Om nu min kille lyssnar på mig om vi går i parterapi och börjar hjälpa till mera och att han tar större ansvar i hemmet, är inte risken stor att det återgår till det läge som har varit i många år efter ett tag?
Jag har pratat med min man och berättat att jag har kontakt med en kille på gymmet som ger mig styrka, ingenting annat.
Han säger att det är en ålderskris och skrattar bort det, han kan håna mig ibland även tillsammans med barnen och säga skall du iväg och träna med gamlingen.
Efter allt jag gjort i alla år är man inte mera värd?
Jag har sagt till honom att jag inte vill gifta mig, då blir han förtvivlad och börjar ge mig skuldkänslor och säger vi har ju lovat varandra evig trohet.
Han pendlar mellan att vara nere och skuldbeläggande för att i nästa moment bli verbalt aggressiv och anklagande, jag känner att jag måste komma av kroken på något sett. Han säger att när vi blivit gifta blir allt så mycket bättre och kommer att lösa sig. Jag har pratat med mina föräldrar och sagt hur jag mår och känner mig, dom förstår men stöttar mig inte så att jag kan bli starkare.
De väninnor som man hade från barndomsåren har bildat familjer och fått barn och i samband med detta glider man isär och tappar kontakten.
De vänner som finns är de som är gemensamma och dom vill att vi håller ihop och försöker få det att fungerar för barnens skull, dom säger även så att ingen är fel eller skuldfri. Om man tar upp saker går det ofta till vännernas man som sedan rapporterar det till min man.
Vi hade ett långt samtal igår efter det att vi hade varit och pratat.
Han tyckte att terapin inte gav någonting och att personen tog mitt parti hela tiden, han kände sig förminskad efter allt han gjort och ställt upp med.
Jag känner mig så rädd och ensam, villrådig och vet inte vad jag skall göra.
Han har varit mitt stöd i 20 år och den jag alltid vänt mig till, samtidigt vill jag inte ha det såhär längre. Finns det någon annan för mig trots att jag har 2 barn, mitt självförtroende är verkligen på botten.
Jag var på gymmet igår efter jobbet mest för att kunna skingra tankarna, träffade då den personen som alltid har tid för mig och prata.
Vi pratade en lång stund och han var stöttande utan att komma för nära.
När jag sedan kom hem undrade min sambo om jag ville utsätta barnen för att bo på flera ställen och ryckas upp med rötterna, han var full med självömkan och kastade skuldkänslor på mig. Efter 20 år älskar jag fortfarande honom eller är det det att jag älskar honom för att han är mina barns pappa? Rådgivaren sa att jag är förvirrad inför det faktum att jag har känslor för två personer samtidigt. Finns det någon som varit med om något liknande och kan råda hur jag skall tänka?
Jag förstår mig inte på mig själv, varför reagerar jag inte när alla beskyllningar, skuldbeläggande och att barnen används mor mig.
Jag borde känna att jag avskyr honom men ändå älskar jag honom!?
Är det andra känslor som jag har egentligen såsom rädd att bli ensam, rädd att förlora barnen, rädd att min familj skall vända sig emot mig.
Det känns som jag tappat fotfästet.
Vad fint att du tagit dig iväg på enskilt samtal! Fortsätt med det så att du får bolla dina tankar.
Vad det gäller att något skulle ha ?hänt? så behöver det inte alls ha hänt något överhuvudtaget. ibland finns en situation redan från början men man ser den inte, av en eller annan anledning. Ibland förändras saker istället sakta över tid, så sakta att man först inte reagerar. Förrän man plötsligt undrar varför det är som det är
Det viktiga nu är att du fokuserar på vad du känner och vad du vill.
Men om han vill ha en bättre kontakt i framtiden och speciellt med barnen borde han vara förstående och inkännande, det han nu gör är att skapa osämja mellan sig själv och barnen. Dom kanske inte alls vill vara med honom framöver när han ser hur illa han gör.
Tidigare sambon dök upp hemma hos mig och ringde på dörren uppklädd och med blommor ville att vi skulle gå ut och äta, ja sa blankt nej och hotade med polisen. Mina föräldrar kom efter en halvtimme för att hålla mig sällskap.
Han kändes som en gammal sunkig möbel efter att man har köpt en ny, jag börjar omvärdera vad jag har offrat delar av mitt liv på.
Sambon lade om lånen för kedjehuset så att han hade råd att bo kvar samt lösa ut mig. Han säger att han har dejtat några som verkar intressanta men att han saknar mig och vill att jag flyttar tillbaka.
Jag har sagt till honom att jag måste få mera distans till allt och även kunna lära känna nya vänner, han säger då bara att du vill väl bara träffa nya män för spänning. Jag vill bara kunna bestämma själv vad jag vill göra och inte vara beroende av någon annan. Att kasta sig in handlöst i något nytt gör nog bara en ännu mera trasig. Det känns som att jag har blivit krockskadad för resten av livet.
Min bekant från gymmet var och hälsade på han var mycket glad och sa att jag såg mycket lyckligare ut.