• Anonym (vill inte bli bitter­)
    Lör 15 jan 09:01
    1150 visningar
    11 svar
    11
    1150

    Exmannens adhd förstör mitt liv

    Överdriven titel kanske? men jag behöver få skriva av mig.

    Jag skilde mig från mina barns pappa för åtta år sedan och något år senare gick han in i väggen. Jag har alltid varit den förälder som tagit ett större ansvar men i samband med utbrändheten blev det ännu mer så. Pappan misstänker att han har adhd men har inte blivit utredd och han tar därför ingen medicin. Hans små egenheter som fanns där innan barnen kom har blivit stora problem. Alla rutiner och vanor jag jobbar med med barnen rivs upp på hans veckor. Han hittar på egna han kör med i en månad, sen glöms de bort. Dygnsrytm och matvanor stökas till. Läxor glöms bort. Ytterkläder, nycklar och prylar som ska skickas mellan oss glöms. Det är alltid någon kris som han eller barnen ringer till mig för att lösa. Jag sköter alla betalningar som handlar om barnen. Jag har all kontakt med skolan och tar i princip alla vård- och tandläkarbesök. Blir de sjuka mer än någon dag på hans vecka är det jag som går in och vabbar.

    Barnen far inte illa hos honom, så jag har aldrig övervägt att orosanmäla. Men det här är så klart påfrestande. Jag har alltid varit en ambitiös person och tänkte att varannan-vecka-livet skulle ge utrymme för min egen utveckling. I stället har jag bytt jobb (och sänkt min lön) för att ha ork över. Jag är livrädd för att själv bli sjuk för jag har inget eget skyddsnät och då skulle barnens vardag helt haverera.

    Nu har jag blivit uppmanad att söka en tjänst på mitt jobb som jag skulle trivas jättemycket med men den innebär personalansvar och vissa resor och jag kan inte ta en sådan roll när jag måste vara stand-by även på pappaveckorna. Det känns så jäkla bittert.

    Han skyller hela tiden sitt beteende på utbrändheten men nu har det gått snart fem år sedan han brakade in i väggen. Jag fattar att det tar tid att komma tillbaka men kan inte hjälpa att tänka att han är bekväm och att det kanske mer handlar om adhd än utbrändhet. Dvs, om han fick en utredning och medicin skulle många av hans (och mina) problem kanske försvinna.

    Jag har försökt prata med honom om detta och erbjudit mig stötta honom under en utredning men han skrattar mest bort det. Jag har tom funderat att ställa ett ultimatum och vägra honom hjälp tills han fått en utredning men det känns fel mot barnen. Det är ju inte deras fel att deras pappa är oansvarig.

    Jag vet inte riktigt vad jag vill med denna tråd. Skriva av mig mest. Få höra om det finns andra i liknande situation kanske. Jag är så ledsen just nu bara över att behöva sätta mitt eget liv och ambitioner på paus på grund av en man som jag trodde jag lämnade för många år sedan.

Svar på tråden Exmannens adhd förstör mitt liv
  • Lör 15 jan 09:24
    #1

    Släpp att kunna förändra ditt ex.

    Men ta jobbet!

    Ni skiljde er för 8 år sen. Barnen kan ju inte vara pyttesmå.

    Gå igenom logistiken innan du åker, skicka med allt barnen behöver ha och behöver veta och var tydlig med att den här gången kan du inte rädda dem. De måste ha koll själv. Missar de något lär de sig till nästa gång, för barnen kommer lära sig även om ditt ex inte gör det.

  • Anonym (Likna­nde)
    Lör 15 jan 09:35
    #2

    Har lite liknande situation, men hos oss blev det så att barnen fick bo heltid hos mig och träffa sin pappa när han lyckas ordna en helg där de passar in. Pappan strulade så mycket under barnens veckor (med mattider, kläder, skola, allt) att ett barn rymde till mig regelbundet. Efter ett par år sa barnen att de inte mådde bra av att vara där, då de var med strukturerade än pappan typ. Så då bestämde vi varannan helg, vilket inte heller funkade då pappan inte klarade av att planera så att han inte skulle hjälpa en kompis hela lördagen på barnhelgon t ex.

    På ett sätt är det enklare att ha barnen heltid. Alla vet vad som gäller.

    Å andra sidan tappar barnen kontakten med sin pappa. Idag är de nästan vuxna och säger att de inte känner sin pappa. Pappan är ledsen, men tros terapi och allt möjligt är han fortfarande en person som knappt klarar upp sitt eget liv med jobb och boende.

    Men rent krasst - det funkar att ha barn heltid och ett givande arbete.

  • Anonym (LN)
    Lör 15 jan 09:42
    #3

    Har samma erfarenhet. Ingen utredning, inget erkännande att han har problem. Samtidigt som jag har fått stötta upp hela tiden för att hans föräldraskap ska funka.

