Jag får ingen närhet alls av min man

Så sorgligt att läsa din historia och tyvärr väldigt hög igenkänningsfaktor.
För mig tog det tyvärr 10 år extra innan jag till slut insåg att jag måste skiljas.
Det är så lätt att fokusera på de ouppfyllda drömmarna om ett liv tillsammans, den lyckliga familjen.
Samtidigt har man de upplevda hindren för en separation, ekonomi, vad andra skall tycka och vad man tror är sveket mot barnen.

Men, inse detta! Du är den viktigaste personen i ditt liv! Du har ett stort ansvar inför dig själv. 

De som pratar om att egoism är fel är ofta de som vill att man tänker på dem innan sig själv.

Det tråkiga i ett förhållande är att det alltid är den som vill minst som "vinner".
Finns ingen vilja till förändring så sker det inte heller.

Genom att fokusera på det som får dig att må bra så blir du lyckligare, en bättre förälder och förebild. Nu lär du dina barn att det inte är viktigt att ta ansvar för sig själv, att andras behov går före, att man skall offra sig.

Vägen ut då?
För mig så började det med att jag under en ganska lång tid undersökte hur jag skulle kunna leva som separerad förälder. Boende och så vidare.
Det som från början verkade omöjligt var sedan en möjlighet.
Då kunde jag också fråga min dåvarande fru om hon ville fortsätta men att jag då hade krav på att vi båda skulle mötas.

Det är en process, den tar tid men ge dig denna tid och förstå att du gör detta för dig själv och barnen.

Mina barn har idag förebilder i sina föräldrar då vi är lyckligare på var sitt håll.
Jag visar hur ett lyckligt förhållande ser ut där relationen präglas av innerlighet och attraktion. Inte hur det var tidigare då förhållandet byggde på yttre faktorer, med ett konstant ställningskrig och silent treatment (som jag hatar intensivt)