Parterapi eller är det för sent

Åh älskade TS. Jag vet hur det är! Jag vet hur det är att vara tillsammans med en narcissist som vill att man ska tillgodose sin partners behov och ge upp sig själv. 

Hur ens självkänsla blir körd i botten. Jag vet. Mitt ex gjorde så mot mig. Mina systrar, mina vänner och alla reagerade, men jag älskade henne så mycket så jag bara plöjde på. Försökte nå fram till henne på alla möjliga olika sätt. I slutändan lämnade jag. Har tagit bort henne från alla sociala medier för att få ett riktigt avslut. Har fortfarande inte, efter 5 månader, blivit mig själv igen. Känns som jag fortfarande är körd i botten. Har ingen lust att träffa någon ny heller. Behöver ha en lång tid av läkning känner jag.

Låter mest som terapeuten vill göda ditt ego. Vilket är förståeligt. Hon eller han vill ha betalt och får enklast det genom att säga det folk vill höra.

Igår fick jag ett löfte från kommunen att få en egen lägenhet ganska snabbt för att kunna flytta ut och få distans till min sambo, jag har en enorm ångest och skuldkänslor att det är jag som orsakat allt detta. 
Känner även en stor rädsla och osäkerhet om jag klarar av det.
Jag berättade det för min sambo och han blev först förbannad och sa att jag kommer bli superensam, att barnen inte kommer att hela tiden vara hos mig.
Att det kommer att bli jobbigt ekonomiskt för mig.
När jag inte vek ner mig utan stod på mig började han och gråta och kom med skuldkänslor och vad vi hade lovat varandra, att det skulle vara vi för alltid.
Jag sa då att det var han som hade svikit genom att behandlat mig som han gjort i flera år, att det var det som lett fram till nuvarande situation. Han började då att vädja om att han skulle bli bättre, prioritera mig och mina behöv först.
Att vi skulle åka iväg och prata igenom allt i lugn och ro, jag sa då att det är för sent för detta. Då blev han förbannad igen och sa att jag sviker alla och att jag kunde dra till han på gymmet, att han var den enda jag kunde få som ensamstående mamma. 
Jag pratade med mina barn och dom blev först lite ledsna men sa sedan att du är alltid våran mamma och vi litar på dig, vi har sett hur dåligt du mått och stöttar dig i allt.
Ringde till min mamma och berättade hon började att gråta, jag sa då att ni kommer att få träffa era barnbarn lika mycket som förut så va inte ledsen för det.
Hon sa då att hon var inte ledsen för det utan att dom hade svikit mig och inte insett hur dåligt jag egentligen mått, hon kunde inte förlåta sig själv för det.
Mamma sa att hon tänkt på barnen och familjens bästa.
Nu skulle mina föräldrar stötta mig till 100% i allt.    

Jättebra gjort ts, verkligen! Det värsta är över nu, du har berättat för sambon om dina planer, du har sett till att få hjälp utifrån, du har stöd från dina närmaste. Du klarar det här!! 

Du är på rätt väg TS. Och det kommer bli bra! När du sakta får bygga upp dig själv igen. Alla kommer tjäna på en glad mamma.

Men du får också kallt räkna med att Rom inte byggdes på en dag. Det kommer ta tid och du kommer tveka och känna panik och ifrågasätta dig själv - det är normalt när man tar sig ut ur ett beroende. Så förbered redan nu vem du ska kunna ringer (vän, mamma, terapeut) när det börjar kännas jobbigt och du behöver ett lugnande ord.

Det kommer bli bra! Du kommer må bra! Och du gör helt rätt, för dig, för barnen och kanske t.o.m. att detta är vad ditt (ex) behöver för att förändra sitt beteende? för det är han som felat, inte du.

Idag fick jag min lägenhet och har börjat att flytta in, min "sambo" är inte glad utan vill att jag flyttar hem genast.
Barnen tycker att det är en okej lägenhet och säger att äntligen kan det bli lugn och ro, inget bråk med gap och skrik.
Skönt att få en dörr att stänga om sig och inte behöva somna efter timmar av grubblerier.
Mina föräldrar har stöttat mig i allt som de lovade, de verkar även ha förstått under vilken press jag levt under och att jag nu verkar vara mycket mer lugn.
Dom har även sagt att pengar är inget problem och ingen skall försöka att pressa våran dotter och sätta barnen i svårigheter.
Håll tummarna för mig kära medmänniskor.

Vad härligt för dig och barnen! :) Nu är det bara att se framåt, mot en bättre framtid för er. Även barnen visar tydligt att det här var helt rätt val, dina föräldrar stöttar dig, nu kan väl allt bara bli bättre.

Så stark gjort av dig hur du stått på dig!! All lycka till dig! 

I natt har min fd sambo ringt minst 30 gånger sedan stängde jag av telefonen, de första samtalen svarade jag för jag trodde att det hänt något allvarligt.
Han började mjukt och förstående, vädjade om medkänsla och sympati.
Han började också med skuldkänslor och att barnen behöver båda föräldrarna under samma tak för att må bra, skolgång och kompisar mm.
Jag sa då att tåget har redan gått och att det är för sent, vi har växt ifrån varandra och för mycket hårda ord har sagts.
Han blev då irriterad och aggressiv höjde rösten och började prata om konsekvenser, att alla våa gemensamma vänner tar hans parti och att jag gjort fel. Jag bad honom att inte ringa mera då kontakten bara blir sämre.
Jag var allmänt glad men blev ledsen och bedrövad.

Det är dags att sätta gränser. T ex är det bra att säga till att han inte får ringa efter kl. si eller så, i god tid för dig att varva ner inför att sova. En sak som du måste hålla på är att ni avslutar samtal när han blir aggressiv, berätta det för honom och när han sätter igång talar du om att ni kan prata när han är lugnare och att du kommer att lägga på. Och om han ringer flera gånger så svara inte på fler än det första. Då får han skicka sms eller nåt istället. Men tro mig, det är inte viktigt. Skulle det vara något akut, vi pratar så han ligger på sjukhus eller liknande, då kommer någon sjukvårdspersonal att kontakta dig. 99,9 % av hans ärenden kan garanterat vänta till en annan dag.

Era barn skulle ha mått sämre av att vara kvar i samma hem som honom, garanterat. Han ljuger så klart om era bekanta, han skämmer bara ut sig själv och om det skulle finnas några som tar hans parti är det lika bra att du blir av med dem också.