• Anonym (Ts)
    Wed 24 Nov 2021 17:25
    12400 visningar
    170 svar
    170
    12400

    Hål i öronen på småbarn?

    Upplever att de flesta är emot hål i öronen på småbarn men ändå ser jag ganska ofta småbarn runt ett år, senast idag, med hål i öronen. Så det är inte så ovanligt ändå. Vad anser ni om det? När är det okej med håltagning i öronen?

  • Svar på tråden Hål i öronen på småbarn?
  • Anonym (XXX)
    Fri 26 Nov 2021 10:33
    +1
    Hercai skrev 2021-11-26 10:23:15 följande:
    Det var inte relevant i just det stycket, som handlade om örsnibbar (eftersom det är i örsnibbarna man tar hålen på bebisar). Sedan är det upp till mig om jag vill berätta för någon att jämföra med andra piercingar som ger betydligt mer smärta än något så enkelt som hål i örsnibbarna. Men du hade enkelt kunnat låta bli att svara.

    För bebisens skull eftersom bebisen redan har det gjort när den blir äldre och kompisarna börjar ta hål i öronen och för min skull eftersom det är gulligt.
    Men käre värld. Jag är inte feminist - i vissa frågor är jag till och med ANTI-feminist - men i vissa saker har de rätt. Ska du verkligen lära din lilla flicka, att hon är till för att vara "gullig", och för att hennes mamma och andra ska tycka att hon är det? Och dessutom då med konstgjorda medel, som t.o.m. kan vara medicinskt farliga. Vad blir det sedan - silikonläppar och silikonbröst? Botox i 20-årsåldern?
  • Um Hamza
    Fri 26 Nov 2021 10:37
    Spucks skrev 2021-11-26 10:11:30 följande:

    Nåja, det beror på definitionen. Det finns föräldrar som "GPS-märker" sina barn - inte stor skillnad, om du frågar mig, även om det inte är implaterad i kroppen.

    Det betyder inte att lärare är immuna mot fördomar, speciellt inte om de oftas stämmer. Även om en bra lärare säkert försöka att ignorera det och bemöta varje barn likadant, är ni inga övermänniskor som fungerar som maskiner. Om du upplever att en stor majoritet av småbarn med hål i öronen har föräldrar med låg bildning, kommer du har svårt att inte har fördomar. Du kommer såklart göra ditt bästa att behandla alla barn likadant, men du kommer inte ifrån dina erfarenheter.

    Det får mig tänka på white trash namn. Jag vet inte vilka de namn var/är i Sverige, men i tyskspråkiga länder/områden var det enormt med engelska och franska (mest flickor) namn, speciellt från ungefär mitten/slutet av 90talet till för 5-10 år sedan. Främst fram var namnet Kevin, som liksom stod för alla namn som tillhör den kategorin ( en.wikipedia.org/wiki/Kevinism ). Om man hör ett sånt namn hos ett barn och upplever att i 99% av fallen är familjen white trash kommer man ha svårt att INTE har fördomar när man träffar ett barn med ett namn inom den kategorin. Speciellt när man ser på klass-/grupplistan att barnet inte har ett engelsklåtande efternamn.

    Det finns ett citat av en tysk lärare från för ungefär 15 år sedan, som fick mycket medhåll och förhållandevis lite kritik, som beskriver detta bra: "Kevin är inget namn, det är en diagnos."

    Bra beskrevs det även av en kompis till mig, när vi för unegfär 13 år sedan pratade om bostadsområdet han bor i. Den är välkänd i min stad, extrem stor (flera tusen lägenheter), ratades totalt när den byggdes, men har en hög trivsel bland boende. Han beskrev på ett enkelt sätt vilket folk som bor där (hans fru ledde någon sorts club för alla barn som bodde där, hon hade därför listor med alla barns namn): "Flera hundra barn, och inte en enda heter Kevin."


