• Sat 20 Nov 2021 16:44
    12973 visningar
    49 svar
    +2
    49
    12973

    Accepterar inte bonusbarnet

    Du behöver inte fundera så mycket på varför i detta skede. Just nu behöver du bara en planera för en flytt. Inget barn ska behöva bo under samma tak som någon som inte tål barnet och som är orättvis. Det skadar själen för livet och eftersom barnet inte kan göra något åt situationen är det ni vuxna som måste ta det ansvaret. Sen kan du försöka gå till botten med vad som felas dig. Nån slags terapi eller nåt och kanske så småningom kunna leva tillsammans igen. Om inte det går så kan du ju bara hoppas på att ditt eget barn sedan så småningom får en bonusmamma som fungerar bättre än vad du gör.

  • Sat 20 Nov 2021 17:23
    #4

    Värt att tänka på är ju att du även sabbar ditt eget barns viktiga relation med sitt syskon. De som ska ha varandra när ni är döda.

  • Sat 20 Nov 2021 18:02
    #8
    AnnaSthlm skrev 2021-11-20 17:55:24 följande:

    Många bonusföräldrar beter sig säkert likadant utan att reflektera. Det du behöver göra är att precis som några skriver träffa en bra terapeut. Det handlar inte om detta barn utan om det som hen trycker på hos dig. Det kan vara så att du egentligen inte accepterat att din man haft en annan kvinna förut, som barnet påminner om. Eller något annat. Det är inget fel på dig!


    Fast alltså, om inget är fel så behöver hon heller ingen terapi så hur tänkte du där? Självklart är det som TS själv är medveten om nåt fel som behöver åtgärdas. Man behöver inte laga nåt som inte är trasigt.
  • Sun 21 Nov 2021 10:52
    #16
    +1
    Flerbarnsmamma20 skrev 2021-11-21 10:03:22 följande:

    För att inte avslöja för mycket kan jag inte gå in på varför barnet behövt mer omsorg men hen är inte dödssjuk eller har varit. Min sambo är helt på min sida om att barnet gråter pga att han inte sitter och håller sitt barn i handen när de äter frukost, han måste stå med barnet inne på toaletten när hen gör sina behov annars bryter hen ihop. Min sambo kan inte lämna hemmet utan att barnet gråter (inte pga att barnet behöver vara med mig, det gäller alla). Barnet är extremt pappig (och mammig när hen är där) och enligt BÅDE mig och sambon har hen orimliga krav. Vi är föräldrar åt tre barn totalt i olika åldrar och helt ärligt så har ingen av dessa barn större behov än den andra på något sätt förutom olika närhetsbehov tex men de fungerar inte när man jobbar olika tider, man är två vuxna, alla barn behöver oss och vi kan inte avvara en hel förälder som går hack i häl på endast ett barn. Min sambo är även med på detta som sagt. MEN det är det här som gjort att jag börjat vara irriterad, jag får dra i stort sett hela hemmet och allt därtill själv pga att min sambo såklart inte vill se barnet ledsen när hen är här. Jag blir även irriterad på honom som inte sätter ner foten och säger att det räcker med detta, han kan inte vara med henne 24/7. Men han vill ju att barnet har det bra här när hen är här. Vilket jag såklart kan förstå. Men det är ohållbart. Därför blir hon det ?svarta fåret? när det förstör för hela familjen.

    Det är ingen ursäkt och mitt beteende är fortfarande inte okej, jag måste fortfarande få hjälp med detta och hur jag ska kunna sluta vara så irriterad över allt hen gör.

    Två barn pallar jag med, när ett tredje barn kommer bryter jag ihop. Oavsett vem det är. Är mitt egna barn borta tex går det superbra och jag irriterar mig inte. Men så fort vi har alla tre blir det för mycket.


    Du har aldrig funderat på att detta barns extrema behov av närhet och bekräftelse kan vara ett direkt resultat av att bo under samma tak som en vuxen som inte tål barnet? Som aktivt avbryter en rolig lek med syskonet, som inte är rättvis, som ser det lilla barnet som ett svart får (horribelt)

    Det är såklart situationen som skapar denna otrygghet hos barnet.
  • Wed 22 Dec 2021 10:11
    #40
    Anonym (S) skrev 2021-12-22 10:04:36 följande:

    Jag förstår dig. Till hundra procent.

    Visst är det naturliga och självklara att barn är barn och vi vuxna är just vuxna med allt vad det innebär av acceptans, förståelse, anknytning osv. Dock kan alla dessa basala element sättas ur spel och det kan vara väldigt starka krafter.

