• Wed 5 Jan 2022 16:00
    53924 visningar
    32 svar
    -1 +3
    32
    53924

    Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?

    Tänkte att jag kanske kan få svar på det här. Jag har valt att inte amma mitt barn för att jag helt enkelt inte vill.

    Jag förstår däremot att det är det bästa om man vill, kan och mår bra.

    Men överallt ser jag hur kvinnor kämpar med amningen trots att de mår fruktansvärt dåligt, varför? Hur kommer det sig att de har sån ångest över att inte amma?

    Som de flesta redan känner till så har vi en lag i Sverige som reglerar bland annat marknadsföringen av ersättning, den får inte framställas som lika bra eller bättre än bröstmjölk. Sjukvården får heller inte prata om fördelar med flaska utan endast nämna fördelarna med amning.

    Det finns många studier om amning men man kan inte se någon skillnad på barn som fått ersättning vs bröstmjölk. I Sverige. (I många länder runt om i världen så kan en fungerande amning vara helt avgörande).

    Ja de får ett bättre immunförsvar under tiden som de ammas men har ett mindre aktivt immunförsvar när de slutar t ex.

    Ett annat exempel på studie som man hänvisar till är att barn som flaskmatas har högre BMI. Det som inte nämns är att mammorna som flaskmatade sina barn hade högre BMI också. Vilket påverkar barnets BMI. En mamma med högre BMI löper större risk att få ett barn med högre BMI pga livsstil osv.

    Så varför hetsas mammor till att amma sina barn till varje pris och är det så bra egentligen?

  • Svar på tråden Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?
  • Wed 5 Jan 2022 18:46
    #11
    -1

    JAG hade känt mig misslyckad om jag inte redde ut amningen eftersom det är så naturligt.

    Men med det sagt så är det MIN känsla jag hade. Ibland när amningen strulade hade jag god lust att sluta men kände mig så onaturlig och okvinnlig av tanken att misslyckas och börja flaskmata. Sorgligt nog.

  • Wed 5 Jan 2022 19:17
    #12
    Moali skrev 2022-01-05 18:46:01 följande:

    JAG hade känt mig misslyckad om jag inte redde ut amningen eftersom det är så naturligt.

    Men med det sagt så är det MIN känsla jag hade. Ibland när amningen strulade hade jag god lust att sluta men kände mig så onaturlig och okvinnlig av tanken att misslyckas och börja flaskmata. Sorgligt nog.


    Tack för svar! Eftersom du svarade på frågan så antar jag också att du även hade fortsatt om du mådde psykiskt dåligt. Då är min följdfråga hur det hade känts att inte ge ditt barn den bästa versionen av dig själv, vilket man inte kan göra om man mår riktigt dåligt, för att du ska känna dig mer kvinnlig och naturlig? Känns det rättvist mot ditt barn? Obs inget dömande utan bara nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill.
  • Wed 5 Jan 2022 19:54
    #13
    Jonnis skrev 2022-01-05 19:17:44 följande:

    Tack för svar! Eftersom du svarade på frågan så antar jag också att du även hade fortsatt om du mådde psykiskt dåligt. Då är min följdfråga hur det hade känts att inte ge ditt barn den bästa versionen av dig själv, vilket man inte kan göra om man mår riktigt dåligt, för att du ska känna dig mer kvinnlig och naturlig? Känns det rättvist mot ditt barn? Obs inget dömande utan bara nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill.


