• Anonym (Xx)
    Tis 25 jan 22:57
    10373 visningar
    26 svar
    26
    10373

    Jag får ingen närhet alls av min man

    Hej! som rubriken lyder så är mitt (kvinna 26-29 år) och sambons (man 30-33 år) sexliv totaldött. Nu har vi inte haft sex sen i Augusti förra året och innan dess var i februari 2021 så ja just nu snittar vi på två gånger per år. Vi har två små barn ihop vilket är varför jag fortfarande stannar kvar. Lite kort om våran "sexhistoria": I början av förhållandet hade vi sex rätt ofta, oftast på mitt initiativ dock men jag har alltid haft en högre sexdrift än min sambo, men när vi väl hade sex så var det passionerat och verkligen underbart i perioder (dock hade jag velat att han ville testa på sex på andra ställen än sängen och soffan men ja man kan inte få allt). Desto mer tiden går desto mindre vill sambon ha sex. Lite över två år in i förhållandet har jag börjat gå i tankarna att att göra slut, men, då blir jag gravid (trots korrekt användning av preventivmedel). Spola framåt fyra år och jag håller nu på att gå sönder totalt. Det finns ingen närhet över huvud taget i vårat förhållande. Varje gång jag närmar mig sambon så visar han total avsmak, han har ingen lust alls och känns som han äcklas av min blotta närvaro. Han vill inte hålla handen, han vill inte kramas, han vill inte pussas, han tar aldrig initiativ till något av detta heller. Han ger aldrig komplimanger heller och vi sover inte ens i samma säng längre för han säger att han sover bättre själv och att vi stör varandras sömn om vi sover i samma säng. Jag har alltid varit väldigt noga med att det inte ska få kännas påtvingat för att han förhoppningsvis ska komma till mig så småningom, men det sker aldrig. Jag har förtryckt alla mina känslor vad gäller detta eftersom varje gång jag tagit upp det med sambon så har han blivit helt avstängd emotionellt och sen har jag ofta fått "silent treatment" som kan hålla på i flera dagar. I villet fall, för två veckor sedan brast det totalt för mig och jag släppte loss alla mina tankar till sambon, hur dåligt jag mår över detta och jag frågar han vad vi kan göra åt det. Jag ger massor av förslag som relationsövningar, prata med psykolog, gå på dejter och försöka skapa en romantisk stämning, parterapi (hittade flera parterapeuter i vårat område och sa att han kan välja om han vill ha manlig eller kvinnlig terapeut, det han känner sig bekväm med). Som vanligt vill han inte göra något åt något utan han tycker jag gör en höna av en fjäder för han är helt ok med att inte ha sex eller någon närhet och han tycker allt är bra som det är. Och sen insåg jag att nej, han kommer aldrig ens försöka ändra detta och det gör så otroligt ont i hela mig för det visar att han älskar inte mig längre, han bryr sig inte ens om mig. Sen dess har jag hamnat i ett mörkt hål, tankar om att ifall jag ska vara med barnens pappa (vilket är min högsta önskan) resten av mitt liv så kommer jag aldrig få ha passionerat sex igen, jag kommer aldrig få känna mig åtrådd igen, jag kommer aldrig få fysisk närhet när jag mår dåligt och bara behöver en enkel jävla kram. Sen började jag tänka tillbaka på tidigare förhållanden, specifikt ett förhållande där sexet och den generella fysiska kontakten var helt underbar, dessa minnen tänker jag på hela tiden nu och dem väcker sig starkare, jag fantiserar om hur jag träffar denna personen och vi har fantastiskt sex och sen delar den där underbara närheten som jag saknar så otroligt. och pga detta känns det som att jag är otrogen mot min sambo för jag kan inte sluta tänka på detta. Har sån ångest varje dag nu att jag skulle kunna spy, liksom är detta mitt liv nu resten av livet. Kommer jag aldrig få uppleva ett uns av kärlek eller omtanke igen? Gråter varje dag, försöker komma på andra tankar och har börjat träna mer och  hittar på massa aktiviteter med barnen och lyssnar på poddar etc.. Men jag lyckas inte förtränga mina känslor denna gången som jag kunnat tidigare. Vad ska jag göra?! Jag vet varken ut eller in allt bara känns suddigt. Någon mer som har det såhär? Är det vanligt? Är jag egoistisk i mitt tänkande? Hur kan jag i så fall göra för att inte känna dessa känslor?
  • Svar på tråden Jag får ingen närhet alls av min man