    Jag fick till slut säga att nu hjälper jag dig inte mer utan nu får barnen bo hos mig på heltid istället. Så får ni träffas och ha trevligt varannan helg, utan läxor eller krav. Det togs faktiskt väl emot och har funkat bra.

    Om man sitter med hela ansvaret blir varannan vecka rätt svårt precis som du upplever. Man är ju inte där! Man rings in som konfliktlösare men man är aldrig där för att förhindra konflikten från början t ex.

    Tror du tänker rätt i att inte ta jobbet just nu. Du kommer ändå inte må bra av att sitta långt bort och veta att det är kaos hemma. Men du kanske ska börja lobba för att barnen bor permanent hos dig och så stöttar han upp då och då istället? Vad tror du barnen skulle tycka?

  • Anonym (vill inte bli bitter­) Trådstartaren
    Lör 15 jan 09:52
    #4
    cosinus skrev 2022-01-15 09:24:40 följande:

    Släpp att kunna förändra ditt ex.

    Men ta jobbet!

    Ni skiljde er för 8 år sen. Barnen kan ju inte vara pyttesmå.

    Gå igenom logistiken innan du åker, skicka med allt barnen behöver ha och behöver veta och var tydlig med att den här gången kan du inte rädda dem. De måste ha koll själv. Missar de något lär de sig till nästa gång, för barnen kommer lära sig även om ditt ex inte gör det.


    Barnen är mellan 10 och 16. De två yngre har diagnoser och behöver extra stöd och rutiner så det känns fel att lägga över ansvar som pappan borde ta på dem. Eller att storasyster ska behöva ta ansvaret för de yngre, vilket hon redan gör i viss mån. Det var när barnen fick diagnos som jag verkligen insåg att pappan är precis likadan.
  • Anonym (vill inte bli bitter­) Trådstartaren
    Lör 15 jan 09:58
    #5
    Anonym (Liknande) skrev 2022-01-15 09:35:06 följande:

    Har lite liknande situation, men hos oss blev det så att barnen fick bo heltid hos mig och träffa sin pappa när han lyckas ordna en helg där de passar in. Pappan strulade så mycket under barnens veckor (med mattider, kläder, skola, allt) att ett barn rymde till mig regelbundet. Efter ett par år sa barnen att de inte mådde bra av att vara där, då de var med strukturerade än pappan typ. Så då bestämde vi varannan helg, vilket inte heller funkade då pappan inte klarade av att planera så att han inte skulle hjälpa en kompis hela lördagen på barnhelgon t ex.

    På ett sätt är det enklare att ha barnen heltid. Alla vet vad som gäller.

    Å andra sidan tappar barnen kontakten med sin pappa. Idag är de nästan vuxna och säger att de inte känner sin pappa. Pappan är ledsen, men tros terapi och allt möjligt är han fortfarande en person som knappt klarar upp sitt eget liv med jobb och boende.

    Men rent krasst - det funkar att ha barn heltid och ett givande arbete.


    Anonym (LN) skrev 2022-01-15 09:42:27 följande:

    Har samma erfarenhet. Ingen utredning, inget erkännande att han har problem. Samtidigt som jag har fått stötta upp hela tiden för att hans föräldraskap ska funka.

    Jag fick till slut säga att nu hjälper jag dig inte mer utan nu får barnen bo hos mig på heltid istället. Så får ni träffas och ha trevligt varannan helg, utan läxor eller krav. Det togs faktiskt väl emot och har funkat bra.

    Om man sitter med hela ansvaret blir varannan vecka rätt svårt precis som du upplever. Man är ju inte där! Man rings in som konfliktlösare men man är aldrig där för att förhindra konflikten från början t ex.

    Tror du tänker rätt i att inte ta jobbet just nu. Du kommer ändå inte må bra av att sitta långt bort och veta att det är kaos hemma. Men du kanske ska börja lobba för att barnen bor permanent hos dig och så stöttar han upp då och då istället? Vad tror du barnen skulle tycka?


    Jag har tänkt ibland på hur det skulle vara att ha barnen mer eller mindre på heltid. Om jag skulle kunna hålla näsan över vattenytan själv. Jag har tyvärr ingen avlastning, mina föräldrar och syskon bor långt bort. Jag behöver tid för träning, natur och vänner för att själv orka. Men barnen blir ju alltmer självgående ändå och man är ju inte alls bunden till hemmet som när de var små.

