”Omöjliga” attraktioner

Tusen tack för alla kloka svar och inputs!

De flesta verkar ju tro att de grundar sig i någonslags anknytningsproblem, och det är mycket möjligt. Jag har alltid tänkt dock att det skulle vara fallet om man blir attraherad eller kär FÖRST när man fått reda på att personen är otillgänglig, därför jag tänkt att det inte var just det som är problemet. Men det kan mycket väl vara nåt undermedvetet.

Jag undrar dock fortfarande om det inte kan ha lite att göra med att jag kanske blir attraherad av människor en-två gånger per år istället för titt som tätt som vissa verkar bli. Kanske är enklare att komma över nån om man hittar någon ny snabbare? Idk asså

Tusen tack för alla kloka svar och inputs!

De flesta verkar ju tro att de grundar sig i någonslags anknytningsproblem, och det är mycket möjligt. Jag har alltid tänkt dock att det skulle vara fallet om man blir attraherad eller kär FÖRST när man fått reda på att personen är otillgänglig, därför jag tänkt att det inte var just det som är problemet. Men det kan mycket väl vara nåt undermedvetet.

Jag undrar dock fortfarande om det inte kan ha lite att göra med att jag kanske blir attraherad av människor en-två gånger per år istället för titt som tätt som vissa verkar bli. Kanske är enklare att komma över nån om man hittar någon ny snabbare? Idk asså

Jag känner igen det du beskriver och tror att det är en kombination av otur faktiskt, eftersom de flesta människor ju faktiskt är upptagna och kanske hade varit tillgängliga för dig i en annan situation. Att det bara är fel tajming du valt omedvetet och för att du just nu vill träffa nån.

Det kan också som flera här inne skriver "anknytningsproblematik".
Att du egentligen inte vill, vågar eller klarar ha en relation med en jämlik och bra person och inte klarar andras krav.

Jag har tex en grej att jag fasar för att nån egentligen ska bli intresserad av mig på allvar.
Förväntar mig liksom inte att de extremt attraktiva killar jag burkar känna omedelbar dragning till och kanske haft lite småkontakt med plötsligt skulle visa sig sårbara och bekänna sina känslor för mig, då hade jag nog tappat intresset, Det har liksom sällan hänt. Jag har sett det som en spännande lek att försöka snärja dem in i mitt nät, och ibland har det ju gått vägen ett tag vilket är tillräckligt för att mig vidare och odla nån slags hopp.

Man borde nog försöka ta reda på varför man funkar som man gör och vad just den eller den killen eller personen har för egenskaper man faller för, varför och hur man tänker sig framtiden och en utveckling med personen i fråga. Man har väl en bild av nån slags perfektion och att en vardag liksom aldrig skulle ta form med en sån spännande person. Att man skulle älska dem villkorslöst livet ut. Otillgängligheten är ju en garanti för att man aldrig behöver visa sig sårbar eller behöva ge något egentligen. Komplicerat och märkligt är det.

Sen kanske man inte alltid orkar se sig själv utifrån eller med rätt ögon. Man  tänker inte alltid logiskt i val av partner. Kanske väljer man utifrån någon omöjlig illusion eller fantasi som inte har någon verklighetsförankring. Om man själv ex år 40 år, socialt inåtvänd, intellektuell och vill bo på landet kanske man inte är särskilt realistisk om man kärar ner sig i en utåtriktad 25-åring som vill bo i storstan och ägna sig åt musik och en artistkarriär, som ser extremt bra ut och sätter mode och att synas högst. Ja du fattar...!

Vad har man att ge en sån person man trånar efter? Varför skulle de falla för en tillbaks, sånt borde man nog fråga sig lite oftare.

Lite funderingar men inga svar:)

Tusen tack för alla kloka svar och inputs!

De flesta verkar ju tro att de grundar sig i någonslags anknytningsproblem, och det är mycket möjligt. Jag har alltid tänkt dock att det skulle vara fallet om man blir attraherad eller kär FÖRST när man fått reda på att personen är otillgänglig, därför jag tänkt att det inte var just det som är problemet. Men det kan mycket väl vara nåt undermedvetet.

Jag undrar dock fortfarande om det inte kan ha lite att göra med att jag kanske blir attraherad av människor en-två gånger per år istället för titt som tätt som vissa verkar bli. Kanske är enklare att komma över nån om man hittar någon ny snabbare? Idk asså

Jag är singel och är inte typen som kan vara öppen med någon man inte känner, lägger man ner lite tid så ser man att jag är trevligt, varför satsar du inte på någon som jag?

Samma är det för mig med. Faller ca var 3:e år och då rejält så klart. Vet ju att det tar så jävla lång tid till nästa gång även och sex ska vi inte tala om (ligger bara om jag är riktigt galet förälskad))  Kan då också nästan förnedra mig själv en aning i processen för att jag har så lite att förlora och bara måste få till lite uppmärksamhet och närhet. Blir ju inte sex så ofta om jag inte är i en fast relation kan jag lugnt påstå;)