"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Ärligt svar:

Jag tror att barn struntar rätt mycket i om det finns någon passion mellan föräldrarna eller inte. Att det måste finnas passion i ett förhållande efter 10 år eller mer ihop, annars borde man skilja sig är ju bara en social konstruktion inspirerad av Hollywood och Harlekinromaner.

Jag har absolut förståelse för att par som helt enkelt inte har något gemensamt längre skiljer sig. Men att hänvisa till att det inte finns någon passion längre och till råga på allt hävda att det inte är bra för barnen att växa upp i en familj där det inte finns någon passion mellan föräldrarna är väl minst lika illa som det du kritiserar, att hålla ihop enbart för barnens skull.

Har kvinnan i ditt exempel tur så gör pappan i ditt exempel inte ens anspråk på att ha barnen halva tiden efter skilsmässan. Det vore ju det ideala. 

Men det beror ju på: Är han som han är för att han inte klarar av att leva med andra människor/ är för omogen och egoistisk för att vare sig leva i familj eller ta föräldraansvar?

Eller är han som han är för att han har någon typ av sadistiska drag? I så fall kommer han säkert inte acceptera något annat än att ha barnen minst halva tiden.

Tror det ligger något i vad du skriver.

Av någon märklig anledning anses det nästan mer socialt accepterat att inom ett halvår efter skilsmässan flytta ihop med kollegan och hens eventuella barn och när man efter några år upptäckt att man inte hade så mycket mer gemensamt än den där gnistan med kollegan  utsätta barnen för ytterligare en separation och familjesplittring?

?än att istället för att skilja sig från barnens förälder t.e.x testa ett öppet äktenskap där det under vissa omständigheter är okej att ha sex med andra . Kanske leder detta rent av till att den där gnistan som tydligen är viktigare än allt annat för så många blossar upp igen i förhållandet med barnens andra förälder.

Jag tror inte heller att barn generellt lider av att gnistan mellan föräldrarna försvunnit. Generellt är barn nog rätt ointresserade av föräldrarnas sexliv och när de börjar bli tillräckligt gamla för att börja förstå begrepp som gnista i relationer VILL de nog inte veta något om föräldrarnas sexliv. 

Ett alternativ till att skilja sig om man upplever att gnistan har försvunnit och man tycker det är ett stort problem kan ju vara att tillåta varandra att ha sex med andra, så länge man sköter det diskret. 

Är det något jag vill förmedla till mina barn är det att livet och relationer vanligtvis inte är som i Hollywoodfilmer och att andra former av kärlek kan vara minst lika värdefulla. 

Att det normala faktiskt är att man bara är sådär himlastormande passionerat kära i varandra i något halvår eller ett år, sedan övergår det ofta i en annan typ av kärlek som inte är lika intensiv men minst lika mycket värd. 

Att det inte är något konstigt alls  att inte känna någon ?gnista? när man varit ihop i tio, femton, tjugo år men det betyder inte att äktenskapet är kärlekslöst.

Om flera skilsmässor nu helt plötsligt är något hemskt som man bör förebygga att ens barn själva går igenom som vuxna som du antyder i din sista mening i inlägg 34, ja då är väl den största tjänsten man kan göra sina barn när det deras framtida relationer att förmedla att gnista och passion är något som vanligtvis bara håller i sig en begränsad tid så att de inte blir allt för desillusionerade när de själva så småningom gör erfarenheten att vardagslivet inte är som i Hollywoodfilmerna.

 

Vad är det för barnpsykologer som menar att det är livsviktigt för BARNENS skull att föräldrarna skiljer sig om de inte är tillräckligt kära men att det samtidigt vore något fruktansvärt om barnen egna vuxenliv kommer att Innehålla en rad skilsmässor? 

 

Påminner mig om medelålders föräldrar som gärna röker på någon gång då och då men absolut inte vill att deras myndiga men väldigt unga vuxna barn ska göra samma sak. 

Barnpsykolog är för övrigt inte någon motsvarighet till Gud för mig. Har faktiskt en förälder som är just barnpsykolog och ledsen att göra dig besviken, men barnpsykologer är också människor av kött och blod med fel och brister. Både min psykologförälder och dennes kollegor har skilt sig inte en gång utan flera, just det som tydligen vore det värsta möjliga framtidsscenariot som ens egna barn gör. 

 

DU drar upp vilket skräckscenario som kan bli konsekvensen om man inte skiljer sig om man inte är tillräckligt kär . De egna barnen kan komma att skilja sig flera gånger som vuxna! Oj, oj oj så hemskt. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor skrev du ordagrant.

