Jag är också lärare och jag håller med. Man märker rätt så tydligt (faktiskt) vilka elever som tittar väldigt mycket på Youtubers för det blir mycket "slang" i deras texter och även i det talade språket.
I högstadiet kan jag uppleva att de inte ens läser texterna i boken eller andra texter som vi jobbar med ordentligt, då de tycker att de "kan" detta redan. De kanske förstår av sammanhanget. Men de behöver läsa och ta in ordföljd, meningsuppbyggnad etc för att bygga vidare och så småningom nå målen i matriserna. Inom resonemang, analys osv. 

Det är trist om kommunikationen brustit. Men ditt barn kommer inte få ett högre betyg på grund av att föräldern på något sätt propsar på att "man skulle sagt till innan". Utan ta detta som en lärdom och håll mer koll nu till våren och framöver. Om ditt barn är så kompetent inom språket som du beskriver det så se till att hen får med sig grammatik osv, sitt med ditt barn och försök koppla det hen ser eller hör talas - till läromedlen som hen har i skolan. 

Vem har sagt något om perfekt på alla plan? Dock är det en förutsättning för högsta betyg att man kan visa sina kunskaper och förmågor på olika sätt.
Det är möjligt att man när vi var yngre (jag gick i högstadiet på 90-talet) kunde ducka muntliga svar så gott det gick i klassrummet och hålla minsta möjliga antal redovisningar för att sen briljera på skriftliga prov och inlämningar. Och därigenom få en femma i betyg. Men så funkar det inte idag.
Du måste liksom hålla nivån rakt igenom. 
A idag är klart svårare att få än det var att få betyg 5 då. Är min uppfattning.

Tack för att du beskriver processen så bra. Många vill få det till att barnen sällan får vägledning men det får man såklart. Det är en del av lärandet, att få så mycket information att man har det man behöver för att klara uppgiften. Men inte så pass att eleverna känner att det inte är lönt att lägga manken till för att det upplevs för lätt. Det är en balansgång.
Att kunna analysera och diskutera kräver förkunskaper och det måste eleverna också få till sig. Annars är det svårt. Det går inte att diskutera politik eller nutidsorientering om man inte vet vad sakfrågan är eller vad olika ståndpunkter innebär. 
(Vi hade för övrigt en diskussion om elbilar i min ena klass för en tid sedan. De flesta var för.  Inte så tydligt underbyggt alltid men FÖR var man. Men få visste hur en elbil fungerar, vad som är negativt med bilar som går på fossilbränsle, hur de påverkar miljön etc. Ett fåtal hade kortfattat beskrivit detta och även varit framåtriktade i sin analys. Var ska vi få all el ifrån osv. Det, för mig, tyder på att man tagit sig tiden att läsa på lite om förutsättningarna, funderat på vad det betyder och dragit slutsatser utifrån det.)

Har man dyslexi så har man rätt till stöd för det. Dyslexin i sig ska inte begränsa ett barn som annars har kunskapen och förmågorna. Om barnet med stöd kan tillgodogöra sig undervisningen med anpassningar och extra tid till exempel så finns alla möjligheter. Men när det gäller scenskräck eller vad du nu menar med det -så nej då kanske man inte kan få till alla moment såsom bedömningarna görs idag. För du behöver kunna uttrycka dina åsikter, lägga fram argument och liknande och inte bara i skrift. Bra lärare kan ordna så bra möjligheter som det går även inom dessa moment. Att redovisa i väldigt små grupper. Berätta två och två. Spela in en film där man håller sitt anförande, oavsett om det handlar om 1 min eller 10 min.

Det viktigaste där känner jag är att lärare behöver kompetens och kunskap i hur man övar detta. Och börja tidigt. Läs tre rader om ekorrar och berätta för bordsgrannen. Berätta sittande i ring om vad dina föräldrar heter. Berätta en sak för din bordsgranne som hen ska berätta för nästa kompis vid bordet bredvid. Det kan vi bli mycket bättre på i Sverige, använda alla möjliga forum för att öva på att uttrycka oss. Jag vet att många vuxna också tycker det är jobbigt men det mesta blir faktiskt lättare med träning (om det inte handlar om rena fobier). Hjärnan är funtad så, man kan lära sig att en situation inte är farlig om man upplever den ofarlig tillräckligt många gånger, det är ju så KBT funkar till viss del och det är ett beprövat koncept.

Spontant känner jag att du måste försöka skaffa dig lite bättre koll på ämnena ditt barn läser, vad för områden som hanteras just nu och även vilka kriterier som finns för bedömningen.

Så här, fråga ditt barn löpande eller kika i de böcker som hen tar hem. I till exempel svenska, vad gör de där? Handlar det mycket om grammatik för tillfället (och av vilket slag?), jobbar man med någon speciell tidsperiod eller läser man dikter? Så att du har ett hum. Fråga när det är prov eller inlämning och löpande om det finns läxor hen behöver hjälp med.

Sen samma sak i övriga ämnen. Kanske finns det ämnen där du direkt märker att det där har hen koll på, det kan jag släppa. För det verkar rulla på bra, hen behöver inte hjälp specifikt med detta. Och lägg fokus på det som kan behöva mer stöd.

I ämnesmatriserna kan man sen följa hur de olika rutorna eller "förmågorna" markeras i olika färger beroende på hur utvecklingen går. Detta beror förstås på vilket verktyg skolan använder och hur det ser ut. Samt hur ofta läraren uppdaterar. Men så fungerar det för mina barn och där jag jobbar.

Det är sant att få elever skulle kunna studsa upp från ett D till ett A på en termin. Se det som ett grundläge bara. Något att utgå ifrån. Och ha en dialog med läraren. Enklast är om du bara förklarar att du känner dig orolig men att du bestämt dig för att försöka vara lite mer delaktig från och med nu. Det uppskattar man som lärare. Kanske skulle ni kunna prata i telefon en kvart varannan vecka eller så? Eller om ni kommer överens om att läraren skickar ett kort mail regelbundet? Det behöver inte vara mer avancerat än så; "Pelle jobbar på bra, det var lite stökigt förra tisdagen så jag har flyttat om dem i klassrummet och nu är det lugnare. Just nu jobbar vi med pronomen och det verkar han fixa bra."
Den typen av återkoppling har jag personligen inga problem med att ge om föräldrar ber om det.