Anonym (35/45) skrev 2021-11-25 21:08:05 följande:
Tack! Men självförtroendet var inte positivt. Jag var helt olidlig pga mitt ego då, att jag ens hade vänner är ett under. Jag blev en bättre människa när jag insåg att jag inte var snyggast i världen helt klart.
Hu vad jag känner igen mig i det där! Närmar mig 50 nu, men minns mycket väl hur det gick mig åt huvudet totalt när jag var 18 och helt plötsligt blev "rätt".
Det var ju nämligen så, att före 18 var det (på min skola i alla fall) de korta och blonda tjejerna som killarna sprang efter. Jag var nästan 170 och rödblond och kände mig inte alls poppis pga detta.
MEN, efter 18 sprang killarna plötsligt efter mig och det fortsatte i många år. Med medföljande enormt ego då tyvärr.
Jag skäms rent av när jag tänker på hur mina vänner kunde ge mig en "utmaning" på krogkvällen, som inte sällan bestod i att jag skulle locka till mig någon upptagen kille, helst med ring på fingret. Lyckades jag med det (vilket jag oftast gjorde) yrde triumfen runt i huvudet och polarna stod för drinkarna resten av kvällen. Hade inte en tanke på de killar jag trampade över eller deras tjejer, sekunden utmaningen ansågs vunnen så lämnade jag killen och gick över till mitt lika idiotiska tjejgäng.
Tro´t eller ej så mognade jag, stadgade mig och har därefter varit väldigt snäll med andras känslor.
Så jag skulle säga att jag kände mig ful upp till 18, snygg 18-28, obrydd 28-36 (småbarnsåren, vem fan orkar tänka på hur man ser ut) och snygg nu igen när jag närmar mig de 50. Försöker hålla efter mig, vilket jag tycker man ska göra oavsett grundförutsättningar.