”Omöjliga” attraktioner

Det har inte riktigt med här att göra, men tänkte ändå nämna det här, jag såg någon amerikansk film en gång där mannen tänker skaffa sig en ful fru så att det inte finns någon risk att hon blir otrogen.

Jo, och det förekommer även, att män försöker göra de fruar de har fulare av den anledningen. Truga i dem mer tårta och chips så de ska bli tjocka, förbjuda dem att använda make-up, nagellack, skor med klack eller kläder som visar det allra minsta av figur eller naken hud. Muslimerna har t.o.m. inkorporerat detta i sin religion, och i vissa länder - som Saudi och Iran - t.o.m. i sina lagar (det är olagligt för en kvinna att visa sig för män hon inte är gift med eller nära släkt med utan heltäckande lösa svarta kläder). Det måste passa denna typ av män, för då behöver de inte själva ta striden med sina fruar... Staten sköter det åt dem. 

Nix. Personligen äger jag viss insyn i de s k "omöjliga attraktioner" som kan uppstå mellan behandlare och klient i de situationer du berör. Have been there, have felt it... Den professionella personen får som du mycket riktigt påpekar inte inleda någonting eller lägga in en stöt. En sådan kunde även upplevas obekväm för klienten trots om känslorna som utvecklats vore besvarade mellan ex vis prästen och klienten i de återkommande själavårdssamtalen. Etiska manualer behöver iakttas. Professionella arbetet avrundas när så bedöms lämpligt, innan en eventuell privat kontakt tas upp.

HBO serien "In Treatment" belyser allt utmärkt när en uppenbar attraktion mellan doktor Paul Weston (psykiatriker med terapiinriktning) och klienten Laura uppstod. Terapeutiska kontakten var avklarat när en privat relation inleddes. En avgörande och springande punkt i alla professionella möten, om en vilja till kontakt av privat natur väckts hos båda parter. Eller om en ömsesidig attraktion aktiverats. In Treatment igen: "In the end Paul confesses to Laura his love for her at her home in the final episode of season 1, but a panic attack after receiving a call from his daughter, Rosie, stops him from consummating the relationship". 

En solklar grej "Tänk om vi träffats under andra omständigheter" utan Love restriktioner. ..." What might have been...". Om känslan i två riktningar emellertid möjligt med Paul's hantering i HBO serien, men initieringen behöver ske genom klienten precis som hos Laura.
"... Om en person offrar hela sin karriär i princip och jag och denne inleder nåt och jag inte vill riskera att få det på mitt samvete..." kan verkligen tolkas på fler sätt än din tolkning. Min förstahandsvariant aktuell för vissa par.

Samma etiska principer gäller i Europa som i USA. 

Hyser själv ett par "what might have been" tankar...

     

    

Ja visst, inte så där extremt, kristendomen har också tolkningar att inte använda smink och det gäller så klart både män och kvinnor, det står i Bibeln att kvinnor ska ha något på huvudet för änglarnas skull när de ber men däremot män får inte eftersom de inte är värdiga, alltså om man inte är präst eller liknande, så det tolkas som något positivt, såna regler var väldigt vanligt förr i tiden.

Om jag ska vara lite cynisk, så tror jag också att man kanske inte skulle bli så lycklig med den andre, om man träffats under sådana omständigheter. Det är lätt att det är hans YRKESPERSON man blir kär i. Man har så stort behov av att bli sedd och lyssnad på och omhändertagen av någon, att man blir kär i detta hos honom - men det är ju hans YRKESROLL.(Och handlar det dessutom om en präst, så finns även det där heliga och därför kittlande, förbjudna med - typ "Törnfåglarna".)

Det är inte alls säkert att han vill se och lyssna och ta hand om sedan, när man bor ihop i en vardag. Det har han nog av på jobbet. Då vill han kanske vara den som blir sedd och lyssnad på och omhändertagen av HENNE, när han kommer hem och är slut efter att ha lyssnat på folks problem och elände hela dagen...

Och han kanske också tänder på kvinnans hjälplöshet och beroende och dyrkan... ingen bra grogrund för ett jämställt äktenskap. 

Helt krasst instämmer jag fullständig. Mitt inlägg med exempel från HBO serien "In treatment" till trots saknar jag en "idealiserad bild" av relationer mellan professionell hjälpare och klient. Vad jag ville få sagt berörde något annat, frågor om legalitet där du var ute på fel spår; dessa inledda förhållandena klassas inte nödvändigtvis som "omöjliga attraktioner". 

Undantag från "omöjligheten" existerar på juridiska och psykologiska plan. Emellertid är mångt avhängigt behandlarens egen mognadsnivå och personliga utveckling. Samma gäller givetvis för klientens räkning.. Om terapeuten/själavårdaren använder sin yrkesroll notoriskt som kontaktyta till kvinnor mindre gott tecken till konstruktivt relaterande. Samma om klienten oavbrutet använder professionella kontakter som sitt utökade flirtmaterial. I båda fallen handlar allt om ett omoget bekräftelsebehov hos båda parter som samtidigt blottlägger obearbetad smärta och anknytningsproblematik hos dem bägge, inte om ett unikt och magiskt möte mellan kvinna-man.