  • Ons 26 jan 07:28
    #11
    Anonym (Xx) skrev 2022-01-25 22:57:00 följande:
    Jag får ingen närhet alls av min man
    Hej! som rubriken lyder så är mitt (kvinna 26-29 år) och sambons (man 30-33 år) sexliv totaldött. Nu har vi inte haft sex sen i Augusti förra året och innan dess var i februari 2021 så ja just nu snittar vi på två gånger per år. Vi har två små barn ihop vilket är varför jag fortfarande stannar kvar. Lite kort om våran "sexhistoria": I början av förhållandet hade vi sex rätt ofta, oftast på mitt initiativ dock men jag har alltid haft en högre sexdrift än min sambo, men när vi väl hade sex så var det passionerat och verkligen underbart i perioder (dock hade jag velat att han ville testa på sex på andra ställen än sängen och soffan men ja man kan inte få allt). Desto mer tiden går desto mindre vill sambon ha sex. Lite över två år in i förhållandet har jag börjat gå i tankarna att att göra slut, men, då blir jag gravid (trots korrekt användning av preventivmedel). Spola framåt fyra år och jag håller nu på att gå sönder totalt. Det finns ingen närhet över huvud taget i vårat förhållande. Varje gång jag närmar mig sambon så visar han total avsmak, han har ingen lust alls och känns som han äcklas av min blotta närvaro. Han vill inte hålla handen, han vill inte kramas, han vill inte pussas, han tar aldrig initiativ till något av detta heller. Han ger aldrig komplimanger heller och vi sover inte ens i samma säng längre för han säger att han sover bättre själv och att vi stör varandras sömn om vi sover i samma säng. Jag har alltid varit väldigt noga med att det inte ska få kännas påtvingat för att han förhoppningsvis ska komma till mig så småningom, men det sker aldrig. Jag har förtryckt alla mina känslor vad gäller detta eftersom varje gång jag tagit upp det med sambon så har han blivit helt avstängd emotionellt och sen har jag ofta fått "silent treatment" som kan hålla på i flera dagar. I villet fall, för två veckor sedan brast det totalt för mig och jag släppte loss alla mina tankar till sambon, hur dåligt jag mår över detta och jag frågar han vad vi kan göra åt det. Jag ger massor av förslag som relationsövningar, prata med psykolog, gå på dejter och försöka skapa en romantisk stämning, parterapi (hittade flera parterapeuter i vårat område och sa att han kan välja om han vill ha manlig eller kvinnlig terapeut, det han känner sig bekväm med). Som vanligt vill han inte göra något åt något utan han tycker jag gör en höna av en fjäder för han är helt ok med att inte ha sex eller någon närhet och han tycker allt är bra som det är. Och sen insåg jag att nej, han kommer aldrig ens försöka ändra detta och det gör så otroligt ont i hela mig för det visar att han älskar inte mig längre, han bryr sig inte ens om mig. Sen dess har jag hamnat i ett mörkt hål, tankar om att ifall jag ska vara med barnens pappa (vilket är min högsta önskan) resten av mitt liv så kommer jag aldrig få ha passionerat sex igen, jag kommer aldrig få känna mig åtrådd igen, jag kommer aldrig få fysisk närhet när jag mår dåligt och bara behöver en enkel jävla kram. Sen började jag tänka tillbaka på tidigare förhållanden, specifikt ett förhållande där sexet och den generella fysiska kontakten var helt underbar, dessa minnen tänker jag på hela tiden nu och dem väcker sig starkare, jag fantiserar om hur jag träffar denna personen och vi har fantastiskt sex och sen delar den där underbara närheten som jag saknar så otroligt. och pga detta känns det som att jag är otrogen mot min sambo för jag kan inte sluta tänka på detta. Har sån ångest varje dag nu att jag skulle kunna spy, liksom är detta mitt liv nu resten av livet. Kommer jag aldrig få uppleva ett uns av kärlek eller omtanke igen? Gråter varje dag, försöker komma på andra tankar och har börjat träna mer och  hittar på massa aktiviteter med barnen och lyssnar på poddar etc.. Men jag lyckas inte förtränga mina känslor denna gången som jag kunnat tidigare. Vad ska jag göra?! Jag vet varken ut eller in allt bara känns suddigt. Någon mer som har det såhär? Är det vanligt? Är jag egoistisk i mitt tänkande? Hur kan jag i så fall göra för att inte känna dessa känslor?
    Hej Ts! Men även TT och ?samma sits som du? 