    Förstår din fråga. Alltså jag hade nog fortsatt till en viss gräns. Säg att jag började få ångest varje gång jag skulle amma eller att bebisen inte hade gått upp i vikt som den skulle så hade jag slutat. MEN det hade ändå känts som ett misslyckade, av någon anledning? Mina två bästa vänner ammade också sina bebisar samtidigt som mig. När vi träffades hände det ju att vi satt och ammande samtidigt och deras bebisar låg fint i knät länge och väl och blev mätta och belåtna. Medan min bebis satte i halsen, stånkade, släppte taget och var allmänt bökig vid bröstet. Vet inte om detta kanske kan göra att jag kände mig misslyckad om jag ?gav upp??
  • Thu 6 Jan 2022 00:58
    #14
    Moali skrev 2022-01-05 19:54:41 följande:

    Förstår din fråga. Alltså jag hade nog fortsatt till en viss gräns. Säg att jag började få ångest varje gång jag skulle amma eller att bebisen inte hade gått upp i vikt som den skulle så hade jag slutat. MEN det hade ändå känts som ett misslyckade, av någon anledning? Mina två bästa vänner ammade också sina bebisar samtidigt som mig. När vi träffades hände det ju att vi satt och ammande samtidigt och deras bebisar låg fint i knät länge och väl och blev mätta och belåtna. Medan min bebis satte i halsen, stånkade, släppte taget och var allmänt bökig vid bröstet. Vet inte om detta kanske kan göra att jag kände mig misslyckad om jag ?gav upp??


    Om du hade slutat om du fick ångest så var ju inte frågan riktad till dig. Frågan gällde varför man kämpar med amning trots att man mår psykiskt dåligt av det.
  • Thu 6 Jan 2022 07:34
    #15
    Jonnis skrev 2022-01-06 00:58:13 följande:

    Om du hade slutat om du fick ångest så var ju inte frågan riktad till dig. Frågan gällde varför man kämpar med amning trots att man mår psykiskt dåligt av det.


    Jo men det finns väl grader av psykiskt dåligt mående? Jag mådde dåligt, och ville egentligen sluta. Men krigade på för att jag kände mig misslyckad om jag slutade. Om jag däremot började gråta varenda gång jag skulle amma av fruktansvärd ångest då hade jag slutat, vilket jag tror de flesta hade gjort.
  • Thu 6 Jan 2022 08:14
    #16
    Jonnis skrev 2022-01-05 19:17:44 följande:

    Tack för svar! Eftersom du svarade på frågan så antar jag också att du även hade fortsatt om du mådde psykiskt dåligt. Då är min följdfråga hur det hade känts att inte ge ditt barn den bästa versionen av dig själv, vilket man inte kan göra om man mår riktigt dåligt, för att du ska känna dig mer kvinnlig och naturlig? Känns det rättvist mot ditt barn? Obs inget dömande utan bara nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill.


    Jag lyckades aldrig med amning och mådde fruktansvärt dåligt. Försökte få till det i flera månader och precis som inlägget du svarade på kände jag mig misslyckad som kvinna och mamma. Hur jag mådde var inte viktigt för mig utan jag fick för mig att det var överlägset bäst för barnet eftersom naturen skapat oss så.

    Att min amning inte kom igång och att mjölken inte rann till berodde för min del förmodligen på att både mitt barn och jag var sjuka (livshotande åkommor av olika slag) och vårdades på varsitt håll efter förlossningen. Men det var aldrig någon som sa till oss att det kanske inte skulle gå utan alla vi mötte i vården sa att det är bara att försöka lägga barnet vid bröstet och fortsätt pumpa så löser det sig.

    Hade någon från början sagt att det här kanske inte kommer att gå, men det är inget konstigt efter det du varit med om. Du överlede trots allt och det är det viktigaste, så hade jag kanske tänkt annorlunda, men det vet man ju inte.

    Idag vet jag bättre, men den känslan och den instinkten är oerhört stark
  • Thu 6 Jan 2022 10:18
    #17
    ElaineBenes skrev 2022-01-06 08:14:02 följande:

    Jag lyckades aldrig med amning och mådde fruktansvärt dåligt. Försökte få till det i flera månader och precis som inlägget du svarade på kände jag mig misslyckad som kvinna och mamma. Hur jag mådde var inte viktigt för mig utan jag fick för mig att det var överlägset bäst för barnet eftersom naturen skapat oss så.