Vill du bli betraktad som seriös så börja med att förklara varför vi  automatiskt ska se det som något negativt om ens barn kommer att gå igenom en rad skilsmässor som vuxen.

Om mina barn som vuxna mår dåligt i sina förhållanden ser jag det som något BRA och inte något dåligt om de skiljer sig oavsett hur många gånger det händer.

Om de däremot uttryckligen skulle säga till mig att alla skilsmässorna beror på att gnistan och passionen är borta skulle jag visserligen tycka att det är sorgligt och patetiskt men ändå respektera att det är deras liv och deras val.

Att det som står i din sista mening stämmer vet jag av egen erfarenhet :)

Min psykologförälder har som sagt skiljt sig flera gånger. Jag sörjde skilsmässan väldigt mycket de första åren men kan inte påstå att den i sig direkt traumatiserade mig och jag gick definitivt inte och hoppades långt upp i vuxen ålder att mina föräldrar skulle bli ihop igen som någon skrev i tråden att många skilsmässobarn gör. 

Jag ifrågasätter den totalt motsägelsefulla och ologiska argumentationen om att om man inte skiljer sig när det inte finns tillräckligt mycket kärlek i äktenskapet tvingar man på sina barn en framtid med en rad skilsmässor, vilket underförstått då skulle vara något riktigt hemskt.

Förstår DU varför det automatiskt skulle vara ett skräckscenario att ens barn skiljer sig flera gånger som vuxen?

Eller varför en första skilsmässa bara skulle vara något positivt som enbart gör både barn och föräldrar lyckliga medan en andra och tredje tydligen är något helt annat ingen förälder vill att ens vuxna barn ska gå igenom?

Om alla barn och alla föräldrar enbart mår bättre av en skilsmässa om föräldrarna inte är tillräckligt kära måste väl detta gäller även barn I ens andra och tredje äktenskap och kull. 

Eller ser du någon skillnad?

Du vägrar uppenbart att svara på varför en framtid med en rad skilsmässor som vuxen automatiskt skulle vara något negativt man inte ska vilja att ens barn går igenom. Varför vägrar du det och går till fåniga personangrepp istället?

Varför vill inte DU att dina barn ska gå igenom en rad skilsmässor som vuxna? 

Samtliga barnpsykologer är överens om att det är ungefär det mest korkade man kan göra mot sina barn. Man lär dem och visar dem att kärlek inte existerar. Man visar dem att känslokyla är det normala mellan makar. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor.

Det är liksom lite svårt att tolka ovanstående stycke på något annat sätt än att det automatiskt vore något negativt om barnen när de själva är vuxna kommer att skilja sig flera gånger.

Eller hittar du något utrymme för andra tolkningar? 

Men jag förstår helt enkelt inte hur  man som den här skribenten jag polemiserar mot  kan argumentera för att skilja sig är det bästa man kan göra både gentemot sig själv och sina barn om kärleken inte är tillräcklig SAMTIDIGT som man tydligen underförstått och automatiskt ska se det som något negativt om ens egna barn när de blir vuxna kommer att skilja sig flera gånger. 

Jag förstår inte heller varför skribenten verkar anse att just flera skilsmässor  men inte en skilsmässa är något negativt. Om det alltid är bäst för barnen att föräldrarna skiljer sig om kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig och det till och med kan vara skadligt för barnen att inte skilja sig om kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig som skribenten hävdar måste väl det gälla även barnkull två och tre i det andra och tredje äktenskapet. 

 

 

Och igen- jag har aldrig påstått att man för barnens skull till varje pris borde avstå från att skilja sig i alla äktenskap utom de där de förekommer våld och hot. 

Det enda jag har raljerat över är de som skiljer sig enbart på grund av att gnistan och passionen har försvunnit. Men det finns ett väldigt stort spann mellan det och att äktenskapet är helt kärlekslöst. 

Jag tycker jag har varit väldigt tydlig med vad det är jag ifrågasätter. Men tydligen inte. 

Varför borde personer som uppmanas att skilja sig på grund av att det Inte finns tillräckligt med kärlek i äktenskapet ens väga in påståendet att konsekvensen annars kan bli att deras barn kommer att skilja sig flera gånger som vuxna? 

OM det skulle stämma, varför är det i så fall automatiskt något negativt?

Varför ska man tycka att det är värre att ens barn kanske kommer att skilja sig flera gånger i framtiden än att själv skilja sig?

