Hur är det att ha 5 barn mellan 5 och 10, eller kanske snarare mellan 6-7 och 11-12?

Jag kan inte svara, men min mamma har 4 barn (vi är födda på sex år). Det gick bra, men det är förstås inte samma sak som att vara fosterförälder till några av barnen. 

Jag skulle göra samma sak för min bästa vän och jag tycker att ni är otroligt fina personer som är beredda att göra det här för din vän. 

Har inte så nära i ålder men mina leker rätt mycket med varandra.

Det är ju lite utmanande med födelsedagar, matlogistik, bil, semester och annat. Men för min del löste det sig.

Vad bra att det gick bra för din mamma och er barn. 

Jag förstår att det kan bli knepigt med logistiken. 

Haha, jo. Jag har företag så jag har börjat handla mycket av maten på en grossistfirma. Kan jag handla riktiga storförpackningar. Det man hittar i affärerna är ju direkt mesiga förpackningar.

Har 2 stora frysar och en liten.

Men i ärlighetens namn... Barnpassningsmässigt? Inga större problem. De ser till varandra. Den biten är ju rätt praktisk faktiskt.

Jag tänker att det är väldigt skillnad på att ha 5 barn och 5 andra barn.

Jag har en kollega som fick 2 extra barn i en liknande situation och det var förstås visst extrajobb, men samtidigt inte alls speciellt svårhanterligt. För det var också en process där det faktiskt kunde fixas ordning lite i en svår situation.

Jag tänker att det ju är en tid kvar och att det VÄLDIGT mycket handlar om er som människor och alla de aktuella barnen.

Har barnen någon i sin närhet som skulle kunna avlasta lite då och då, och samtidigt kunna vara stöd till barnen? Tänkte t.ex. att mor- eller farföräldrar kanske kan ta hand om dem några timmar då och då, utan att ha fullt ansvar för dem på heltid.

Känner en del stora familjer, och det jag tror underlättar där är att familjen har ekonomi att ta in hjälp med städning, trädgård  och dyl. Då har föräldrarna lättare att faktiskt hinna med barnen. Sedan får alla hjälpa till hemma också.

Ekonomi blir också relevant när det gäller praktiska saker som bostad där alla får plats, minibuss för att transportera alla etc.  
När det gäller normal ersättning för barnens kostnader utgår jag från att barnbidrag,  barnpension, underhåll och ersättning från kommunen borde täcka sådant som mat, kläder, aktiviteter och semesterkostnader, men även det faktum att det kan bli extra vab, och att det troligen blir svårt att arbeta heltid åtminstone första året då det blir en stor omställning för alla. 
Ett tips är att inte ha dåligt samvete för att få betalt- de pengar som ni känner att ni får utöver era merkostnader/minskade inkomster på kort och lång sikt, kan ni ju lägga på extra hjälp och trevliga aktiviteter för alla barnen. 

Förhoppningsvis behövs förlorar barnen inte sin mamma, men om mamman är sjuk kan det ju vara en lättnad för mamman om ni kan kanske vara avlastningsfamilj redan nu. 

Jag skulle vilja påstå att när det yngsta barnet kommit upp i fem års ålder, och det har ju din väninnas barn, så blir det mycket lättare att ha barn. Småbarnsåren är tuffa, oavsett hur många barn man har, men vid fem års ålder så börjar barnet bli mer självständigt, det behöver inte passas på samma sätt, kan oftast klara sig själv på toa, går att resonera med och så vidare.

Sedan är det ju så att med många barn behöver man större bostad, större bil, större matinköp, men jag vill påstå att man får tillbaka allt det i glädje och kärlek flera gånger om.

Det är klart att ni är i en speciell situation och att med den följer vissa utmaningar, men jag är övertygad om att ni kommer att klara det utmärkt.

Jag skulle råda dig att se över möjligheten att adoptera barnen, inte bara vara familjehem, för som familjehem har socialtjänsten befogenheten att ta barnen och placera dem någon annan stans på ett helt annat sätt än om ni adopterar. Det kanske inte är jättestor risk, men det har förekommit rapporteringar om socialtjänst som betett sig rätt illa mot familjehem, och jag skulle personligen sova mycket bättre om jag visste att jag ansågs som barnens "riktiga" förälder i lagens mening.

För snart sju år sedan flyttade barnens kusiner, då 4 och 6 år gamla, hem till oss. Våra tre barn var då 7 och 3 år (tvillingar). Det var både jättelätt och jättesvårt.

Det gick fort att få till en fungerande vardag. En helg till att ordna till sovrum och uppgradera till en minibuss, någon vecka till att fixa till pappersarbete med soc, förskola, skola, skatteverket och fritidsaktiviteter (soc hade vi kontakt med mycket längre). Jag är bra på att hantera byråkratiska frågor och att organisera rent praktiskt, men det var faktiskt förvånansvärt smidigt.

4-åringen anpassade sig direkt. Blev nästan en trilling till tvillingarna och knöt an till mig och sin morbror på ett mycket sunt sätt. 

7-åringen hade en längre anpassningstid. Hon sörjde mer intensivt och tog samtidigt på sig rollen som storasyster till en jättekull med småsyskon med stort allvar. Hon var ett barn i sorg under säkert ett halvår. Hon behövde extremt mycket närhet (vilket hon så klart fick) och det tog tid för henne att komma in i sin nya klass. Vi skippade fritids och hon fick vara med mig på mitt jobb på eftermiddagarna för hon behövde det. Hon fick hjälp av en bra terapeut, men mest behövde hon nog bara tid. Först nästa skolår började hon leka igen och få vänner i sin egen ålder.

Sedan har det rullat på. Det är skitkul att ha en stor familj ibland och ibland är det kämpigare. Barnen är tighta och de ser oss som en familj. Det finns perioder med mer syskonbråk och perioder när det är smidigare då det gäller att njuta.