    Fast när man jobbar med barn inser man snabbt att människor inte går att placera i fack. På ytan kanske barn från en viss bakgrund ser lika ut, men så fort man skapar en personlig relation med var och en inser man att olikheterna är tydligare än likheterna. Alla är individer. Sen får man också lära sig en del på utbildningen om hur vi människor fungerar i samhället, tex att vi omedvetet letar gemensamma nämnare och låter dessa påverka hur vi placerar människor i fack, men inte ser när människor frångår facket utan bara de som passar in. Då är man ju medveten om sina egna brister, men jag tycker ändå inte detta påverkar mig i det personliga bemötandet i vardagen. Hade det varit en mer opersonlig relation, säg att man jobbar i butik där många flyktingbarn går in. En snattar, sen kommer 20 stycken som inte snattar, sen kommer en till som snattar. Då kommer man tro att flyktingbarn snattar även om de flesta inte gör det. Samtidigt ser man inte att var 20e svensk pensionärstant också snattar, för man tittar inte lika noga på dem. Ungefär så.
  • Anonym (XXX)
    Fri 26 Nov 2021 10:38
    Spucks skrev 2021-11-26 10:11:30 följande:
    Nåja, det beror på definitionen. Det finns föräldrar som "GPS-märker" sina barn - inte stor skillnad, om du frågar mig, även om det inte är implaterad i kroppen.
    Um Hamza skrev 2021-11-26 09:24:24 följande:
    Men sluta fjanta dig. Det ingår inte i vårt uppdrag att "stämpla" barn. Snarare tvärtom, det är lag på att skolan ska vara inkluderande. 
    Det betyder inte att lärare är immuna mot fördomar, speciellt inte om de oftas stämmer. Även om en bra lärare säkert försöka att ignorera det och bemöta varje barn likadant, är ni inga övermänniskor som fungerar som maskiner. Om du upplever att en stor majoritet av småbarn med hål i öronen har föräldrar med låg bildning, kommer du har svårt att inte har fördomar. Du kommer såklart göra ditt bästa att behandla alla barn likadant, men du kommer inte ifrån dina erfarenheter.

    Det får mig tänka på white trash namn. Jag vet inte vilka de namn var/är i Sverige, men i tyskspråkiga länder/områden var det enormt med engelska och franska (mest flickor) namn, speciellt från ungefär mitten/slutet av 90talet till för 5-10 år sedan. Främst fram var namnet Kevin, som liksom stod för alla namn som tillhör den kategorin ( en.wikipedia.org/wiki/Kevinism ). Om man hör ett sånt namn hos ett barn och upplever att i 99% av fallen är familjen white trash kommer man ha svårt att INTE har fördomar när man träffar ett barn med ett namn inom den kategorin. Speciellt när man ser på klass-/grupplistan att barnet inte har ett engelsklåtande efternamn.

    Det finns ett citat av en tysk lärare från för ungefär 15 år sedan, som fick mycket medhåll och förhållandevis lite kritik, som beskriver detta bra: "Kevin är inget namn, det är en diagnos."

    Bra beskrevs det även av en kompis till mig, när vi för unegfär 13 år sedan pratade om bostadsområdet han bor i. Den är välkänd i min stad, extrem stor (flera tusen lägenheter), ratades totalt när den byggdes, men har en hög trivsel bland boende. Han beskrev på ett enkelt sätt vilket folk som bor där (hans fru ledde någon sorts club för alla barn som bodde där, hon hade därför listor med alla barns namn): "Flera hundra barn, och inte en enda heter Kevin."
    Ja, det är ju så. Våra hjärnor är gjorda så att vi ser samband, och drar slutsatser av våra tidigare erfarenheter. Om vi har gjort erfarenheten, att de flickor som har hål i öronen och heter Chantal inte är några ljus i skolan, och så kommer det en till flicka till klassen som heter Chantal och har hål i öronen, så kommer vi - vare sig vi vill det eller inte - att tänka, att "ja, den här tjejen kommer aldrig att få Nobelpriset, så mycket är säkert. Hon kommer antagligen att på sin höjd bli nakelskulptör eller frisörska, och förmodligen inte ens det, för hon kommer att få första barnet runt 16. Sedan kommer det att bli socialbidrag och Arbetsförmedlingens åtgärder större delen av livet, och fler barn med flera olika män".
  • Glinda från Oz
    Fri 26 Nov 2021 10:42
    Anonym (i) skrev 2021-11-26 09:39:08 följande:

    Örontatuering och chip har ju ett syfte.

    Sen gissar jag att dina katter fick någon typ av bedövning vid ingreppet eller att det gjordes i samband med kastrering då djuret var sövt?


    Man chippar utan bedövning, öronmärkning behöver de sövas för.

    Min poäng med inlägget var att det inte går att jämföra djur och människor. Att ta hål i öronen på en hund är inte samma som att ta det på ett barn.
  • Anonym (i)
    Fri 26 Nov 2021 10:54
    Glinda från Oz skrev 2021-11-26 10:42:43 följande:

    Man chippar utan bedövning, öronmärkning behöver de sövas för.

