Nummer 1 är att man aldrig kan be någon annan betala för sitt leverne enligt mig. 50-50 måste vara utgångspunkten och kommer man inte överens så får det bli så. Känner du att du inte har pengar kvar så får ni antingen minska konsumtionen till minsta gemensamma nämnare, vilket i detta fall är vad du känner dig bekväm med. Då får det helt enkelt ta längre tid med inköpen alternativt att han betalar (antingen själv eller att du betalar av i din takt till honom om ni så känner det skall vara 50-50).

Dock anser jag att även om ni inte vill ha helt gemensam ekonomi så bör ni ha ett gemensamt konto där man kan sätta in % på som går till dessa inköp. Det bör ju bli en perfekt lösning för då kan ni planera exakt när ni skall köpa något. Han sätter in 70% och du 30% (dock bör denna beräkning vara i nettolön, ej brutto.. vilket ger en mer jämn fördelning).

Jag tjänar mer än dubbelt så mycket som min fru (och gjorde det när vi flyttade ihop och inte var gifta också) och det var aldrig något snack om att vi skulle betala annat än 50-50. Det gick HON aldrig gå med på, då hon inte ville vara en golddigger och få mig att känna mig utnyttjad. Det innebar att jag kunde ge henne resor, väskor, smycken osv för att jämna ut inkomsterna. Hennes inställning till detta har gjort att nu när vi gifter oss har jag 100% förtroende att hon inte är tillsammans med mig för min höga inkomst och därför gladeligen har helt gemensam ekonomi fullt ut. Det jag vill säga är att det finns ett signalvärde i att VILJA betala rätt för sig, iallafall tidigt i ett förhållande (vilket ni verkar vara).