Varför är det oftast killen som inte vill ha fler barn?

Fast i din generation (jag utgår från att du är född efter andra världskriget) har det FUNNITS stöd att få från samhället, och ett garanterat existensminimum. Om barnen ändå inte fick tillräckligt med mat, så berodde det inte på att mamman/föräldrarna inte kunde få tag i det, utan att de valde att prioritera något annat. Vare sig det nu berodde på dumhet, begåvningshandikapp, egoism, en allmän oförmåga eller ren ondska. 

Och angående kalas, student och sådant så kan man köra budgetvarianten. Det MÅSTE inte kosta så mycket som den där banksidan angav. Den var ju till för att de skulle locka till sig sådana kunder som de kunde tjäna mycket på, d.v.s. övre medelklass med höga löner, som då även kunde ta ett stort bostadslån och kanske andra krediter också. En mamma som klarar sig och sina barn helt utmärkt på sin lilla lön, som bor i hyreslägenhet, som inte har någon förmögenhet att förvalta, och som varken vill eller behöver låna pengar - är ju ingen lönsam bankkund. 

Angående utbildning utomlands, så kan man låna till levnadsomkostnaderna från CSN idag, om det är en godkänd utbildning. Självklart är föräldrarna inte skyldiga att betala sådant för en vuxen människa, och det gäller även om de egentligen skulle ha råd. De måste ju även få amortera färdigt sitt hus och lägga undan pengar till sin egen ålderdom.

Just det håller ju inte helt tycker jag. Om mannen bara sprutar och sen drar, minskar risken att avkomman överlever. Om mannen däremot stannar och erbjuder skydd, föda etc borde chansen för hans gener att överleva öka. Därför tycker jag det verkar logiskt med någon typ av barnlängtan även för män. Men som många påpekat verkar den anknytningen ofta ske när barnet väl är fött. 

Vad är orsaken? 

Är det verkligen så?

För att betydligt fler män än kvinnor inte är förberedda att göra uppoffring av sig själv på samma sätt som kvinnor. Män har  (iallafall historiskt) fostrats att ta för sig, armbåga sig fram, satsa på karriär och föra fram sig själv. Kvinnan däremot har (historiskt) fostrats att ta hand om alla, se till gruppen, se till att alla runt om har det bra, omvårdnaden och fixande för andra (ofta till bekostnad av sig själv).

Han- jaget före laget.
Hon- laget före jaget.

Därför blir det en krock när hans frihet och flexibilitet inskränks. När han måste spela andrafiolen i sitt eget liv. Han är helt enkelt inte van att åsidosätta sig själv. Hon är redan införstådd på detta.

Sen finns det också biologiska aspekter. Hormoner som påverkar oss kvinnor och kan skapa ett irrationellt sug att föröka oss. Jag själv känner det. Huvudet säger blankt nej till ett tredje barn. Vi har varken tiden, engagemanget, lusten eller orken för ett till barn och vill inte åsidosätta fokuset och engagemanget vi har på vara tjejer för ett tredje. MEN kroppen fullkomligt skriker till och ifrån efter att få vara gravid och föda barn. Och ser jag en bebis så fullkomligt smälter jag. Tur att mitt psyke är tillräckligt starkt och rationellt att stå emot suget. För barn är otroligt krävande och påfrestande. Ett underbart kaos.

Definitivt i alla sammanhang där jag har diskuterat det i alla fall- med vänner, på flera arbetsplatser med blandat folk osv.

En man som verkligen vill ha barn omtalas som ett undantag och med viss förvåning, och så hade det väl inte varit om det nu var lika vanligt att män ville ha barn?

Jag har många manliga vänner och jobbar med nästan bara män, och av alla jag känner så är det bara två män som uttryckt att de ville ha barn mer än sin partner. Sorgligt nog är den ene ändå barnlös för hans fru ville inte ha några barn och hon hamnade sedan dessutom i rullstol pga en olycka.

Varför har inte män samma barnlängtan? Borde inte naturen sett till att även män vill ha barn för att sprida sina gener? 

Därför att fler barn innebär fler år med relationsproblem och dåligt sexliv.

Med min erfarenhet är det svårt att förstå hur det kan finnas män som vill ha fler barn när de fått klart för sig hur det blir att få barn. Det är inte barnet i sig som är det jobbiga utan det är hur kvinnan förvandlas.

I mitt fall upphörde allt sex när vi fick barn. Innan vi fick barn hade vi ett härligt liv. Vi var omtänksamma och kärleksfulla mot varandra. Förutom regelbunden sex fick jag avsugningar på morgonen. Vi hade inga bråk, vi var överrens om det mesta och vi respekterade varandra. Inte bara sexet försvann när vi fick barn utan allt annat som var fint mellan oss. Min kvinna blev helt uppslukad av barnet, hon förvandlades till en nitisk lägerkommendant och jag kände mig som en betjänt som skulle serva henne enligt hennes direktiv och ordergivning. Hon ville bestämma precis allt eftersom hon visste bäst. Allt jag gjorde var fel, bristfälligt och undermåligt. Hon såg inte mig som en likvärdig förälder och hon ville egentligen inte ha mig involverad i hennes projekt. Däremot dög mina pengar. De ville hon ha. Jag kände mig grundlurad för det var inte mig hon var intresserad av, det hade hon aldrig varit utan det var mina spermier och mina pengar hon var ute efter.
Efter två helvetesår började hon tjata om ett barn till och då var det plötsligt ok att ha sex igen (vaginala samlag i samband med ägglossning). Det blev dock inga fler och vi separerade.

Jag kan ibland tänka att det skulle vara roligt med fler barn, men isåfall skulle det nog vara med en tjejkompis eller med ett lesbiskt par. Inte någon jag har ett förhållande med.

Tror det här är väldigt vanligt. Men något annat som är vanligt är att män (och givetvis även kvinnor om än kanske mer sällan) inte fattar vilket jobb det är att ha barn. Kvinnor är oftare bättre projektledare. Jag har sett det flera gånger:
- Kvinnan projektleder. 
- Mannen lär sig aldrig/behöver inte lära sig/blir inte insläppt och litad på.
- Kvinnan släpper inte in mannen/kan inte släppa på kontrollen.

Resultatet:
- Kvinnan blir besviken på mannen som inte hjälper till och blir olycklig.
- Mannen blir olycklig för när han försöker ta ansvar blir det bara "fel". 

Läste en tråd för några år sedan där flera män skrev att det var så skönt att vara ensamstående pappa för nu kunde han och ungarna i lugn och ro äta frukost i soffan och glo på film och hänga i pyjamas fram till lunch på helgerna. Innan var det av med pyjamas, tvätta sig, på med kläder, sitta vid matbordet och äta frukost - även på helgerna.