Och varför är det enbart positivt för både vuxna och barn att skilja sig på grund av brist på kärlek en gång men inte två eller tre? Om barn far mer illa av att leva i en familj där det råder brist på kärlek mellan föräldrarna än av att föräldrarna skiljer sig så gör de väl det helt oavsett om föräldrarna varit gifta en eller två gånger tidigare? 

Jag hoppas du förstår nu vad det är jag ifrågasätter. Du behöver inte upprepa en gång till att det ibland kan vara bäst för barn att föräldrarna skiljer sig för det är som sagt inte det jag argumenterat mot. Och jag är för övrigt SJÄLV skild från mitt äldsta, numera vuxna barns andra förälder.

Isåfall borde ju bland det absolut värsta man kan göra mot sina barn vara att inte leva i något förhållande alls, då har ju barnen ingen möjlighet att lära sig hur förhållanden ska vara?

Men så verkar inte personen som vägrar svara mig se på saken eftersom hen hänvisar till att barn enligt barnpsykologen mår mycket bättre med en lycklig singelförälder än i en kärnfamilj där kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig.

Oavsett vad barnpsykologer menar eller vill ha fram tycker jag det är ett helt idiotiskt sätt att uttrycka sig att ?man tvingar på sina barn en framtid med en rad skilsmässor ? om man stannar i en relation för barnens skull.

Jag tvivlar inte alls på att någon barnpsykolog kan ha sagt så, säkert i välmenande syfte för att dämpa skuldkänslorna hos föräldrar som ligger i skilsmässa eller fundrar på att skilja sig.

Men vad en sådan klåpare till barnpsykolog inte förstår är ju att hen oavsett hur välmenande hen är ÄNDÅ förmedlar att skilsmässor, i allafall upprepade sådana är något negativt. Eller kan DU tolka ?tvingar på sina barn en framtid med en rad av skilsmässor? på något annat sätt än att det skulle vara något negativt man helst inte ska vilja att ens barn går igenom som vuxna?

Och du har fortfarande inte lyckats svara ordentligt på en enkel fråga Angående något som för övrigt fler än jag här I tråden undrar.

Det enda du kan är att gå till personangrepp och vräka ur dig ordmassor.

Jag ser det inte alls automatiskt som något problem om mina barn skiljer sig flera gånger som vuxna, det är deras livsval och ingenting jag ska lägga mig i. 
Det är mina vuxna barn och inte jag som avgör om det är nödvändigt för dem att skilja sig helt oavsett om det är första, andra eller tredje skilsmässan.

Och jag kan verkligen inte förstå varför just detta att ens barn som vuxna kan komma att skilja sig FLERA gånger borde vara något man måste försöka förebygga.  Skulle det enbart vara viktigt att för sin egen och barnens skull skilja sig istället för att stanna för barnens skull i det första äktenskapet men inte i det andra och det tredje?!

Mår barn bäst av att föräldrarna skiljer sig istället för att hålla ihop för deras skull måste väl detta gälla även om den ena föräldern varit gift en eller flera gånger tidigare?

Frasen tvingar på sina barn en framtid med en rad av skilsmässor ingenting jag uppfattar som skrämmande. 

Nu vet jag inte hur många gånger jag bett dig svara på VARFÖR ovanstående skulle vara något negativt man inte ska vilja. 

 

Varför är det automatiskt så?

Jag tror att det är betydligt vanligare att barn önskar att de vuxna skiljer sig i ombildade bonusfamiljer än i kärnfamiljer . Och då menar jag INTE att det skulle vara för att barn i bonusfamiljer alltid önskar att de biologiska föräldrarna ska bli ihop igen som de önskar att de vuxna skiljer sig.

Det finns många harmoniska bonusfamiljer men det handlar trots allt om människor som fått varandra ?på köpet? och då blir det ibland bra och ibland mindre bra. 

Jag önskade intensivt och hett i många år att min mamma skulle separera från mannen hon levde med och till slut gjorde hon det. Jag ville inte att de skulle separera för att jag hoppades att hon och pappa skulle bli ihop igen utan för att mannen hon levde med helt enkelt inte passade att leva i familj. Han var pedant, ständigt irriterad över småsaker, hade ett oberäkneligt temperament o.s.v även om han aldrig var direkt hotfull eller våldsam. Jag märkte tydligt att mamma på grund av detta inte hade särskilt varma känslor för honom längre efter några år ,något hon faktiskt erkände men det tog ändå lång tid innan vi flyttade.