Man kan inte på förhand utgå ifrån att klienten utvecklar mest beroende, hjälplöshet eller dyrkan inför den professionella. I min omgivning fanns en medicinare kvinna och hennes behandlande läkare som inledde ett destruktivt förhållande. Allt landade i mannens snabba och totala beroende av kvinnan (empatisk tjej) som knappast fick en blund i ögonen nattetid när mannens ångest behövdes tas om hand. Studierna blev lidande och behövde till och med avbrytas, alltmedan mannen behövde knyta henne symbiotiskt till sig. Dag som natt. Kvinnan som var min väninna bröt upp efter ett par år, återupptog äntligen medicinstudierna, träffade en sund självständig hantverkare som hon gifte sig med och fick flera barn tillsammans med.

Alltså blir det alltid uppåt väggarna FEL när du använder stora bokstäver i HON när det lika gärna kan handla om en HAN  - som är totalt känslomässigt beroende av föremålet för sin förälskelse/kärlek (missriktade) i sitt kärleksberoende riktat till partnern.    

Äktenskap i gemen som baseras på ena partens beroende, hjälplöshet eller hopplösa dyrkan inför kvinnan/mannen är byggda på osund grund. Oavsett i vilken kontaktzon eller i vilket sammanhang där förhållandet inletts:

1) Parterna har träffats genom  gemensamma vänner
2) Parterna har mötts på en arbetsplats
3) Vägarna har korsats i ett terapi- eller själavårdsrum
4) Kontakter har sökts anonymt med bilder och personbeskrivningar i internetdejting eller i sociala forum (där personen ifråga söker helgkompis, seriös relation eller äktenskap) 

I konstruktiva relationer finns minimal destruktiv dyrkan eller beroende av den andre, i så fall mest i förälskelsefas där allt detta gott en kortare tid, en del av kittet som binder oss samman. Växelverkan sker. Vi turas om att vara den starke och den svage. "Växlar jämställt roller". Ena året är mannen i behov av ett lyssnande empatiskt öra. Följande år vill kvinnan i relationen ett lyssnande empatiskt öra. Ingen definierar sig som människa uteslutande utifrån partnern.

En ensidig hjälparroll oavsett om personen ifråga alltjämt yrkesverksam i socialt arbete eller inte, mäktar få personer med.
De flesta anser ungefär som jag själv det mest attraktiva i parbildning blir en jämställd och självständig men ändå inlyssnande och empatisk partner. De kvinnor eller män som är mentalt frånvarande (genom arbetsnarkomani, eller genom internetberoende, otrohet mm) drar det kortaste strået i relaterande, knappast avhängigt VAR kontakten inleddes.

Oj det var väldigt detaljerat, men mer kortfattat från min sida, är det inte så att om man lever väldigt jämlikt så behöver mannen mer kvinnan än hon behöver honom, de flesta kvinnor gillar att ta hand om mannen till en viss gräns, oavsett om detta är medvetet eller omedvetet, oftast är kvinnor mer sociala och bättre på att kommunicera så länge det inte går för långt och frågar mannen väldigt många frågor om bl. a. känslor vilket han inte har något svar på eftersom han helt enkelt inte kan tänka så djupt när det gäller såna saker?

Ja inlägget blev mycket detaljerat. Brinner för att alla perspektiv beaktas. Inget är enkelt rakt igenom i vårt snack om omöjliga attraktioner. Överlag vet vi inget om ifall den professionella privat är den mest sunda, stabila, analytiskt lagda eller logiska personen av de två. Klienten kan visa sig vara den mest snusförnuftiga. Så var det i ytterligare ett fall i min bekantskapskrets: den mellan den kvinnliga socialsekreteraren och den manliga klienten. Socialsekreteraren blev snabbt beroende av och dyrkade marken killen gick på när den privata affären inleddes.
Killen var en klippa i grund och botten.

I kvinnligt/manligt sätt att kommunicera och relatera ger jag dig alla rätt! :) Din slutledningsförmåga helt riktig. Om man lever jämlikt så behöver nog ofta mannen kvinnan mer än hon behöver honom. Många kvinnor har därtill begåvats med en naturlig instinkt att vilja ta hand om sin partner. Ändå tänker jag att de flesta män finner svar på kvinnans frågor när han ges tid, utrymme och tillåts tänka så djupt som krävs för att möta sin kvinna :) Vad tror du? Tror du inte så? 

Intressant att samtala med dig! 

Jo jag tror också att mannen kan svara på det mesta om han får tid på sig men vissa kvinnor kräver genast svar, men sen finns det kvinnor som ska analysera alla känslor där tror jag inte att det går eftersom de flesta män har inte den förmågan men undantag finns, missförstå inte mig jag är för jämlikhet och sånt men det fungerar inte för mig, kvinnor kan göra flera saker samtidigt eller rättare sagt de kan växla mellan olika aktiviteter, dessutom visar forskningen de män som är helt jämlika på riktigt och delar hushållsarbeten och sånt får till slut utmattnings syndrom, någon källa har jag inte utan jag har sett en kvinna på TV berätta om det och är noga med att säga en Kvinna så att man inte misstänker någon som är fientlig, lösningen på detta som jag ser det är att räkna hushållsarbete som arbete vilket det också är så klart.

Nu verkar tråden ha börjat handla om annat än omöjliga förälskelser. För att återgå till ämnet, så har jag som sagt haft en lång rad sådana svärmerier. När man googlar på ämnet (på engelska), får man upp psykologer som säger att det beror på att man är rädd för relationer. Typ "det är ett sätt att få berusa sig på erotiska känslor, utan att behöva gå in i en relation med allt vad det innebär". Vissa säger också att det beror på sexualskräck. 

Men det stämmer ju inte på mig. Jag har varit gift, och haft andra relationer också. Har haft sex, varit gravid, fött barn. Är ingen oskuld. Så jag förstår inte riktigt vad jag skulle vara rädd för..?