Jag är så ledsen och bitter- hjälp!!

Jag behöver hjälp. Jag har blivit så fruktansvärt bitter och det sliter mig itu. Det som har hänt är en lång historia men kortfattat så träffade jag mitt ex för 9 år sen. Det var fantastiska (har jag iallafall trott) 3 första år, sen blev jag gravid. Över en natt förvandlades han till den värsta personen i mitt liv. Kommer ihåg hur jag tänkte att om jag får missfall så ska jag göra slut. Så blev det inte.

Hade en hemsk första graviditet med en kolikdotter som jag fick ta hand om själv- han behövde ju jobba, sa han. Vi bodde vid den här tiden i en stad jag inte trivdes i, men han hade lovat mig att vi skulle flytta dit jag har mitt jobb så jag kunde vara nära vänner och jobb. Så blev det inte.

Istället blev jag helt isolerad med min dotter i en stad utan vänner. Jag fick jobba deltid för att kunna hämta dottern på dagis eftersom jag pendlade. Han ville inte hämta nämligen. Trots detta delade vi ekonomiskt 50/50 (han hade förstås högre lön) vilket gjorde att jag gick back ekonomiskt. Jag blev deprimerad, sjukskriven och gick i terapi.

Insåg till slut att jag var tvungen att lämna honom men hade inte ekonomi för detta i den stad vi bodde då. Så jag lyckades få honom att flytta till en mindre stad där han fick nytt jobb. Jag blev tyvärr gravid igen, höll på att dö under garvidtwten och sen fick vi ett sjukt barn.

Sen ett år är vi separerade, tack och lov. Det har varit hemska år med massor av psykisk stress. Och nu bor jag i en stad med två små barn, jag pendlar 2,5 h/dagligen (kan inte byta jobb) och jag har ingen som hjälper mig med något, jag är helt själv. Jag känner inte heller någon i staden och har inte ork för sociala aktiviteter pga så mkt pendling plus att jag har barnen på 75%. Mitt ex däremot har det fantastiskt. Han har god ekonomi, föräldrar och syskon som hjälper honom 24/7 och nu har han dessutom en ny flickvän som han vill presentera för barnen.

Och jag bara känner att det är så orättvist. Efter de här hemska åren tycker jag att jag någon gång borde få ha det lite lätt och vara lycklig. Men nej. Däremot får han bli kär. (Jag är absolut inte sotis, men det känns orättvist). Detta gör mig så fruktansvärt bitter och jag vill nästan bara dö. Vad ska jag göra?