    Jag blev bara så glad när pappan ville ha dem på halvtid (för deras skull). Jag trodde han skulle försöka slingra sig ur föräldraskapet helt i samband med skilsmässan. Så att nu säga att de borde vara mer hos mig tar emot. Det kommer ju att försämra deras relation. Men kanske få oss alla att må bättre. Svårt.
  • Anonym (Maja)
    Lör 15 jan 09:59
    #6

    Tyväss är det ju så att man inte kan påverka andra så mycket. Jag tror det bästa är att acceptera hur situationen är, istället för att lägga fokus på hur det kunde vara. Och sen med utgångspunkt i det forma ditt liv på det sätt du vill ha det inom ramen för de förutsättningar som faktiskt finns. Jag förstår att du blir frustrerad på en person som "borde kunna bättre" men den frustrationen hjälper ju tyvärr inte så mycket.

  • Anonym (känne­r igen)
    Lör 15 jan 10:15
    #7

    Kan bara säga att jag känner igen mig. Min exman har diagnoserna vuxen-ADHD och Aspergers syndrom. Han fick diagnoserna p.g.a. att socialen inledde en utredning. Det var då fullkomligt kaos hemma hos honom: han orkade inte gå ut med soporna, så de hamnade på golvet, berg av använda blöjor på golvet, berg av disk med matrester på diskbänken och alla ytor (en gång när vi skulle skriva under ett papper hemma hos honom, fanns det överhuvudtaget ingen ren yta som man kunde lägga ner det på, allt var kladdigt), horder av flugor, fluglarver, en fruktansvärd stank, sängkläderna byttes aldrig o.s.v..

    Själv verkade han inte lida av detta, utan han satt bara lugnt och spelade sina barnsliga dataspel mitt i kaoset. När han fick dessa diagnoser tog han dem snarare som en intäkt för att han inte KAN bättre - och då har han inget ansvar, och folk ska inte bråka på honom, typ. 

    Min exman kan vara vettig när han vill, och jag har till och med misstänkt att han fuskade under utredningen, så att han skulle få en ursäkt och mindre krav på sig. Han är en latmask, helt enkelt. Hans föräldrar var likadana, och han växte upp i ett hus som aldrig blev färdigt för fadern iddes inte, bland annat var det inte tak över hela (!), så det regnade in, de måste elda hela tiden, fladdermöss och fåglar flyttade in och deras spillning låg över golvet på hela övervåningen...

    Barnen var hos honom varannan helg. Någon karriär var det aldrig tal om för mig, och jag kan inte säga att jag har ångrat det. Det var som det var. 

    En passus i sammanhanget: när exmannen hade blivit anmäld - av bostadsbolaget, p.g.a. att hantverkare hade varit hemma hos honom och blivit alldeles förfärade, och bostadsbolaget varnade honom att han skulle bli uppsagd om han inte städade, då hans lägenhet var en "sanitär olägenhet". Så sa soctanten som fick våra barns ärende på sitt bord, att hon tyckte att JAG borde gå dit och städa... ??!! (Vi var alltså skilda sedan flera år.) Sedan betalade soc ändå en saneringsfirma. 

  • Anonym (Ö)
    Lör 15 jan 10:22
    #8

    De alternativen du har här är att ha barnen på heltid och då få underhåll och hela barnbidraget plus mer bostadsbidrag (om du har det), eller släppa dem varannan vecka. Tyvärr.

  • Anonym (vill inte bli bitter­) Trådstartaren
    Lör 15 jan 12:03
    #9
    Anonym (känner igen) skrev 2022-01-15 10:15:05 följande:

    Kan bara säga att jag känner igen mig.

    .

    .


    Oj! Bra med perspektiv. Riktigt så illa har inte jag det. Jag tror som sagt inte en orosanmälan skulle leda till något och det är inte heller något jag vill dra igång.

    Det känns ändå som att du gjort det bästa av situationen och accepterat läget. Jag tror det är det jag måste jobba på också. Acceptans och tacksamhet för mina fantastiska barn och allt som ändå är bra i livet. Jag trivs på det jobb jag har och det går ingen nöd på mig. Men när jag fick uppmaning att söka det här nya jobbet samtidigt som terminens först lilla kris kom så bubblar det över lite frustration.
  • Lör 15 jan 12:24
    #10
    -1

    Jag tror att du har mycket svårigheter i livet och ditt liv verkar vara ett rent helvete!

    Du ska titta till oraklet och tyda stjärnorna enhörningarna kurs står högt i kosmos och ditt tragiska liv kan ändras i Roccacion från planet alignment.

    Om du droppar vax i ett fint kristallglas under natten den 7 maj och går tre varv runt en kyrka så löses ditt tragiskt liv upp och enhörningarnas magi velat directly TO body 9 & soul.

    Låt inte ditt fruktansvärda liv och din ålderdom ruin chansen till ett liv där telus snurrar och jorden ger bröd.

  • Lör 15 jan 12:29
    #11

    För barnens skull vore det nog bättre att de har sitt huvudsakliga boende hos dig och träffar pappan någon gång i veckan, utan övernattningar.

Svar på tråden Exmannens adhd förstör mitt liv
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...