    kolla in min tråd som jag skrev igår och återkom på Mail om det skulle vara intressant! Släng iväg ett hej
  • Anonym (Nk)
    Ons 26 jan 08:05
    #12

    Du behöver inte under några omständigheter finna dig i detta! Samla kraft och planera för bästa möjliga avslut och separation. Se till att du har en buffert, ett nytt hem och en nära vän eller släkting som kan finnas där som stöd när du tar det här steget. Var inte otrogen utan gör vad som är rätt så kan ert samarbete gällande barnet få så bra förutsättningar som möjligt. 

    Du gör 100% rätt i att lämna detta, du är inte en dålig mamma för det, du har försökt och kämpat men han som du säger, bryr sig inte. Det låter helt sjukt att han tycker ni har det bra och inte vill förändra nått.

    All lycka till nu!! <3

  • Anonym (XY)
    Ons 26 jan 08:56
    #13

    Så sorgligt att läsa din historia och tyvärr väldigt hög igenkänningsfaktor.
    För mig tog det tyvärr 10 år extra innan jag till slut insåg att jag måste skiljas.
    Det är så lätt att fokusera på de ouppfyllda drömmarna om ett liv tillsammans, den lyckliga familjen.
    Samtidigt har man de upplevda hindren för en separation, ekonomi, vad andra skall tycka och vad man tror är sveket mot barnen.

    Men, inse detta! Du är den viktigaste personen i ditt liv! Du har ett stort ansvar inför dig själv. 


    De som pratar om att egoism är fel är ofta de som vill att man tänker på dem innan sig själv.


    Det tråkiga i ett förhållande är att det alltid är den som vill minst som "vinner".
    Finns ingen vilja till förändring så sker det inte heller.


    Genom att fokusera på det som får dig att må bra så blir du lyckligare, en bättre förälder och förebild. Nu lär du dina barn att det inte är viktigt att ta ansvar för sig själv, att andras behov går före, att man skall offra sig.


    Vägen ut då?
    För mig så började det med att jag under en ganska lång tid undersökte hur jag skulle kunna leva som separerad förälder. Boende och så vidare.
    Det som från början verkade omöjligt var sedan en möjlighet.
    Då kunde jag också fråga min dåvarande fru om hon ville fortsätta men att jag då hade krav på att vi båda skulle mötas.


    Det är en process, den tar tid men ge dig denna tid och förstå att du gör detta för dig själv och barnen.


    Mina barn har idag förebilder i sina föräldrar då vi är lyckligare på var sitt håll.
    Jag visar hur ett lyckligt förhållande ser ut där relationen präglas av innerlighet och attraktion. Inte hur det var tidigare då förhållandet byggde på yttre faktorer, med ett konstant ställningskrig och silent treatment (som jag hatar intensivt)

  • Anonym (Cex)
    Ons 26 jan 08:56
    #14

    Vad skulle han säga om du skulle ta upp ämnet om att separera?
    Rycker han liksom bara på axlarna eller skulle han brista i gråt eller nåt där i mellan??

