Varför är det oftast killen som inte vill ha fler barn?

Alla är vi olika men jag lever inte bara för min barn, jag är inte bara pappa, jag är mig själv också.
Både jag och frun hämtar vår energi i våra hobbys för att orka med allt kring barnen, vi har haft det betydligt mer krävande än många av privata skäl (sjukdomar, skador, speciella behov m.m.) och ett till hade knäckt oss. frun är som kvinnor är generellt, hormon och känslostyrd och piper om bebis en gång i månaden så som många redan skrivit så jag tog saken i egna händer och klippte.

Nu börjar barnen klara sig själva korta stunder så vi kan hitta tillbaka till livet, fylla upp energireserverna som sinat, bli klar med alla måsten som lagts på hög, men jag har redan blivit 20år för gammal för att "bli nåt" inom mina hobbys, omsprungen av ungdomarna så det sjunger om det, är farfar i gänget med mina snart 40år.

Sen är det dyrt också, kläder, cyklar, mat, skidor, liftkort, hockeyutrustning, pizza, hästar, skjuts, crossar, hjälmar, inventarier när dom provat pappas verktyg inomhus..

Nu kommer dom små odågorna snart hem från skolan, fan, jag är ju inte klar med mitt än.

Jo, de vill biologiskt sprida sina gener.

Men om man kollar på insatsen så är det ganska stor skillnad. En man ligger med en kvinna och sen får det inga följder för honom egentligen rent biologiskt (socialt ja, att man kan få ett barn och bli far). Men för kvinnan är insatsen väldigt stor, hon kan bli gravid, behöva bära barnet i 9 månader, föda fram det, amma det, ta hand om det osv.

Och med tanke på den stora insatsen som följer utav att ha sex, för en kvinna, så måste det rimligen också finnas en känsla av djup mening i själva grejen att föda och ta hand om barnet. 

Det är väl också pga dessa orsaker det finns en obalans i lusten till sex. När kvinnan är gravid och eller nyss fött barn är det inte meningen att hon ska springa runt och fokusera på en massa sex, för det skulle ju kunna äventyra avkommans möjlighet att överleva.

Mannen å sin sida har inga biologiska bekymmer, han har ofta samma lust som vanligt, redo att sprida sin säd, för det är det som är hans biologiska roll. Osynk blir det.

Pratar alltså bara biologi här. Sjävlklart kan män också känna djup tillfredsställelse av att se sin avkomma växa upp och av att ta hand om avkomman, sörja för familjens väl och ve, osv.

Jag tror som du, även om det inte är PK att säga det.

Dagens män i Sverige förväntas ju göra mycket mer än bara sköta förökningen och försörjningen. Så många tänker ju även med hjärnan. 

Om man ska generalisera så har män oftare hobbys än kvinnor (spelar, sportar, tränar, meckar, renoverar och då ibland som hobby, kollar på sport och hänger med kompisar - utan barn). Det är sånt som de inte vill skippa under massa år. 

För många kvinnor blir hobbyn istället barnen och familjen. Och att pyssla för dem. Umgänget blir ofta med andra kvinnor när barnen är med. Plus att hormoner och sånt ställer till det ang. barnlängtan. 

Jag vet att det finns gott om undantag åt båda hållen. 

Så männen vill helt enkelt inte låsa sig till ännu mer barnsysslor (generell passning av barnen, läxläsning, skjutsningar, vab, barnens fritidsaktiviteter osv). För det förväntas av dagens föräldrar. Och ju fler barn desto mindre tid till andra sysslor. 

Man gör väl det som man tycker är kul och mår bra av? Ägnar sig åt välgörenhet, har en massa djur, reser, tränar, målar konst, ligger på soffan, är proffsdansare eller annat. Då känns det tråkiga att ha barn, och bara ägna sig åt det i flera år. Eller? Som att säga att ett liv utan alkohol är tråkigt. 

Varför skaffade du ett till då?

Varje barn kostar en dryg miljon kr från 0-18.

Män tänker mer på det än kvinnor, och män har oftast dyrare intressen än kvinnor, som det då inte finns utrymme till om man ska yngla av sig som på 1800-talet.

Kvinnor bryr sig generellt mindre om pengar än män, det framkommer i alla debatter i ämnet, och det är också en anledning till att kvinnor har lägre lön, förutom de anledningar som beror av medveten eller omedveten diskriminering.

Om du t.o.m. själv säger att "lönen är inte så viktig", varför ska din arbetsgivare tro att hen förlorar dig då om du får medelmåttiga löneökningar?

För mig är lönen viktig och idag nådde jag ett mål, att få över 50 k/månad. Hade inte min arbetsgivare skärpt sig i år så hade jag sökt jobb ikväll. Jag blev lustigt nog uppringd av en specialistrekryterare bara 20 minuter efter lönesamtalet. Så det var väl tur då för chefen att jag var nöjd och inte kände för att ingå i det urvalet just idag.

Håller med

Fast det där stämmer inte, det kommer från någon banks sida (vi har diskuterat den beräkningen tidigare på Familjeliv). Där var det medräknat inkomstbortfall (och så tycker jag inte att man kan tänka, att man sitter räknar på vad man kunde ha tjänat om man varit på jobbet i stället för med sina barn - hemskt!), och en massa dyra kalas, kalaspresenter, hela student-konkarongen med balbiljetter och balklänningar, två språkresor per barn, utlandssemester varje år o.s.v..

Barn kostar vad man tillåter dem att kosta, och finns det hjärterum så finns det stjärterum. I alla fall om man bor i Sverige. Bor man i Pakistan eller Guatemala, finns det större anledning att räkna på om man har råd med barn.

Tja, man kan väl säga att det var för husfridens skull. I ett förhållande måste man kompromissa.