    Att min amning inte kom igång och att mjölken inte rann till berodde för min del förmodligen på att både mitt barn och jag var sjuka (livshotande åkommor av olika slag) och vårdades på varsitt håll efter förlossningen. Men det var aldrig någon som sa till oss att det kanske inte skulle gå utan alla vi mötte i vården sa att det är bara att försöka lägga barnet vid bröstet och fortsätt pumpa så löser det sig.

    Hade någon från början sagt att det här kanske inte kommer att gå, men det är inget konstigt efter det du varit med om. Du överlede trots allt och det är det viktigaste, så hade jag kanske tänkt annorlunda, men det vet man ju inte.

    Idag vet jag bättre, men den känslan och den instinkten är oerhört stark


    Okej men då ska jag förklara hela situationen och vad jag egentligen försöker förstå så kanske ni kan hjälpa mig. :)

    Jag har 3 vänner som har fått barn under sommaren/hösten, precis som jag. De 3 ammar och jag ger ersättning.

    2 av dem är det inga konstigheter för, förutom att den ena klagar på sömnen men så är det ju med en liten.

    Nummer 3 fick barn 1 månad innan mig och jag orkar knappt prata med henne längre. Hon skyller på sömnen och att hon lidit av sömnbrist väldigt länge. Hon orkar ingenting och hon är otrevlig mot allt och alla.

    Vad gäller barnet så känner hon att hon inte gör något annat än att amma och gör hon inte det så lämnar hon barnet i babysittern själv för att gå ut och röka.

    De tränar knappt nacke, leker osv och är heller nästan aldrig ute och går med barnvagnen. (Skulle tippa på Max 1 gång i veckan)

    Hon och hennes sambo har börjat bråka väldigt mycket också. För att beskriva situationen kort.

    Jag har föreslagit att hon kanske skulle testa att ge ersättning/pumpa för att kunna få lite ensamtid ibland eller att hennes sambo ska kunna hjälpa till och ge mat så hon får vila. Men hon är livrädd för flaskpreferens och vill absolut inte detta.

    Självklart blir det ju att jag jämför med min egna situation där min pojke alltid är glad och nöjd, vi har massa tid till att ut och gå, leka och aktivera honom på olika sätt. Samtidigt som jag alltid är utvilad och pigg och jag och min sambo har det hur bra som helst.

    Det känns så känsligt med amning så därför har jag heller inte vågar ifrågasätta varför det är så viktigt.

    Vad tror ni? Är detta verkligen det bästa för barnet eller handlar det om något annat?
  • Thu 6 Jan 2022 10:19
    #18
    Moali skrev 2022-01-06 07:34:37 följande:

    Jo men det finns väl grader av psykiskt dåligt mående? Jag mådde dåligt, och ville egentligen sluta. Men krigade på för att jag kände mig misslyckad om jag slutade. Om jag däremot började gråta varenda gång jag skulle amma av fruktansvärd ångest då hade jag slutat, vilket jag tror de flesta hade gjort.


    Skrev en lite längre fråga som svar på förra inlägget. Uppskattar din åsikt också om du vill ta dig tiden. :)
  • Thu 6 Jan 2022 10:20
    #19
    fjanten skrev 2022-01-05 18:00:33 följande:

    Jag ammade också två barn, har avskytt det och tyckt det varit både omständligt, jobbigt och opraktiskt (på vissa sätt, JAG måste ju vara där för att ungen ska få i sig mat). Har aldrig någon enda gång tyckt att ett amningstillfälle varit mysigt.


    Skrev en lite längre fråga som svar på senaste inlägget. Uppskattar din åsikt också om du vill ta dig tiden. :)
  • Thu 6 Jan 2022 10:20
    #20
    nernu skrev 2022-01-05 16:59:21 följande:

    Jag är ingen moder theresa. Visst fanns det stunder, särskilt efter tredje eller fjärde uppvaket? när jag hatade det. Varför har du ett behov av att slå folk i huvudet för att de upplever något annat än du? Säger mer om dig själv.


    Skrev en lite längre fråga som svar på senaste inlägget. Uppskattar din åsikt också om du vill ta dig tiden. :)
Svar på tråden Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?