    Jag menar, då får du ju svar på vilken väg ni ska gå. Han kanske inte vill skiljas och ge sig fan på att lösa detta med professionell hjälp som du har tagit upp eller en lösning som du är bekväm med. 


    Ja, är det de andra så behöver jag inte säga mer :-/.

    Lycka till

  • Anonym (Ellie­)
    Ons 26 jan 09:03
    #15

    Men så där kan du ju inte ha det! ???? Du behöver själv tala med en bra sexolog/familjeterapeut. Ett bra samtalsstöd kan hjälpa dej hur du ska reda ut det där och hur du ska tackla detta STORA problem. Det kan ju hända att han helt enkelt har en väldigt låg sex-drive och att ni således inte är kompatibla. 
    Sex är en dealbreaker i en relation. Kram! 

  • Anonym (Bengt­)
    Ons 26 jan 15:23
    #16
    +1
    Anonym (Cex) skrev 2022-01-26 08:56:37 följande:

    Vad skulle han säga om du skulle ta upp ämnet om att separera?
    Rycker han liksom bara på axlarna eller skulle han brista i gråt eller nåt där i mellan??


    Nja, "ta upp ämnet" tror jag inte på. Det blir lätt uttunnat då. Bäst att bara ta upp det en enda gång, och då är det skarpt läge.
  • Anonym ((V))
    Sön 24 apr 13:21
    #17
    Anonym (Xx) skrev 2022-01-25 22:57:00 följande:
    Jag får ingen närhet alls av min man
    Hej! som rubriken lyder så är mitt (kvinna 26-29 år) och sambons (man 30-33 år) sexliv totaldött. Nu har vi inte haft sex sen i Augusti förra året och innan dess var i februari 2021 så ja just nu snittar vi på två gånger per år. Vi har två små barn ihop vilket är varför jag fortfarande stannar kvar. Lite kort om våran "sexhistoria": I början av förhållandet hade vi sex rätt ofta, oftast på mitt initiativ dock men jag har alltid haft en högre sexdrift än min sambo, men när vi väl hade sex så var det passionerat och verkligen underbart i perioder (dock hade jag velat att han ville testa på sex på andra ställen än sängen och soffan men ja man kan inte få allt). Desto mer tiden går desto mindre vill sambon ha sex. Lite över två år in i förhållandet har jag börjat gå i tankarna att att göra slut, men, då blir jag gravid (trots korrekt användning av preventivmedel). Spola framåt fyra år och jag håller nu på att gå sönder totalt. Det finns ingen närhet över huvud taget i vårat förhållande. Varje gång jag närmar mig sambon så visar han total avsmak, han har ingen lust alls och känns som han äcklas av min blotta närvaro. Han vill inte hålla handen, han vill inte kramas, han vill inte pussas, han tar aldrig initiativ till något av detta heller. Han ger aldrig komplimanger heller och vi sover inte ens i samma säng längre för han säger att han sover bättre själv och att vi stör varandras sömn om vi sover i samma säng. Jag har alltid varit väldigt noga med att det inte ska få kännas påtvingat för att han förhoppningsvis ska komma till mig så småningom, men det sker aldrig. Jag har förtryckt alla mina känslor vad gäller detta eftersom varje gång jag tagit upp det med sambon så har han blivit helt avstängd emotionellt och sen har jag ofta fått "silent treatment" som kan hålla på i flera dagar. I villet fall, för två veckor sedan brast det totalt för mig och jag släppte loss alla mina tankar till sambon, hur dåligt jag mår över detta och jag frågar han vad vi kan göra åt det. Jag ger massor av förslag som relationsövningar, prata med psykolog, gå på dejter och försöka skapa en romantisk stämning, parterapi (hittade flera parterapeuter i vårat område och sa att han kan välja om han vill ha manlig eller kvinnlig terapeut, det han känner sig bekväm med). Som vanligt vill han inte göra något åt något utan han tycker jag gör en höna av en fjäder för han är helt ok med att inte ha sex eller någon närhet och han tycker allt är bra som det är. Och sen insåg jag att nej, han kommer aldrig ens försöka ändra detta och det gör så otroligt ont i hela mig för det visar att han älskar inte mig längre, han bryr sig inte ens om mig. Sen dess har jag hamnat i ett mörkt hål, tankar om att ifall jag ska vara med barnens pappa (vilket är min högsta önskan) resten av mitt liv så kommer jag aldrig få ha passionerat sex igen, jag kommer aldrig få känna mig åtrådd igen, jag kommer aldrig få fysisk närhet när jag mår dåligt och bara behöver en enkel jävla kram. Sen började jag tänka tillbaka på tidigare förhållanden, specifikt ett förhållande där sexet och den generella fysiska kontakten var helt underbar, dessa minnen tänker jag på hela tiden nu och dem väcker sig starkare, jag fantiserar om hur jag träffar denna personen och vi har fantastiskt sex och sen delar den där underbara närheten som jag saknar så otroligt. och pga detta känns det som att jag är otrogen mot min sambo för jag kan inte sluta tänka på detta. Har sån ångest varje dag nu att jag skulle kunna spy, liksom är detta mitt liv nu resten av livet. Kommer jag aldrig få uppleva ett uns av kärlek eller omtanke igen? Gråter varje dag, försöker komma på andra tankar och har börjat träna mer och  hittar på massa aktiviteter med barnen och lyssnar på poddar etc.. Men jag lyckas inte förtränga mina känslor denna gången som jag kunnat tidigare. Vad ska jag göra?! Jag vet varken ut eller in allt bara känns suddigt. Någon mer som har det såhär? Är det vanligt? Är jag egoistisk i mitt tänkande? Hur kan jag i så fall göra för att inte känna dessa känslor?
    Hur har det gått för dig? 
  • Sön 24 apr 13:27
    #18

