Svärmor pikar alltid sin son om vikten

Ser de flesta tjocka ut när de sitter?
Det har jag då aldrig märkt.

Nu låter det ju som svärmor har ordentliga problem kring mat och vikt, och det är nog inget ni kan komma åt- det måste hon själv inse och jobba på, antagligen med hjälp av psykolog. Men din man skulle kunna testa att sätta hårt mot hårt för att se om det går att bli av med själva beteendet. Helt enkelt säga till mamman att om hon kommenterar hans vikt när de ses så drar han. Och att ni konsekvent gör det när hon än tar upp det. Eller visar på dörren om hon är hos er. Det verkar ju inte som vanligt samtal biter på henne. Bara var konsekvent, inga fina samtal om känslor utan här är en gräns och det här är konsekvensen om den inte respekteras, punkt. Sluta inte med att lämna situationen eller köra ut henne förrän hon uppför sig.

Säg det rätt ut nästa gång: Oj vad du alltid ska pika honom om vikten! Varför är det så viktigt för dig att kontrollera hans vikt?
På grund av det här har han aldrig kunnat njuta av mat och godsaker, han har ett väldigt svårt förhållande till mat. Jag tycker att det är ledsamt. 

Gången efter: Vi tjatar inte om varandras kroppar och vikt i detta hus!

Tredje gången: Vet du, det är inte roligt att ha dig här. Du kanske ska gå hem till dig och tänka på mat och vikt för dig själv. 

Hur ser hon ut själv då? Kan det handla om att hon är lite överviktig och är ängslig att sonen ärvt det från henne? Vad händer om sonen säger liknande tillbaka till henne? "hur ser du själv ut, mamma?"

Min svärmor är lite liknande, kan säga nästan vad som helst till folk, och då helst sina egna barn. Hon har aldrig sagt något direkt konstigt till mig men jag tror inte att hon vågar. Min man är en smärt och ganska tunn man, men den  starka och ihärdiga typen. Även han har väl fått pyttelite mage nu när vi är över 50. Jag har hört mamman säga det en gång till honom "men vad tjock du blivit! Nu får du passa dig så du inte blir som pappa" (pappan ser exakt likadan ut: tunn, spenslig och pyttelite mage, men han är ju snart 80 - who cares liksom)  - så en förolämpning mot både far och son i samma mening. Ingen säger något till henne, det är ingen större idé. Min man säger emot om det är viktigare saker, då backar hon och säger "men jag menade ju inget illa, jag skojade" 

Det är vanligt att kvinnor pikar män om vikten och klappar honom på magen.
"Nu har du allt gått upp lite"
Sånt tycker kvinnor är roligt.

Håller med anonym Sara! Gör så!

Hennes beteende tyder på att hon har en ätstörning och att hon tyvärr också överfört denna till sin son då han ej kan njuta av mat och sötsaker. Jag tycker ni ska säga som det är att det är inte han som behöver kontrollera sin vikt utan hon som behöver hjälp att ta kontroll över sin ätstörning. Det är inte sunt och normalt när mycket av ens tid går åt till att diskutera/fundera över vikt och att alltid få ångest över vad man själv eller sina närstående äter. Hon kommer troligen att förneka att hon har problem men säg att ni finns där om hon behöver hjälp med att kontakta sjukvården angående detta.

Tyvärr har jag erfarenhet av detta själv då min mamma är likadan. Jag tar dock inte åt mig längre då jag som 40+ vet att det hänger ihop med hennes eget psykiska mående och hennes egen ätstörning men jag hade mycket ångest runt mat som barn och ung vuxen. 

För att din man ska kunna må bättre är det viktigt att han kommer till insikten att det inte är han som gör fel när han äter gott ibland utan att det är hon som har en ätstörning. Han är förmodligen påverkad av sin mammas osunda matregler under sin uppväxt. Ett första steg att bli kvitt dem, samt kunna njuta av det man äter, kan vara att sätta upp sina egna regler t ex att det är ok att äta onyttigt på lördagar eller äta en glass en varm sommardag. Detta gjorde jag och det fungerade bra för mig. Idag har jag inga särskilda regler och kan äta vad jag vill utan att må dåligt över det.

Vad fint ni alla skriver med många bra råd och det känns bra att ni är på vår sida. 

Min man låter det gå bara och jag med nästan alltid för att det inte ändrar något att säga ifrån. Vi vet hur hon är; besatt av sitt (och andras!) utseende och vikt. Hon är typen som går i finkläder, höga klackar och full make-up och fönat hår till stranden. Hon ska alltid vara så jävla fin att det blir malplacerat ibland. Det är inte fel att ta hand om sig själv men jag tror ni förstår hur jag menar. Hon skryter om att hur lite mat hon äter och att hon minsann inte har tagit en chokladbit på 500 år och inte äter sötsaker. 

Jag har kunnat jobba bort mycket av min mans problematiska förhållande till mat och sötsaker på våra år tillsammans men nånstans i grunden så finns den ju kvar till en viss del tyvärr. 

Men vad tycker ni? Bör vi låta hennes fula kommentarer gå eller borde vi faktiskt säga ifrån? Om vi säger något så är det vi som skapar dålig stämning (egentligen inte men ni vet ju hur den som säger ifrån ofta anklagas för att starta bråk och inte den som är dum från början) ? Jag skulle vilja göra som Sara skriver men är det värt att ta fighten med en åldring eller bör man låta bli? 

En annan sak är min man alltid har jättekort hår och hon tycker att det är fult och att han ska ha långt hår. Men det ju hans val att ha kort, han tycker att han är fin i det och trivs i det men ändå ska hon kommentera varje gång att han är ful i håret. Det är han inte! 

Personligen tycker jag att det är sorgligt och ytligt att vara så gammal som hon är och så fåfäng och besatt av sitt och andras utseende som hon är. Det är inte precis en fin egenskap. 

Viktigt att hennes konstiga attityd inte smittar av sig på barn i er närhet, tänker jag. Ni vuxna vet hur hon är och kanske får stå ut (hur gammal är hon?).
Jag reagerar dock på att hon ska röra hans mage och såna saker - där kan han ju verkligen markera. Hoppa undan, blänga på henne och bestämt säga att jag uppskattar inte att du tar på min mage. 
Håret ska hon verkligen skita i - åh så irriterad jag blir när jag läser. 

Om ni inte vill ta fighten så kan man ändå tiga ihjäl, byta ämne osv. 

Om hon säger att hennes son är tjock, så säger du till din man: "ja men ska vi ta och skära upp fikabrödet nu då?" Eller: "Vi ska besiktiga bilen i morgon" (ja, nåt helt oviktigt men bara för att hon inte ska få möjlighet att prata om sina ämnen)