Accepterar inte bonusbarnet

Snälla hjälp en desperat mamma/bonusmamma.

Inga pekpinnar, jag vet att detta är ett helt fel beteende från min sida men VAD GÖR JAG ÅT DETTA? Jag kan inte behärska mig.

Jag och sambon har varit ett par i ca 3 år. Han har ett barn som är 6 år nu sedan tidigare, även jag har barn sedan tidigare och vi har även ett gemensamt på 18mån. Men jag klarar verkligen inte av hans barn. När hen leker med vårt gemensamma barn blir jag irriterad, sur och avbryter genom att ta vårt gemensamma barn för att byta blöja eller något så de slutar leka. Sambons barn stör mig på så många olika sätt, hur hen söker uppmärksamhet i allt hen säger och gör som att avsluta alla meningar hen säger med ?visst pappa? och sånt. Barnet blir curlad enl mig av olika anledningar, och det daltas alldeles för mycket pga hens livssituation som kräver (eller krävde rättare sagt, barnet är precis som alla andra nu, men var inte för 3år sedan men alla vuxna lever kvar i det gamla och daltar med hen som förr) mer av oss vuxna både fysiskt och psykiskt.

Min sambo tycker dessutom att jag gör skillnad på våra barn, vilket jag faktiskt håller med om att jag gör ibland, för jag stör mig ju inte lika mycket på allt mitt barn gör liksom han inte gör på sitt. Man är ju mer tolerant med ?sitt egna? barn. Tar sambons barn i vårt gemensammas leksaker tar hen ofta över och börjar leva sig in totalt och tar över allt, då blir jag sur.

Som sagt, jag förstår till 100% att detta är något som ligger hos mig, men jag har så svårt att sätta fingret på varför jag känner såhär? Vad gör jag åt detta? Jag vill aldrig lämna sambon, vårt gemensamma och hans egna barn tillsammans då jag vet att sambon inte bryr sig på samma sätt som mig och då låter de leka hur de vill. När jag då är tillbaka hemma tex leker ju hans 6åring med vårt gemensamma hejvilt och blänger på mig för att se om det är ?ok?. Och då blir jag ännu mer sur. Är jag svartsjuk på hans barn? Nej jag tycker inte det, men varför känner jag såhär ?? Någon i liknande sits ?

För att inte avslöja för mycket kan jag inte gå in på varför barnet behövt mer omsorg men hen är inte dödssjuk eller har varit. Min sambo är helt på min sida om att barnet gråter pga att han inte sitter och håller sitt barn i handen när de äter frukost, han måste stå med barnet inne på toaletten när hen gör sina behov annars bryter hen ihop. Min sambo kan inte lämna hemmet utan att barnet gråter (inte pga att barnet behöver vara med mig, det gäller alla). Barnet är extremt pappig (och mammig när hen är där) och enligt BÅDE mig och sambon har hen orimliga krav. Vi är föräldrar åt tre barn totalt i olika åldrar och helt ärligt så har ingen av dessa barn större behov än den andra på något sätt förutom olika närhetsbehov tex men de fungerar inte när man jobbar olika tider, man är två vuxna, alla barn behöver oss och vi kan inte avvara en hel förälder som går hack i häl på endast ett barn. Min sambo är även med på detta som sagt. MEN det är det här som gjort att jag börjat vara irriterad, jag får dra i stort sett hela hemmet och allt därtill själv pga att min sambo såklart inte vill se barnet ledsen när hen är här. Jag blir även irriterad på honom som inte sätter ner foten och säger att det räcker med detta, han kan inte vara med henne 24/7. Men han vill ju att barnet har det bra här när hen är här. Vilket jag såklart kan förstå. Men det är ohållbart. Därför blir hon det ?svarta fåret? när det förstör för hela familjen.

Det är ingen ursäkt och mitt beteende är fortfarande inte okej, jag måste fortfarande få hjälp med detta och hur jag ska kunna sluta vara så irriterad över allt hen gör.

Två barn pallar jag med, när ett tredje barn kommer bryter jag ihop. Oavsett vem det är. Är mitt egna barn borta tex går det superbra och jag irriterar mig inte. Men så fort vi har alla tre blir det för mycket.

Accepterar inte bonusbarnet

INNEHÅLL