Varför är det oftast killen som inte vill ha fler barn?

Killar kanske inte är lika känslostyrda som kvinnor när det kommer till barn och ser vilket skit barn ställer till med i vardagen. 

Gap, skrik, skit, spya, gråt, sömnbrist, smuts, kladd, enorma tvättbehov, föräldramöten, tjaffs på dagis, stök, dyrt, bråk, snor, total avsaknad av impulskontroll, behöver hjälp med typ ALLT, för lite frihet måste någon annan avvara sin frihet och vara barnvakt, barnvänlig mat dag ut och dag in, omöjligt att vara spontan, slitage på bostad och bil, ingen egentid, stress....behöver jag fortsätta?

Man ägnar sig åt precis det man känner för. Vill man titta på tv gör man det, vill man träna gör man det. Man kan sova, läsa, lägga pussel, greja i trädgården, dricka vin, gå en kvällskurs, umgås med vänner, sy gardiner, meka med veteranbilen, baka, gå ut i skogen, plocka svamp, bygga modellflygplan, lösa korsord, ta ett långt bad, raka benen, ha vita möbler, resa bort, klippa häcken, hälsa på grannen, nätshoppa i lugn och ro, njuta av tystnaden, njuta av ordning och reda, odla tomater, gå på loppis, fika på konditori, gå på konsert, tvätta bilen, gå på spa, käka smörgåsar till middag, fila fötterna, sola, spela minigolf, fiska, sticka, måla båten, träna hunden, ta en tur med husbilen, eller varför inte bara göra absolut ingenting en stund efter en tuff dag på jobbet. 

Man kan även ta det lugnt när man är sjuk och slipper driva kollegor till vansinne med all vab. 

Visst har jag tråkigt ibland, men det beror inte på att jag inte har en eller flera ungar. Jag kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare, jobbigare och mer dränerande än att ha barn. Jag skulle nog hellre sätta ett skott i pannbenet. Men alla är vi olika. 

Ja vi är sannerligen olika. Bara ordet flock ger mig rysningar. Jag vill komma hem till max en vuxen person och knappt det många gånger. Att sova och äta middag ensam är ju helt underbart. 

Jag kan inte fatta hur en del orkar vara upp i en massa människor hela tiden. Blir trött bara jag tänker på det.