43 år och oplanerat gravid

Känner ni båda, att ni har kärlek till barnet att ge, ett hem och trygg uppväxt så kör på, Känn inte att ålder är ett hinder, för så gammal är du inte.. 

däremot är det viktigt med kommunikation med din partner i detta.. Har ni ändå 3 skadar det ju inte med en till. Men ni ska båda känna att det är en fas ni är redo att gå in i tillsammans igen. 

 

Äsch. Vadå tacksam för en oönskad graviditet?

Du vill ju inte ha barn, så jag förstår inte alls vitsen med att behålla bara för att man ska vara tacksam för att äggstockarna fungerar?

Gör abort och fortsätt njuta sv ditt liv.

orka börja om med bebis vid 43, när man egentligen är nöjd.

Jag vill absolut inte göra abort eller hamna i det läget. Men jag har också tre barn yngsta visserligen bara 8år och äldsta 17. Jag älskar bebisar och kan tänka mig att ha en bebis nu i ett par år (är 42) men att gå igenom en tonårstid om sisådär 15år. Nej tack aldrig. Jag längtar så tills jag är i ditt läge vilket vi är och nosar på. Att få ett till barn rubbar på hela balansen. Så i det läget hade jag gjort abort. Men enkelt hade det inte varit och ledsen hade jag blivit. Men det hade varit det absolut bästa för mig och min familj. Så gör det du anser är bäst för alla och tänk även framåt. Läxor, idrottsaktiviteter, tonår, allt sånt är underbart men kostar energi och som sagt inget jag vill göra i ytterligare 18 år.

Aldrig lätt...
Jag är 44, Har en son på 15 och en på 8. Är gravid i v12+2. 
Maken var väl inte jättesugen men börjar ändra sig. 
Inte helt perfekt men bi tänker vi löser det längs vägen. Kärlek finns det och ekonomiskt inget överflöd men vi klarar oss. Energin finns oxå-kanske inte just nu men- 

Prata igenom ordentligt 8ch gör det som känns rätt för er. Sen finns det ju mer risker iom ålder men.....

Ja, det är lite så jag känner. Det skulle absolut vara mysigt med bebis igen, men sedan kommer tiden med lämna/hämta på förskola, ledsna morgnar och vab i mängder, därefter skola, fritids och läxläsning? den biten känns inte lika lockande, inte med tanke på att jag kommer vara nästan 50 när barnet börjar skolan. Jag kommer inte ha samma ork som alla unga hurtfriska 30 åriga föräldrar ????
Även om ?man kommer in i det?, hur ska barnet känna när hens föräldrar är i 50-års åldern och de andra föräldrarna mycket yngre? och inga syskon att leka med då de förmodligen är utflugna alla tre när denna kommer upp i skolåldern. 
Jag är oerhört kluven, då jag mer eller mindre varit helt emot abort hela mitt liv, men nu när jag plötsligt står här själv så går ändå tankarna åt det hållet. 

Maken känner lika, han tycker att det i slutändan är mitt beslut då det är min kropp och väljer jag att behålla så är han med på det, men även han har sett fram emot tiden vi nu snart skulle få med varandra, mellan barn och barnbarn. Börja resa bara vi två, utan barnen, fjällvandra (som barnen ändå inte gillar att göra) och hitta på annat som man skjuter på då barnen är små. Samtidigt som han tycker att ?vi har ju gjort det tre gånger tidigare, så det går nog bra en gång till?. 

Det är en jobbig situation. 

Ja, vi har en bokad tid på abortkliniken, för att få diskutera igenom alternativen med någon. Vi vill inte göra något förhastat som vi kommer ångra, men samtidigt känns det som att vi är klara med den biten. 
Kärlek finns det här med, så den biten är jag inte orolig för. Vi har båda stabila arbeten och helt ok inkomster, så jag är inte orolig för ekonomin heller, men orken? kommer jag orka när jag når 50-strecket och fortfarande har småbarn? 

Barnet är 6 när du blir 50. Inte direkt småbarn men vill säkert ha sällskap vid allehanda aktiviteter. Du kan ju se det som att ditt barn kommer att se till att du håller dig ung och vältränad. :)

förstår att det är en jobbig situation.

Håller en livmoder som blivit av med en del för att gå igenom en graviditet?

Jag kan inte råda dig så mycket kanske mer än att dela med mig av mina erfarenheter. Fyller 45 i höst och väntar barn nr 5 en månad innan min födelsedag. De andra är 16, 13, 4 och 3 år gamla.

För mig har det varit en räkmacka att vara förälder i en andra omgång. När de första kom så var jag helt slut och tänkte aldrig mer småbarn. Men livet i övrigt var så stressigt då också. Göra karriär, hade inte förmåga att prioritera, osv. Jag skulle springa på alla bollar samtidigt.

All rutin jag har - och erfarenheten av hur fort barnen växer upp - gör att det är enkelt att vara småbarnsförälder idag, tycker jag. Jag vet liksom att en jobbig fas inte kommer vara i åratal framöver, utan att den kanske gått över imorgon eller om fem dagar. Därför har jag mer ork idag än jag hade när jag var runt 30.

Jag känner inte att jag försakar nåt direkt heller, förutom möjligen att det blir ltie mindre tid för de stora barnen. Men de är å andra sidan på väg bort, det märkte man redan runt 11-årsåldern... Man har dem till låns upp till den åldern, sen är man inte så intressant längre. 

Jag tycker att det är roligt att göra saker med barnen, upptäcka världen med dem, introducera roliga saker, gå på badhuset osv. Det känns kul att få vara med om det en gång till. 

Kan tillägga att jag faktiskt aldrig funderat i termer av att jag skulle vara si och så gammal när barnet börjar skolan eller känt att det är besvärande. Men många tänker ju givetvis så.

Här är en till i samma situation. Vecka 9 nu och är helt förstörd! Bestämmer mig för abort flera gånger om dagen och ändrar mig lika snabbt igen..Tills nästa panikattack över att börja om kommer över mig : ( Pratade med kurator förra veckan men hon kunde ju inte ge så mycket råd tyvärr. 
Är 42 snart, har barn på 13, 11 och 4 år. Orkar och vill egentligen inte börja om så valet vore självklart med hur fan ska jag kunna ta beslutet att avsluta mitt ofödda barn liv? Bara gråter och vore skönt att ventilera med andra i samma situation.