    Jag känner mig ledsen och upprörd över hur man som deltagare i en tråd angriper någon som ber om hjälp och råd. Som uppenbart står för sina fel och brister och vill hitta svar på hur man ska bara sig åt.

    Vidare fungerar väl ändå inte världen och människan så som vissa vill göra gällande?

    Som framsidan av Vaktornet när allt är höljt i rosa skimmer och man vandrar hand i hand? Låt oss vara människor med känslor som tar fel beslut och mår dåligt. Även som vuxna! Jag tror exempelvis sällan att en vuxen person flyttar ihop med en partner och inblandade barn utan intentionen att det ska bli bra för alla. Det är svårt om inte omöjligt att veta hur en sammanslagning i ett gemensamt hus blir, förns det blivit verklighet.

    Sedan står man där och inget blev som man tänkt.

    Jag själv bor nu sedan ett par månader med egna barn och bonusbarn. Bonusbarnen går mig ideligen på nerverna och de behandlas som små bebisar av pappan, fast de är i skolåldern. De har rätt att vägra äta, får en macka istället, behöver inte klä på sig själva, lägger sig ner och skriker när de inte får som de vill. Varpå pappan gullar, skojar och lyfter upp dem.

    Jag blir så ursinnig att jag ibland smäller igen en dörr.

    Jag har rätt till mina känslor oavsett om det är mitt fel att denna situation råder och barnen har ju påtvingats detta helt och hållet. Jag försöker komma in och ta en myndig roll, men den kör pappan bara över och vill skydda dem. Har tagit upp detta en många gånger som slutar med storbråk och att han skjuter mig längre bort. Veckorna hans barn är här är fullt fokus på dem i alla situationer och något vuxet liv finns inte.

    De har helt tagit över. I min värld lär man barnen att respektera varandra och ställer krav på dem. Att respektera och behandla ett barn väl är inte att sätta på de skygglappar och ge efter i allt, svara varje mening med ?ja lilla gubben? eller att konstant berömma och uppmärksamma. Man måste lära sig att man är bra ändå.

    Mest om mig själv blev det, men jag förstår din frustration och jag antar att man borde ta hjälp av terapi, själv och tillsammans. Eller bryta upp. Jag ska ge det här Max ett år nu och under den tiden göra mitt bästa, ha huvudet på skaft och sedan utvärdera om jag borde stanna eller lämna för ett bättre liv.


    Men varför inbillar du dig att du som en främling ska komma in i barnens liv och ta en myndig roll?

    Varför går det dig på nerverna att pappa skojar och busar bort barnens utbrott? Det är väl en toppenmetod?

    Att barnen får beröm och bemöts med ett kärleksfullt ?lilla gubben? är du begripligt att du gör till ett problem. Svarsjuk?

    Tror inte du behöver vare sig bryta upp eller gå terapi. Du behöver bara chilla lite. Du verkar helt överspänd.
  • Wed 22 Dec 2021 10:33
    #42
    Anonym (S) skrev 2021-12-22 10:20:29 följande:

    Ja jag känner mig på helspänn.

    För att jag avskyr bortklemande och skulle aldrig få för mig att behandla mina barn så. Att en 6 åring ska bäras in från bilen, sedan vägra klä av sig och lägga sig och sparka på golvet i hallen, gallskrika.

    Tills pappa kommer och gör som han vill och skojar. Sedan sitta i pappas knä resten av dagen och inte behöva äta, få en macka istället och sedan hjälp på mes blöja och gos i sängen. Trots gnäll och fuck you innan . Så ja det har jag Absolut problem med


    Obegripligt. Slappna av människa.
  • Wed 22 Dec 2021 10:57
    #44
    Anonym (S) skrev 2021-12-22 10:39:16 följande:

    :) :)

    Ja! Låt barnen styra! Det brukar bli som bäst. Låt dem se att vuxna är robotar utan känslor, satta på den här jorden för att serva barnen.


    Att berömma barn, skoja med dom när de får ett utbrott för att avleda, ge en macka om de inte gillar maten är små petitesser i tillvaron som förenklar livet för alla. Under förutsättning att det inte finns nån skitnödig vuxen i närheten som komplicerar allt med massa onödiga principer. Det kommer garanterat att bli vettigt folk av även dessa barn. Det är inte sådana saker som avgör hur barnen blir och hur familjen mår.

    En ständigt sur, missnöjd och missunnsam förälder i familjen som ständigt driver fram onödiga konflikter om struntsaker däremot kan orsaka stor skada både för barnen och familjen som helhet.

    Småbarntiden är kort. Chilla.
Svar på tråden Accepterar inte bonusbarnet