Om du inte lämnat din sambo tidigare så ska du inte göra det för nån du träffat på gymmet.... Vad är det som gör att du inte vill kämpa? Ni har ju barn tillsammans, man borde åtm för deras skull iaf gå i terapi och se om man kan nå varandra.
Han ringde idag från sitt jobb och sa att parterapin skulle få mig på banan igen och att det var mitt fel som börjat pratat med en annan man, han sa även att han inte kunde tänka sig någon framtid utan mig.
Jag har också sett att han besöker kontaktsidor på nätet.
Han väcker mig på natten och vill att vi skall prata och gå igenom vad jag skall säga när vi kommer till terapeuten, jag får inte sova.
Han vill även veta om jag har pratat med den jag träffade på gymmet om honom, att han då skulle ha förstört för oss.
Han säger att han skall börja träna på samma gym och att vi skall träna tillsammans, jag vill inte att dom träffas så att han gör så att jag inte ens kan prata med den trevliga på gymmet. Det känns som att han vill äga och bestämma över mig, kontrollera mig hela tiden är det kärlek och respekt?
Jag vill ur denna mardröm jag känner mig som ett trängt djur, vad skall jag göra?
Han sa nu på morgonen vid frukosten att han hade sagt till sina föräldrar och barnen att vi skall gifta oss till midsommar, jag vill inte gifta mig då känns det som situationen kommer att cementeras för all framtid.
Jag har sagt till honom att jag inte vill gifta mig, då blir han förtvivlad och börjar ge mig skuldkänslor och säger vi har ju lovat varandra evig trohet.
Han pendlar mellan att vara nere och skuldbeläggande för att i nästa moment bli verbalt aggressiv och anklagande, jag känner att jag måste komma av kroken på något sett. Han säger att när vi blivit gifta blir allt så mycket bättre och kommer att lösa sig. Jag har pratat med mina föräldrar och sagt hur jag mår och känner mig, dom förstår men stöttar mig inte så att jag kan bli starkare.
Vi hade ett långt samtal igår efter det att vi hade varit och pratat.
Han tyckte att terapin inte gav någonting och att personen tog mitt parti hela tiden, han kände sig förminskad efter allt han gjort och ställt upp med.
Jag känner mig så rädd och ensam, villrådig och vet inte vad jag skall göra.
Han har varit mitt stöd i 20 år och den jag alltid vänt mig till, samtidigt vill jag inte ha det såhär längre. Finns det någon annan för mig trots att jag har 2 barn, mitt självförtroende är verkligen på botten.
Jag var på gymmet igår efter jobbet mest för att kunna skingra tankarna, träffade då den personen som alltid har tid för mig och prata.
Vi pratade en lång stund och han var stöttande utan att komma för nära.
När jag sedan kom hem undrade min sambo om jag ville utsätta barnen för att bo på flera ställen och ryckas upp med rötterna, han var full med självömkan och kastade skuldkänslor på mig. Efter 20 år älskar jag fortfarande honom eller är det det att jag älskar honom för att han är mina barns pappa? Rådgivaren sa att jag är förvirrad inför det faktum att jag har känslor för två personer samtidigt. Finns det någon som varit med om något liknande och kan råda hur jag skall tänka?
Igår drack han och kom med skuldkänslor och vädjade för att sedan vända och vara anklagande, han förstår inte att jag har nått gränsen för vad jag orkar med.
Han säger också att jag kommer att bli mycket ensam då barnen inte kommer att vara med mig hela tiden. Han säger att jag kommer att få ett skitliv.
Då jag alltid lyssnat på honom och inte har några andra att prata med tar det väldigt hårt.
Bra att du hade enskilt samtal, självklart måste du fortsätta med det. Jag håller med samtalspartnern om mycket men du behöver inte alls försöka få fram vad som hänt, det spelar ingen roll och kommer inte leda er någon annanvart ändå. Det enda som händer är att din man kommer att skälla och bråka ännu mer. Jag tror dessutom inte att det är så att han nödvändigtvis varit otrogen och för att vara ärlig så spelar det väl ingen roll nu när ni ändå ska gå isär. Det räcker gott och väl att han är ett svin med kontrollbehov och förtryckartekniker som han använder emot dig. Det behöver faktiskt inte vara mer än så.
Sluta gräv i vad maken gör, tycker eller tänker. Se till att börja leta eget boende istället.
Igår fick jag ett löfte från kommunen att få en egen lägenhet ganska snabbt för att kunna flytta ut och få distans till min sambo, jag har en enorm ångest och skuldkänslor att det är jag som orsakat allt detta.
Känner även en stor rädsla och osäkerhet om jag klarar av det.
Jag berättade det för min sambo och han blev först förbannad och sa att jag kommer bli superensam, att barnen inte kommer att hela tiden vara hos mig.
Att det kommer att bli jobbigt ekonomiskt för mig.
När jag inte vek ner mig utan stod på mig började han och gråta och kom med skuldkänslor och vad vi hade lovat varandra, att det skulle vara vi för alltid.
Jag sa då att det var han som hade svikit genom att behandlat mig som han gjort i flera år, att det var det som lett fram till nuvarande situation. Han började då att vädja om att han skulle bli bättre, prioritera mig och mina behöv först.
Att vi skulle åka iväg och prata igenom allt i lugn och ro, jag sa då att det är för sent för detta. Då blev han förbannad igen och sa att jag sviker alla och att jag kunde dra till han på gymmet, att han var den enda jag kunde få som ensamstående mamma.