    Min poäng med inlägget var att det inte går att jämföra djur och människor. Att ta hål i öronen på en hund är inte samma som att ta det på ett barn.


    Vem menar du lider mest, hunden eller barnet?

    Vad skulle du tänka om en hundägare som kommer med en hund med ringar i öronen, och matte berättar glatt att en tvivelaktig salong gick med på att pierca hunden?
  • Fri 26 Nov 2021 10:58
    Glinda från Oz skrev 2021-11-26 10:42:43 följande:
    . Att ta hål i öronen på en hund är inte samma som att ta det på ett barn.
    Det har du absolut rätt i - det är mycket värre när man tar hål i öron på sitt barn, för man är ägare till sitt husdjur, men inte till sitt barn.
  • Fri 26 Nov 2021 11:19
    Anonym (XXX) skrev 2021-11-26 10:33:44 följande:

    Men käre värld. Jag är inte feminist - i vissa frågor är jag till och med ANTI-feminist - men i vissa saker har de rätt. Ska du verkligen lära din lilla flicka, att hon är till för att vara "gullig", och för att hennes mamma och andra ska tycka att hon är det? Och dessutom då med konstgjorda medel, som t.o.m. kan vara medicinskt farliga. Vad blir det sedan - silikonläppar och silikonbröst? Botox i 20-årsåldern?


    Att jag tycker något är gulligt på bebisar innebär inte att jag skulle sända ut signaler till dottern att hon är till för att vara gullig. Det är en märklig slutsats.
  • Fri 26 Nov 2021 11:26
    +1
    Hercai skrev 2021-11-26 10:23:15 följande:

    Det var inte relevant i just det stycket, som handlade om örsnibbar (eftersom det är i örsnibbarna man tar hålen på bebisar). Sedan är det upp till mig om jag vill berätta för någon att jämföra med andra piercingar som ger betydligt mer smärta än något så enkelt som hål i örsnibbarna. Men du hade enkelt kunnat låta bli att svara.

    För bebisens skull eftersom bebisen redan har det gjort när den blir äldre och kompisarna börjar ta hål i öronen och för min skull eftersom det är gulligt.


    Du har aldrig ens reflekterat över att din bebis kanske inte VILL ha örhängen/hål i öronen när den blir äldre?

    Vadå "få det gjort", som att det är något som alla flickor måste göra. Sjukt!!

    Själv ville jag absolut inte ha hål i öronen när jag var liten, ingen i min klass hade det. Jag tog hål när jag var ca 35 som en kul grej.

    Gulligt är det sista det är. :(
  • Fri 26 Nov 2021 11:34
    smulpaj01 skrev 2021-11-26 11:26:12 följande:

    Du har aldrig ens reflekterat över att din bebis kanske inte VILL ha örhängen/hål i öronen när den blir äldre?

    Vadå "få det gjort", som att det är något som alla flickor måste göra. Sjukt!!

    Själv ville jag absolut inte ha hål i öronen när jag var liten, ingen i min klass hade det. Jag tog hål när jag var ca 35 som en kul grej.

    Gulligt är det sista det är. :(


    Jag har iallafall aldrig hört talas om någon i min kultur som klagat över sina hål, de flesta tar snarare fler hål i öronen senare som tonåringar/vuxna. Men skulle min dotter känna att hon inte vill ha örhängen i framtiden så kan man ju bara ta av dem, de sitter inte fast.
  • Anonym (XXX)
    Fri 26 Nov 2021 12:24
    smulpaj01 skrev 2021-11-26 11:26:12 följande:
    Du har aldrig ens reflekterat över att din bebis kanske inte VILL ha örhängen/hål i öronen när den blir äldre?

    Vadå "få det gjort", som att det är något som alla flickor måste göra. Sjukt!!

    Själv ville jag absolut inte ha hål i öronen när jag var liten, ingen i min klass hade det. Jag tog hål när jag var ca 35 som en kul grej.

    Gulligt är det sista det är. :(
    Håller med. Man kan inte förutsätta att ett barn ska vilja ha hål i öronen. Jag har t.ex. inte det, inte min dotter (19 år) heller, och min (numera avlidna) mor hade det inte heller. 
Svar på tråden Hål i öronen på småbarn?