    Jag förstår dina känslor och att du inte är lycklig i din situation.

    Även om det är tråkigt, tufft och omständigt att separera med barn i bilden, så måste du överväga det alternativet för att finna din lycka. Livet är för kort för att slösa bort på kärlekslösa relationer.

  • Anonym ((V))
    Sön 24 apr 13:33
    #19
    +1
    Tom Araya skrev 2022-04-24 13:27:38 följande:

    Jag förstår dina känslor och att du inte är lycklig i din situation.

    Även om det är tråkigt, tufft och omständigt att separera med barn i bilden, så måste du överväga det alternativet för att finna din lycka. Livet är för kort för att slösa bort på kärlekslösa relationer.


    +1
  • Anonym (A)
    Sön 24 apr 18:58
    #20
    Tom Araya skrev 2022-04-24 13:27:38 följande:
    Jag förstår dina känslor och att du inte är lycklig i din situation.

    Även om det är tråkigt, tufft och omständigt att separera med barn i bilden, så måste du överväga det alternativet för att finna din lycka. Livet är för kort för att slösa bort på kärlekslösa relationer.
    Håller med
  • Anonym (En grej som saknas­?)
    Sön 24 apr 19:45
    #21

    Den här frågeställningen blir väldigt enkel om det är som jag tror, att ett stycke information saknas. TS kanske inte tycker det är viktigt att nämna i sammanhanget, men mannen tycker det.

    Om det inte är något som saknas så vettifan vad felet är. Men hans beteende tyder på att det är något som gnager, något specifikt. Jag säger inte att det är så, det vet jag inte, känner inte dem, men förklaringen till mannens beteende skulle kunna vara att TS har vänstrat.

