Det känns tråkigt att vara gravid, när vänder det?

Oj så olika det är, jag tyckte det var mysigt där i början. Hemligheten som ingen annan visste, pirret, tankar och drömmar om det som komma skall. Tyvärr var början av graviditeten även kantad av oro för mig pga mina tidigare missfall, men jag tyckte ändå att det verkligen var något speciellt med den första tiden. Om du redan känner dig uttråkad är det nog bäst att du bara ställer in dig på att det inte kommer bli så himla kul. Drabbas du dessutom av illamående, obotlig trötthet, sammandragningar, foglossningar osv osv kommer du nog nämligen vara än mindre road av att vara gravid. 

Ah okej jag förstår! Ja alltså för min del har inte graviditeten inneburit några begränsningar, så det är klart att omställningen inte blivit lika stor därför. Jag dricker verkligen aldrig alkohol och cigaretter etc är heller inget jag någonsin använder. Jag valde tidigt att vara pragmatiskt inställd till all mat under graviditeten (dvs inte undvika exempelvis chark, brie etc). För mig skulle restriktioner bara ha inneburit att jag skulle lägga för mycket tanke och oro på det vilket skulle ha skapat en onödig stress, plus att jag personligen tycker att råden är överdrivna. Men det är klart att bara vetskapen om att man ska undvika något kan göra att man känner att man missar det, även om man egentligen inte missar något (om du förstår hur jag menar). 

Jag har haft totalt tre missfall/MA som upptäckt i vecka 5, 6 och 7 så det har varit tidigt. De två första missfallen var ?hoppsan? (tvillinggraviditet där det ena embryot stannade kvar lite längre). Vid den tiden åt jag p-piller men hade slarvat med ett par tabletter, jag var ju inte inställd på barn just då men det blev lite jobbigt mest för att jag började inbilla mig att jag var ?en sådan? som bara skulle få massa missfall. Senaste gången hade jag precis bara slutat med p-piller, vi hade bestämt oss för att händer det så händer det utan att aktivt försöka något mer. Jag blev gravid direkt och blev otroligt snopen, men glad att det gick så snabbt. Man hann såklart börja tänka på livet med bebis, så den smällen blev hårdare än de första två gångerna när MAt väl upptäcktes. Jag förstår oron, jag tror de flesta kan relatera till den oavsett om man haft missfall innan eller ej. Det är ju så diffust där i början och så lite saker man kan ta fasta på, så det är lätt att börja fundera och oroa sig.