”Omöjliga” attraktioner

Fast en bil eller en klänning är väl på en helt annan nivå, än en livspartner - som även kunde ha blivit far till ens barn?

Ja, jag känner igen mig alldeles för mycket. Jag blir tokkär omedelbart, utan att ha kontrollerat om han är gift t.ex.. Och det är ju nästan alla mer etablerade människor i rätt ålder för mig.

Och sedan sitter det i i åratal. Jag svärmar för honom, tittar på bilder och fotoshoppar dem på olika sätt, läser allt han skriver på sociala media, dammsuger nätet efter information om honom, smyger runt hans hus... ligger hans hus i ett annat land, så kan det bli många dyra resor dit... Lär mig hans språk om det är ett annat än svenska, lär mig om hans yrke så att jag ska kunna prata med honom om det och visa mig intelligent, om jag skulle få en möjlighet att göra det någon gång.

Det är så himla synd att det aldrig har blivit något, när jag kan känna så starkt. Jag kommer aldrig att få veta hur det hade blivit, om vi hade träffats när vi var unga och fria. TS, det verkar tyvärr vara så, att vi som kan älska mest är dom som blir utan. Det är en förbannelse!

Ja, visst är det märkligt? Det verkar som att vissa kan bestämma sig för att bli kära i någon som är ledig och lämplig och redan har visat att han är intresserad. De kan liksom suggerera sig själva att bli kära. För mig - och dig antar jag - går inte det, det går inte att klämma fram några känslor. Utan dom slår blint, utan att fråga efter sådana petitesser som om han har en alliansring på fingret, ett barn och bor 60 mil bort i ett annat land...

Jomen detta känner jag också igen. Jag har också lyckats kära ner mig i professionella personer, typ en läkare, en präst och - pinsammast av allt, medan jag var gift - en familjerådgivare! Vid samtliga dom tillfällena tänkte jag, att han kanske var kär i mig också, men inte fick visa något p.g.a. sin yrkesetik. Men att "när allt detta är över", och det har gått en viss karenstid, så kommer han att höra av sig till mig. Det hände förstås inte!

Det verkar faktiskt finnas det. Hade sådana kompisar på universitetet. De började träffa en kille, konstaterade att han pluggade till ett välbetalt yrke, och nu kunde de få det där huset och de där tre barnen som de ville ha. Så då kopplade de på kärleken! Tänk om det vore så enkelt för alla! Andra dras till odågor som slår sina kvinnor, sviker sina barn och inte kan behålla ett jobb eller hushålla med pengar... medan ytterligare andra bara kan bli kära i upptagna och ouppnåeliga män (som jag, och du också verkar det), och i slutändan kanske blir ensamma och barnlösa livet ut...

Det kan ju också vara så att man helt enkelt faller för män som är attraktiva (för nästan alla kvinnor), och att dessa män nästan alltid är upptagna just för att de är attraktiva (för nästan alla kvinnor). Detta går knappast att arbeta bort, då det är inbyggt i oss att reagera på vissa drag hos det motsatta könet. Detta har inte ändrats sedan stenåldern, eller rentav apstadiet.

Kvinnor tänder på män som är långa, har muskulösa kroppar, kraftigt käk- och hakparti och kraftiga ögonbrynsbågar, samt självsäkerhet och ledaregenskaper. Detta har många undersökningar visat, och det intressanta är att det är likadant i alla undersökta folkgrupper i hela världen. Jag vet inte ens om det BÖR arbetas bort, för skulle vi inte ha de här drifterna så skulle barnen som föddes bli av sämre kvalitet. 

(Män tänder i sin tur på kvinnor som visar tecken på ungdom och fertilitet, d.v.s. timglasfigur, tjockt glansigt hår, slät och ren hy, fräsch ansiktsfärg, stora klara ögon och fylliga röda läppar.)

Ja, jag kunde ha varit både direktörsfru, läkarfru och professorska... :(

Här känner jag faktiskt igen mig! :) Särskilt det där, att man lever på kickarna när man t.ex. får ett svar från HONOM på Facebook! Som en het våg genom hjärnan! :) Fast man rent intellektuellt fattar att det är urfånigt, och man aldrig skulle berätta det för någon (annat än på ett anonymt forum). 

...men problemet är ju, att det är inte så enkelt heller, att man INTE skulle ha kunnat bli lycklig tillsammans med karl'n om man hade träffat honom tidigare och/eller under andra omständigheter. (Om det är en verklig person man är kär i, som man har lärt känna på riktigt som han är - har man kärat ner sig i en skådis som spelar en roll i en TV-serie, så är det förstås inte så.) Man kunde verkligen ha VARIT kompatibla, det behöver inte vara bara en fantasi - trots att den relation man har med honom nu, till 95 procent utspelas i ens fantasi.

Man kunde ha haft helt andra samtal med någon som är intelligent och har humor, än med karlarna som visar intresse för en på riktigt (eller den som man kanske redan har sittande i vrån därhemma).

Man hade fått energi av hans energi och driv (inte så mycket av de andra karlarna, som tycker att livet går ut på att få så mycket fri tid som möjligt till att spela dataspel). Man kunde ha fått bo med honom i det där fina huset, i stället för i en hyreslägenhet i ett dåligt område, som var det som ens egen man kunde erbjuda en. "Det kunde ha varit mina ungar som hade haft den där stora trädgården att leka i" - sådana trista tankar får man ju. Det är det som gör det så svårt att komma över det. 

För att inte tala om lyckan i att ha sex med någon man verkligen är passionerad för och VILL ligga med - i stället för inget sex alls alternativt husfridssexet med gubben i vrån... :( 

For all sad words of tongue and pen, the saddest are these, ?It might have been.?

Tillägg till ovanstående: den man som jag tänker på just nu, är gift med en kvinna från Ukraina. De är - i alla fall vad jag kan se - inte kompatibla alls. Han är högbegåvad, hårt arbetande, aktiv - fyller varje timme med innehåll - har vunnit massor av priser och är känd inom sitt område o.s.v.. Hon är intresserad av att shoppa upp hans pengar, gå till frissan, nagelsalongen och skönhetssalongen, och fika på sta'n med väninnor från hemlandet. Hon arbetar inte över huvudtaget. Och då har de ändå en barnflicka till det enda barnet, så att frun "inte ska känna sig låst på dagarna".

SÅ kan det också vara. (Jag menar, att det inte är säkert att den som fångar en attraktiv man först, är den som egentligen är mest kompatibel med honom, och att alla andra kvinnor som stöter på honom senare och känner en dragning till honom, lider av någon mystisk psykisk  störning som bottnar i barndomen.)

Fast det blir också långtråkigare, och särskilt om man inte har så mycket annat som får hjärtat att klappa. Om man inte ska börja supa förstås, det är ju också ett sätt att känna sig lite gladare...