    Det skulle förklara hans beteende tydligt. Om det är så, är detta något den mannen behöver tydligt få veta att TS ångrar, inte kommer upprepa och inte är något hon skall hota med att göra igen om mannen inte vill ha sex med henne. Han behöver precis som du känna sig trygg, älskad och åtrådd och den biten är skadad och kan bara repareras av att TS slutar kräva, tjata och hota och istället visar att hon vill ha just honom. Inte bara vill ha sex, utan vill ha sex med just honom.  

  • Sön 24 apr 20:10
    #22

    Bara att separera,livet är för kort för att ha dåliga eller kärlekslösa förhålanden. 


    Barn kan må bättre av lyckliga föräldrar enligt mig iaf.

  • Sön 24 apr 22:44
    #23
    +1
    Daniiél skrev 2022-01-26 07:28:59 följande:
    Hej Ts! Men även TT och ?samma sits som du? 

    kolla in min tråd som jag skrev igår och återkom på Mail om det skulle vara intressant! Släng iväg ett hej

    Hur jävla patetiskt är det inte att ragga på ett anonymt forum på en uppgiven kvinna som vill ha råd om sin relation? Kamma dig och kom in i matchen för fan, du beter dig som ett patrask

    TS, prova att vara öppen om dina drömmar om andra män, det är väl inte mer än rätt att dela med dig av? Reaktionen avgör lite vad som händer sedan? Det känns helt ärligt som en brant uppförsbacke, ni låter inte skapta för varandra, men med barn får man ju ge det några chanser. 


    men ta tag i det, låt inte dig själv dö sakta emotionellt som många gör, lös det om det så krävs separation på sikt

  • Anonym ("Ensa­m")
    Tor 2 jun 21:41
    #24
    Anonym ((V)) skrev 2022-04-24 13:21:38 följande:
    Jag får ingen närhet alls av min man
    Hur har det gått för dig? 
    Detta verkar vara mycket vanligt, har varit i ett förhållande snart 17 år (herre gud) ja tiden går fort. Vi har inte haft någon samlevnad de sista 4-5 åren inga kramar, pussar aldrig ett vänligt ord. Sex never. Jag är 64 år ser nog rätt bra ut mån om mitt yttre har alltid varit det. Jag är mycket för sex, nu börjar jag tänka på att ha sex med någon annan, eller är mitt liv slut nu ? Vi gifte oss för 3 år sedan. Jag är skild har varit gift en gång tidigare han tredje gången. Jag tillfredsställer mig själv, men längtan att få känna närhet, jag fårväl konventera till nunna...
  • Lör 4 jun 11:50
    #25
    Anonym ("Ensam") skrev 2022-06-02 21:41:12 följande:
    Detta verkar vara mycket vanligt, har varit i ett förhållande snart 17 år (herre gud) ja tiden går fort. Vi har inte haft någon samlevnad de sista 4-5 åren inga kramar, pussar aldrig ett vänligt ord. Sex never. Jag är 64 år ser nog rätt bra ut mån om mitt yttre har alltid varit det. Jag är mycket för sex, nu börjar jag tänka på att ha sex med någon annan, eller är mitt liv slut nu ? Vi gifte oss för 3 år sedan. Jag är skild har varit gift en gång tidigare han tredje gången. Jag tillfredsställer mig själv, men längtan att få känna närhet, jag fårväl konventera till nunna...
    Ge inte upp. Jo, ge upp honom.
  • Lör 4 jun 12:00
    #26
    Anonym ("Ensam") skrev 2022-06-02 21:41:12 följande:
     Vi har inte haft någon samlevnad de sista 4-5 åren inga kramar, pussar aldrig ett vänligt ord. Sex never.
    Vi gifte oss för 3 år sedan. 
    ..får inte riktigt ihop detta. 
Svar på tråden Jag får ingen närhet alls av min man
Logga in
Bli medlem