Det är ett jättevanligt problem för par i din situation och behöver inte alls betyda att hon tappat känslorna eller attraktionen för dig. Hon har bara inte längre särskilt mycket lust och framförallt inte spontan lust, och då blir dina inviter mest stressande för henne. Jag och min fru hade en väldigt liknande situation. Vi insåg dock båda att sex är viktigt för relationen och måste prioriteras. Vår lösning var att schemalägga sex, en gång i veckan en viss tid och dag. Däremellan var det helt sexfritt och genom att min fru slapp känna sig stressad för att ha spontansex när honinte hade lust fick vi tillbaka vår vardaglia närhet och hon hann bygga upp ett sug och förväntan inför våra "dates" varje vecka, och när vi väl har sex har hon lust och det är skönt för henne. Värt att testa, om hon inte tappat känslorna för dig kan jag verkligen rekommendera det som en lösning.

Precis. Och bara för att sex är planerat behöver det inte vara dåligt eller oromantiskt. När man går på en dejt i början av förhållandet eller om man träffas när man har ett långdistansförhållande så planerar man ju egentligen att ha sex även om det inte alltid är lika uttalat. Spontanitet är kul men inte en absolut nödvändighet för bra sex. För oss så blir det faktiskt tvärtom att man har npgot att se fram emot varje vecka och sakta bygga upp lusten och förväntningarna. Även om jag kanske skulle vilja ha sex oftare blir det faktiskt bättre för mig också att ha en veckas mellanrum för att hinna bygga upp spänningen. Man kan inte förvänta sig att sexlivet i en långvarig relation och särskilt när man har barn är likadant som det är när man precis träffats. Men det betyder inte att det blir sämre nödvändigtvis.

Hur gammal är du? Fram till dess jag fick barn hade jag nog resonerat som du. Men när man fått barn och kommit upp i 40+ så förändras man och man inser att sex och vad som är sexigt också förändras.

Om du är kvinna och 56 och fortfarande har stark spontan sexlust så är det bara att gratulera, men du är nog inte helt representativ ärligt talat.

Jag utgår från min frus erfarenhet, utsagor från hennes väninnor, från vad en god vän till mig som är läkare berättat om hennes erfarenhet av patienter och den ganska omfattande forskningen som gjorts på området. En mycket stor andel kvinnor i dessa undersökningar säger att de tappat mycket av sin spontana sexlust efter klimakteriet (därmed inte sagt att de inte kan känna lust när de har sex, eller njuta av sex). Men visst finns det också kvinnor som du och som andra här på sidan för vilka det inte stämmer. Det är bara att gratulera er men däremot är det tröttsamt och rätt fånigt att du tar till  "mansplaining" bara för att jag inte är kvinna. Att du är kvinna gör dig inte per automatik till talesperson för alla av ditt kön eller betyder med nödvändighet att dina erfarenheter är representativa.

SSRI är väldigt dåligt för sexlusten, kan jag själv intyga och känner flera som haft samma erfarenhet. Finns andra antidepressiva som inte har samma negativa effekter.

Om undersökningar visar att kanske 2/3 av kvinnor får minskad lust efter klimakteriet så är det rent statistiskt inte lika representativt att få ökad som minskad lust. Det är bara ett faktamässigt konstaterande, inte något mästrande. Minst lika stor andel män får problem med potensen från 40-50 års ålder - enligt din logik så ska vi låta bli och tala om det för då får vi män "lära oss" att vi kommer få sviktande stånd när vi inte ens vet om det kommer bli så. För de män som har problem med potens är det inte någon större att höra dessa lyckligt lottade män säga att "jag har minsann inga problem, det är faktiskt inte alls alla som får det". Tvärtom är det väl bara bra för dem och deras partner att veta att de inte är ensamma och att det finns olika sätt att hjälpa dem. Varför skulle resonemanget vara annorlunda bara för att det gäller kvinnors sexlust?

Någon större hjälp skulle det stå

Det låter ju underbart i och för sig, det borde väl inte vara så omöjligt att hitta någon som gillar sex lika mycket, även om det kanske inte är lika lätt att hitta en livspartner när man är 50+.

Men det jag undrar med kvinnor som har haft liknande erfarenheter so du är vad det var som gjorde att attraktionen till mannen försvann? Var det helt enkelt så att den aldrig var så stark, och ni höll ihop pga av barnen mest fast kärleken egentligen dött för längesen? Eller var det något mer konkret som gjorde att din attraktion försvann när barnen vuxit upp? Det verkar ju vara rätt vanligt att par skiljer sig när barnen flugit ut - och det sägs ju att det oftast är på kvinnans initiativ, om det nu stämmer. De par jag känner som gått isär i den åldern har nog varit i den första kategorin - de kändes aldrig särskilt kära och lyckliga ens i början utan familjen var mer som ett projekt utan passion.

Men om en kvinna inte mår bra eller är stressad så kommer hon inte känna lika mycket sexlust även om hon är attraherad, i varje fall är det min erfarenhet. Medan vi män oftast kan ha sex just för att bli av med stress eller glömma våra problem en stund.

Problemet är att det blir en ond cirkel när kvinnan undviker gos och närhet när hon inte är sexsugen. Då blir ju gos och närhet något man BARA har i samband med sex, i stället för en naturlig del av samlivet som binder en samman. Mycket bättre att vara tydlig med att man gärna vill gosa men att det inte betyder att man vill ha sex just då. Jag tror mycket av denn press du pratar om uppstår för att det brister i kommunikationen i ett par.