Jag pratade med mina barn och dom blev först lite ledsna men sa sedan att du är alltid våran mamma och vi litar på dig, vi har sett hur dåligt du mått och stöttar dig i allt.
Ringde till min mamma och berättade hon började att gråta, jag sa då att ni kommer att få träffa era barnbarn lika mycket som förut så va inte ledsen för det.
Hon sa då att hon var inte ledsen för det utan att dom hade svikit mig och inte insett hur dåligt jag egentligen mått, hon kunde inte förlåta sig själv för det.
Mamma sa att hon tänkt på barnen och familjens bästa.
Nu skulle mina föräldrar stötta mig till 100% i allt.
Idag fick jag min lägenhet och har börjat att flytta in, min "sambo" är inte glad utan vill att jag flyttar hem genast.
Barnen tycker att det är en okej lägenhet och säger att äntligen kan det bli lugn och ro, inget bråk med gap och skrik.
Skönt att få en dörr att stänga om sig och inte behöva somna efter timmar av grubblerier.
Mina föräldrar har stöttat mig i allt som de lovade, de verkar även ha förstått under vilken press jag levt under och att jag nu verkar vara mycket mer lugn.
Dom har även sagt att pengar är inget problem och ingen skall försöka att pressa våran dotter och sätta barnen i svårigheter.
Håll tummarna för mig kära medmänniskor.
I natt har min fd sambo ringt minst 30 gånger sedan stängde jag av telefonen, de första samtalen svarade jag för jag trodde att det hänt något allvarligt.
Han började mjukt och förstående, vädjade om medkänsla och sympati.
Han började också med skuldkänslor och att barnen behöver båda föräldrarna under samma tak för att må bra, skolgång och kompisar mm.
Jag sa då att tåget har redan gått och att det är för sent, vi har växt ifrån varandra och för mycket hårda ord har sagts.
Han blev då irriterad och aggressiv höjde rösten och började prata om konsekvenser, att alla våa gemensamma vänner tar hans parti och att jag gjort fel. Jag bad honom att inte ringa mera då kontakten bara blir sämre.
Jag var allmänt glad men blev ledsen och bedrövad.
Varför har han blivit så elak och hatisk?
Han som en gång i tiden sa att han älskade mig och det var vi för all framtid.
Men om han vill ha en bättre kontakt i framtiden och speciellt med barnen borde han vara förstående och inkännande, det han nu gör är att skapa osämja mellan sig själv och barnen. Dom kanske inte alls vill vara med honom framöver när han ser hur illa han gör.
Nu försöker min tidigare sambo göra allt för att jag skall flytta hem, han bombarderar mig med fina ord hur underbar jag är och har varit.
Att han aldrig skulle ha varit den han är utan mitt stöd, att barnen är så fantastiska är helt och hållet min förtjänst.
Han skriver även dikter till mig och kärleksfulla ord.
När jag ringde upp den jag samtalat med i enskild terapi för att fråga vad detta är sa han att, detta är förmodligen bara ett sätt att få dig tillbaka men att det senare bara blir som vanlig igen. Han sa även att nu har du chansen att få distans och tänka efter vad du verkligen vill göra med ditt liv, att om jag går tillbaka finns risken att jag bara får mer av det som jag fått så många gånger tidigare.
Håll i och håll ut var hans råd, det blir bättre när det ljusnar.
Tidigare sambon dök upp hemma hos mig och ringde på dörren uppklädd och med blommor ville att vi skulle gå ut och äta, ja sa blankt nej och hotade med polisen. Mina föräldrar kom efter en halvtimme för att hålla mig sällskap.
Han kändes som en gammal sunkig möbel efter att man har köpt en ny, jag börjar omvärdera vad jag har offrat delar av mitt liv på.
Mitt x har nu hittat någon ny att flytta ihop med och ringt mig för att beklaga sig på den nya, jag sa att jag inte ville höra men han berättade ändå.
Den nya tjejen är tydligen inte lika ordningsam som jag är utan städar bara när det absolut behövs, hon lagar inte mat utan köper med färdigmat eller vill gå på restaurant.
Han verkar jämföra mig med den nya och säger att han är besviken.
Jag har inte träffat någon ny då jag inte vill ha någon av de 25 åringar som vill träffa någon i 40 års åldern, jag vill inte vara någons leksak eller ett andrahands val.
Jag uppfattar att han är desperat och förstår vad som har hänt och vill till varje pris ha mig tillbaka, men varför måste han vara så manipulativ och elak?
Allt går ut på att skuldbelägga mig för hur barnen mår, hur fint vi hade det, att jag lovat att gifta mig, att han minsann hade andra val än mig när vi träffades men valde mig. Att alla hans vänner saknar oss och speciellt mig att vi passade så bra ihop osv.
Nu har det gått en tid sedan jag flyttat och allt flyter på men varför är allt så svårt?
När jag ser tillbaka så tänker jag bara på de fina stunderna och längtar tillbaks, jag tänker inte på alla de dåliga som jag blev behandlad väldigt illa och som gjorde att det hela avslutades.
Varför skuldbelägger jag mig själv och ser mig som en dålig människa?
Är detta resultatet av all det dåliga som hände?
Stackars barnen i allt det här. Du skrev första inlägget i mars, nu är det maj och så mycket hänt. De hänger ju inte med. Tänk på barnen.