpeka att "det är saker han kommer att förlora om han lämnar" . Lite som maktmedel.

    Ja, det är ju uppenbarligen så att han behöver ta större ansvar för barnen, men med tanke på allt som du uttrycker här. Du har gett honom en diagnos (Är du läkare) verka du "veta bäst". Du kanske behöver ge honom utrymme att vara delaktig. Kanske behöver han vara ensam med barnet på BUP. Kanske behöver ni båda se varandra mer. Lyssna. Känns inte som detta handlar om sex, ändå är det just det du använder som rubrik, vilket också känns lite märkligt..


    Mod är det som behövs för att ställa sig upp och tala. Mod är också det som behövs för att sitta ned och lyssna.
  • Mon 15 Nov 2021 17:19
    #13

    Det kanske är du själv som borde vara borta från man och barn några dagar i veckan. Så att han får lära sig vad livet innebär.

  • Anonym (ja)
    Mon 15 Nov 2021 17:36
    #14
    New Dawn skrev 2021-11-14 20:20:48 följande:

    Tycker det här spretar åt många håll. Jag undrar om du verkligen lyssnar på honom. Han tyckte ju att du drog dig undan och "var svår". Uppenbarligen sårade du honom dessutom när du träffade en kille och "gjorde något som inte var oskyldigt", vilket du sedan mest viftar bort. Du var otrogen på något sätt i hans ögon. Det var antagligen ett svek. Du beskriver att det var efter det han började vara borta. Reflekterade du någon gång över hur han mådde?

    Nu har DU bestämt att ni ska bo i från varandra. Jag tycker det låter lite oroväckande när du beskriver att du ville ha sex med honom och då påpeka att "det är saker han kommer att förlora om han lämnar" . Lite som maktmedel.

    Ja, det är ju uppenbarligen så att han behöver ta större ansvar för barnen, men med tanke på allt som du uttrycker här. Du har gett honom en diagnos (Är du läkare) verka du "veta bäst". Du kanske behöver ge honom utrymme att vara delaktig. Kanske behöver han vara ensam med barnet på BUP. Kanske behöver ni båda se varandra mer. Lyssna. Känns inte som detta handlar om sex, ändå är det just det du använder som rubrik, vilket också känns lite märkligt..


    Håller med här, läs detta TS! 
  • Anonym (Svåle­n)
    Tue 16 Nov 2021 23:53
    #15

    Äktenskapsråd kan jag inte ge. Men det är mycket möjligt att mannen är deprimerad, på riktigt. Kanske med goda skäl, vad vet jag. Är man deprimerad kan sexlusten ryka, man kan dra sig undan, och slutar att fungera bra. 


    TS och maken befinner sig i ett jobbigt läge, med barn på BUP etc. (jag vet hur det är). 


    I mitt fall ser jag det som att barnet och familjen måste prioriteras. Hot om separering är ett spel man bör hålla sig för god för, det är kontraproduktivt.


    Det kan tänkas att föräldrarna till och från har olika mycket ork eller färdigheter.


    Att någon gör 75% och den andre 25% kan vara orättvist. Det kanske ska vara 90% - 10%.


    Är man under isen räcker det med en liten knuff eller stänk för att man ska få panik. Jag hade en period när min sambo kritiserade mig säkert 100x per dag. Allt jag gjorde var fel. Jag gjorde mitt bästa, att bli kritiserad så mycket sänkte min bästanivå, och sänkte min lägstanivå, det var inte konstruktivt alls. 

  • Vittra­n
    Wed 17 Nov 2021 11:15
    #16

    Uppdatering. Tack för engagemang. När jag tog upp separation, eller snarare att vi skulle vara ifrån varandra 1-2 nätter i veckan, så var det inte menat som ett hot i den bemärkelsen. Jag funderade ärligt på om det var det som behövde o jag kände att ska han vara ifrån oss/vara ifred så ska det vara på mina villkor också.

    Nu är inte det aktuellt. Vi har suttit ner o pratat ut. Vi har funderat på parterapi som någrå var inne på, men i nuläget finns varken tiden eller möjligheten, det är verkligen extremt mycket med barnen, speciellt ett utav barnen där vi har insats från BUP då barnet är hemmasittare. Alla tre barnen har anpassad studiegång och jag är den som kör markarbetet så att säga. Dessutom ska sova påbörja en utredning efter att skolan gjort soc anmälan pga att ett utav barnen inte vill vara i skolan. Vill inte gå in på detta egentligen, men jag vill förklara varför det är extra påfrestningar på äktenskapet just nu o varför vi inte kan börja med parterapi nu på direkten.

    Någon skrev att jag tar mig rätten att "tillskriva" diagnos på min man, riktigt så är det inte. Vad jag menar är att han har, enligt mig o människor runtomkring oss, starka drag av ast o hans svårigheter liknar väldigt starkt ast. Har flera barn med diagnosen, har vänner med den osv.

    Alla som har en familjemedlem med npf och/eller själv har npf, vet vilka utmaningar det kan innebära i vardagen. Speciellt om man då är flera i en familj med olika npf så kan det krocka en hel del å så, framförallt om dessutom en förälder har sina egenheter. Men såklart så märker man också av hans uppväxt med en mycket kritiserande far som varken fanns där känslomässigt eller speciellt mycket fysiskt under uppväxten.