Det är inget som säger att alla som skiljer sig flera gånger går igenom alla skilsmässorna när barnen är små. Är nog vanligare att det är ett visst intervall mellan varje och att t.e.x första skilsmässan sker när barnen är  små, andra när de går på mellanstadiet och tredje när de snart själva är vuxna. 

Jag tror inte att det här är något som automatiskt skadar barn, nej. Ska jag generalisera tror jag istället att det är (ännu) värre för barn att leva i bonusfamiljer där förhållandet mellan de vuxna är dåligt än att leva i kärnfamiljer där förhållandet mellan de vuxna är dåligt. 

Och även OM det inte skulle vara idealt för barn att deras föräldrar skiljer sig säg tre gånger under deras uppväxt så kan ju inte vuxna stanna i dåliga relationer enbart för barnens skull för att de redan uppfyllt sin skilsmässokvot! 

Om man absolut inte ska stanna i ett äktenskap med barnens andra förälder för barnens skull, ja då ska man väl definitivt inte stanna i ett förhållande / äktenskap med en bonusförälder för barnens skull.

Men oj vad generös du är ! 

Ska jag KANSKE få svar om jag är snäll?

Och fortsätt du att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det bara är jag i tråden som frågat det du vägrar svara på.

Du har visst vägrat svara. Du har bara upprepat helt andra saker du redan skrivit tidigare om att barn påverkas och formas av vilka val deras föräldrar gör och inte gör. Det har ingen sagt emot, däremot har jag , och inte bara jag frågat varför det automatiskt skulle vara något negativt om barnen som vuxna skulle skilja sig flera gånger som en konsekvens av saker som hänt eller inte hänt i deras barndom.

Jag bryr mig som sagt inte ett dugg om mina barn skulle skilja sig flera gånger som vuxna, det är de själva som avgör om en skilsmässa är nödvändig oavsett om det är deras första eller tionde.

Jag gillar överhuvud taget inte när föräldrar har massa åsikter om hur deras vuxna barn ska leva och inte leva så länge det inte handlar om kriminalitet eller liknande. 
Och tack och lov är det inte kriminellt att skilja sig flera gånger i Sverige.

Men då är det väl just de dåliga familjekonstellationerna som är problemet, inte de många skilsmässorna i sig? 

Mitt förra inlägg till dig skrev jag som ett svar på att du inte trodde att det var bra för barn att uppleva många skilsmässor under sin uppväxt.

Nu helt plötsligt är det inte skilsmässorna i sig du pratar om längre utan  att leva i dåliga familjekonstellationer. 

Skiljer man sig då , även om det är för andra eller tredje gången så slipper ju barnen leva i den dåliga familjekonstellationen längre, och det är väl BRA? 

Och om man inte skiljer sig enbart för att det är andra eller tredje äktenskapet och man ? uppfyllt sin skilsmässokvot? så LEVER ju barnen i en dålig familjekonstellation. Det är väl mer illa än att ha levt i en dålig familjekonstellation.

Jag tycker det är betydligt värre om man fortsätter leva i en ombildad bonusfamilj där vare sig man själv eller barnen mår bra än att lämna för att det är värre att skilja sig två eller tre gånger än en, eller för att man tror att många skilsmässor automatiskt är dåligt för barnen.

Rätt att vara ledsen skulle du väl ha.

Men man måste ju inse att ens vuxna barn har sina egna värderingar som kanske inte nödvändigtvis alltid är de samma som ens egna värderingar och  att sådant som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är det för dem.

Visst formar föräldrar sina barn men hur de lever som vuxna och vilka värderingar de har beror på en mängd andra saker också. Det är ju otroligt vanligt att barn röstar på helt andra partier än vad deras föräldrar gör för att ta ett exempel. 

Mina barn kan komma att välja livsstilar jag inte förstår mig på eller har mycket till övers för, som en Swingerstillvaro o.s.v men det kommer jag inte att tycka något om. För mig går gränsen när jag kommer att lägga mig i vid kriminalitet eller svårare missbruk.

Många skilsmässor behöver inte tyda på anknytningsproblematik , det kan lika gärna vara så att parterna inte passade ihop från början och egentligen kanske aldrig borde ha gift sig. Att de aldrig skulle ha fått det riktigt bra tillsammans oavsett hur mycket de hade kämpat för att visa sina barn från tidigare förhållanden att man inte ?byter ut människor hur som helst?