Anonym (Sabina) skrev 2022-06-15 13:53:57 följande:
Tack för din fina och långa berättelse, förstår att det är tungt och att du grubblar.
Jag tänker också att du tar på dig ett enormt ansvar att hela och hjälpa henne, en vilja att ta hand om henne och skydda henne från allt ont utanför. Och det tror jag i längden blir både tufft och ohållbart.
Du skriver att hon varken kan eller vill blicka inåt och då blir också er relation obalanserad. Era personligheter tillsammans blir inte optimala. Vackert visst, du är hjälparen och hon behövaren som måste skyddas.
Missförstå mig rätt nu, jag generaliserar utifrån hur jag tolkar din text. Men jag tror ändå ödet gjorde det det skulle. Ni var inte ämnade för varandra. Ni hjälpte varandra en bit på livets väg, men sen ville vägarna åt olika håll.
Jag tror som sagt att om viljan verkligen hade funnits hos er båda hade ni fortfarande varit ett par, men viljan att ta tag i problemen på riktigt fanns ju inte.
Jag tycker du ska fortsätta se på relationen med tacksamhet och tyst önska henne lycka till i livet, men gå vidare! Förlora dig inte i nostalgi och drömmar om hur ni hade kunna ha det. Det är i slutändan bara hon som kan ta tag i sina gamla mönster för att få rätsida på sig själv och kunna ha fungerade och harmoniska relationer,
DEt är befriande att leva i en relation med någon som INTE behöver tas omhand eller skyddas eller byggas upp. Kanske svårt om man är en hjälpare som jag misstänker att du är, men försök jobba med det är mitt tips.
Nu fick du massa "råd" du inte bett om, ber om ursäkt för det, hoppas hur som helst att du hittar kärleken igen om du vill det.
Dina råd är väldigt välkomna, jag står inte över någon annan eller tro mig veta bättre, så tack :).
Det sagt så använder du logik och kanske hela världens samlade konsensuns inför situationer som min, men logik vs hjärta är svårt.
Jag är en beskyddande person och har alltid varit. Jag har absolut inget behov av att lägga min tid på att hjälpa människor eller partners i största allmänhet, men om någon jag bryr mig om har det svårt så kan jag inte bara titta på.
Det jag menar med blicka inåt är komplicerat. Jag vill blicka inåt och har gjort så under en lång tid. Hon sa ofta att hon beundrade att jag kunde erkänna problem, arbeta med dem och göra förändringar. Det sagt så har jag svårt för komplimanger och sådant, jag vill inte stå i centrum för något och skäms t.ex när det händer på jobbet både i större och mindre sammanhang. Jag känner mig inte värdig det, nästan någonsin. Ja undantaget henne då, i vissa fall åtminstone.
Kämpade må du tro att vi gjorde, sex barn (men inga gemensamma) i ett litet hus, alla med sina problem och egenheter. Livet var väldigt komplicerat på många sätt, inrutat, rutiner för X och Y som var tvungna att följas. Vi kämpade i nästan 6 år med detta. Jag gissar att livet hade sett annorlunda ut om vi varit särbo hela vägen, men jag tror inte att vi hade hållt ihop så länge då. Hennes behov av bekräftelse och uppmärksamhet var ett problem under den korta period vi var särbo i början, jag slog bakut för att jag kände mig kontrollerad. Nu vet jag bättre såklart men ändå.
Under den första delen av separationen så ville hon vara sambo men jag var upprörd över att hon inte ville ta tag i problemen. Hon ville hellre stryka ett streck, börja om som särbo och försöka få det att fungera. Jag köpte inte det och då blev hennes förslag i princip "no contact" då hon sa sig vara för sorgsen över separationen att hon inte kunde ha någon kontakt. Jag sa då ja till det, för jag såg inget annat sätt.
Sen var jag arg ett tag vilket övergick i att jag var ledsen i några månader, inte bara ledsen, helt förstörd, sov inte, grät oavbrutet, fick inget gjort. Men jag pallrade mig iväg till psykologen vilket blev precis som många gånger tidigare andningshål och gav mig perspektiv. Han sa allt det där vanliga såklart, släpp det, gå vidare, du kan inget göra, älta inte och så vidare. Jag försökte följa hans råd och det gick bra tills för någon vecka sen.
Då förstod jag _allt_. Alla konflikter, alla situationer, allt som inte fungerar, allt allt allt gick att förklara. Inte på ett lätt sätt men logiskt och utan skuld. I mitt hjärta så har jag förlåtit henne för allt som hänt och även mig själv. Jag klandrar inte henne för något som gick fel längre och inte heller mina ofta dåliga reaktioner. Allt har en förklaring och ett samspel. DET är problemet jag står inför nu. Jag behöver inte en partner att ta hand om men om min partner behöver tas hand om så gör jag gärna det.
Så summan är att vi separerade som ovänner, hon ville inte det och egentligen ville inte jag det heller, men det var just DÅ ohållbart. Nu bor jag i egen lägenhet och har fått ordning på i princip allt. De problem jag upplevde och ville prata med henne om då finns inte kvar.
Så jag är redo att gå vidare och släppa allt, eller att prata med henne, även om det inte leder någonstans. Vi fick aldrig ett bra avslut och det vill jag gärna ha, även om det inte är en fortsättning på berättelsen utan slutet.
Jag har bara varit förälskad på riktigt en gång i livet. Jag har varit kär absolut men inte förälskad som på det här sättet. Varje dag även nu när jag gör något som är kul så tänker jag att hon skulle tyckt det var kul. Om jag planerar något så tänker jag att det vore roligare om hon var med. Om jag lyckas med något i livet och är stolt (vilket jag inte visar för någon annan) så vill jag dela det med henne. Och jag tänker på hennes strid med barnen, arbetet, högskolestudierna och allt annat. Det vill jag vara en del av också, stötta och fira, skratta och gråta.
Hon är så fruktansvärt fin att det inte går att sätta ord på om man bara bortser från problemen. Så om man löser problemen då har man bara kvar det fina. Fint så det inte går att sätta ord på eller knappt tänka sig. Hon ÄR min stora kärlek, min livskamrat, the one that got away. Allt det där. Jag tror inte att det bara finns en person för var och en av oss men jag tror att när man hittar en av dessa så ska man inte ge med sig.
Men jag kommer nog aldrig att kontakta henne igen. Vi bor dock i en rätt liten stad och med en ännu mindre krets av likasinnade, så changens att vi stöter ihop är stor. Vad gör jag då? Gråter? Flyr?