    Hur som helst så älskar vi varandra väldigt starkt. Vi har en otroligt stark sammanhållning, vi är väldigt kärleksfulla och vi har ett fint samliv.

    Jag har själv diagnoser och är har dessutom ett enormt sexbehov. Sex för mig kan lindra ångest och får mig på andra tankar. Det gynnar relationen osv. Så inget konstigt att jag saknar sex när det är krisigt, det är en så stor del i mitt liv o en viktig del i vårat äktenskap. Men när vi är som mest arga o ledsna på varandra, jag är besviken på honom, så har även jag svårt att närma mig/vilja vara nära

  • Anonym (Pontu­s)
    Fri 19 Nov 2021 07:47
    #17

    Ingen "måste" ha sex. Folk har ingen disciplin längre utan beter sig som kåta apor. Om man nu måste ge in för sin reptilhjärna så finns ju alltid onani.

  • Fri 19 Nov 2021 14:46
    #18
    Vittran skrev 2021-11-17 11:15:06 följande:

    Uppdatering. Tack för engagemang. När jag tog upp separation, eller snarare att vi skulle vara ifrån varandra 1-2 nätter i veckan, så var det inte menat som ett hot i den bemärkelsen. Jag funderade ärligt på om det var det som behövde o jag kände att ska han vara ifrån oss/vara ifred så ska det vara på mina villkor också.

    Nu är inte det aktuellt. Vi har suttit ner o pratat ut. Vi har funderat på parterapi som någrå var inne på, men i nuläget finns varken tiden eller möjligheten, det är verkligen extremt mycket med barnen, speciellt ett utav barnen där vi har insats från BUP då barnet är hemmasittare. Alla tre barnen har anpassad studiegång och jag är den som kör markarbetet så att säga. Dessutom ska sova påbörja en utredning efter att skolan gjort soc anmälan pga att ett utav barnen inte vill vara i skolan. Vill inte gå in på detta egentligen, men jag vill förklara varför det är extra påfrestningar på äktenskapet just nu o varför vi inte kan börja med parterapi nu på direkten.

    Någon skrev att jag tar mig rätten att "tillskriva" diagnos på min man, riktigt så är det inte. Vad jag menar är att han har, enligt mig o människor runtomkring oss, starka drag av ast o hans svårigheter liknar väldigt starkt ast. Har flera barn med diagnosen, har vänner med den osv.

    Alla som har en familjemedlem med npf och/eller själv har npf, vet vilka utmaningar det kan innebära i vardagen. Speciellt om man då är flera i en familj med olika npf så kan det krocka en hel del å så, framförallt om dessutom en förälder har sina egenheter. Men såklart så märker man också av hans uppväxt med en mycket kritiserande far som varken fanns där känslomässigt eller speciellt mycket fysiskt under uppväxten.

    Hur som helst så älskar vi varandra väldigt starkt. Vi har en otroligt stark sammanhållning, vi är väldigt kärleksfulla och vi har ett fint samliv.

    Jag har själv diagnoser och är har dessutom ett enormt sexbehov. Sex för mig kan lindra ångest och får mig på andra tankar. Det gynnar relationen osv. Så inget konstigt att jag saknar sex när det är krisigt, det är en så stor del i mitt liv o en viktig del i vårat äktenskap. Men när vi är som mest arga o ledsna på varandra, jag är besviken på honom, så har även jag svårt att närma mig/vilja vara nära


    Ni verkar båda/alla ha väldigt stora problem som inte går att komma någonstans med utan en mer komplex bild och med proffesionell hjälp.

    Jag kan inte låta bli att reagera på att du skriver att "en förälder har sina egenheter".

    Jag uppfattar det som att du lägger väldigt mycket skuld på din man. Själv har du "diagnoser". Men de är tydligen inte "egenheter".

    Ni behöver nog prioritera den där terapin.
    Mod är det som behövs för att ställa sig upp och tala. Mod är också det som behövs för att sitta ned och lyssna.
  • Anonym (Oj)
    Fri 19 Nov 2021 14:50
    #19
    "Jag gjorde saker som jag ångrade och la ner det efter bara nån vecka. Det var behövligt just då men samtidigt väldigt dumt o fel". Vad gjorde du? Rätt förståeligt att han drar sig undan om du exempelvis var otrogen? 
  • Fri 19 Nov 2021 15:57
    #20
    Anonym (Oj) skrev 2021-11-19 14:50:37 följande:

    "Jag gjorde saker som jag ångrade och la ner det efter bara nån vecka. Det var behövligt just då men samtidigt väldigt dumt o fel". Vad gjorde du? Rätt förståeligt att han drar sig undan om du exempelvis var otrogen? 


    Hon gjorde något "dumt" med en kille "som inte var oskyldigt"....
    Mod är det som behövs för att ställa sig upp och tala. Mod är också det som behövs för att sitta ned och lyssna.
  • Anonym (jury)
    Fri 19 Nov 2021 17:22
    #21

    Det verkar som att Ts, först varit otrogen, därefter klagar över att hennes man drar sig undan hennes närmanden, därefter lyckas vända om på situationen så att det är hon som ställer krav till sin man att han skall åtgärda det långvariga allmänna missnöje som hon har omkring honom och hotar med separation om han inte sköter sig bättre.

    Inte så goda framtidsperspektiv om denna tolkning är riktig.

Svar på tråden Kris i äktenskapet men jag lider mest av att vi inte ligger...