Sjukpension pga psykiska

Det är nog lätt hänt att man hamnar utanför samhället när man inte arbetar, dels socialt och dels ekonomiskt. Det är viktigt att försöka ta sig ut ändå. Dock är det din vän som själv måste vilja göra förändringen. Har hon familj och flera vänner som alla kan prata med henne? Försöka få ut henne lite, fika, promenad etc, börja smått så får hon arbeta sig uppåt att klara fler saker. Men hon måste ju vilja själv.

I hennes fall skulle jag säga att hon blir värre för att hon inte får rätt hjälp, inte pga att hon är sjukpensionär. Däremot kan man säga generellt att det är väldigt vanligt att folk blir lite "sämre" när de får diagnoser av olika slag, oavsett om det är npf eller något fysiskt eller något mentalt, spelar ingen roll vilket område det är. Då är det plötsligt som om de känner efter extra mycket och många "blir" sin diagnos, de går in i det rent mentalt och blir faktiskt märkbart sämre. Helt plötsligt "kan" de inte saker som gick alldeles utmärkt bara någon vecka tidigare.

Dom andra få vännerna hon har har också psykiska diagnoser och är sjukskriva, så även om många av dom förstår henne så tycker jag personligen att det kanske inte är så bra.

Jag är den enda vännen som stannat kvar efter alla år.. Men det är inte enkelt! 

Hon får ju panik av att gå ut med soporna bara och kan sitta med skor på i 3 timmar :( Jag frågade en gång vad det är hon är rädd för , då svarade hon "andras blickar". Visst, jag vet inte hur de känns med sån rädsla så har tyvärr jätte svårt att förstå även om jag vill.

Hon går miste om så mycket i livet vilket gör mig ledsen! Hon klagar alltid på ekonomin (vilket är lite eget fel pga rökning) men jag ville vara snäll, bjuda på en resa men nej , "för mycket socialt" säger hon.. Men ändå klagar hon på livet inom 4 väggar... 

Jag har förslagit deltid arbete, bara några timmar men nej "jag kan inte" säger hon bara utan att ens försöka.

Hon har blivit en person med så mycket "ilska" och fördommar mot andra.  Till ex, det är "fel" att följa modet och sminka sig, bara fejk personer gör så enlogt henne (jag gör de , men är tydligen inte fejk)
Sen om någon person bor i en storstad är dom tydligen dryga. Ja ni hör ju, barnsligt beteende men hör till borderline antar jag..

@anonym (hmm) : Hon har haft all salgs terapi man kan få i 20 år, men fick besked denna månaden att det är slut nu.. Dom känner väll att inget hjälper?

Hon hade läkar möte 1 gång i månaden, 1 gång i veckan trauma terapi, KGB (eller vad det heter) 2 gånger i månaden samt hembesök 1-4 gånger i månaden. Och allt detta i 20 år som nu bara tog slut. 

Jag tycker det är lite fel och sorgligt och känner att det blev fel med att sjukpensionera så tidigt...

Det känns minst sagt uselt av vården om de bara ger upp på henne! Som andra personen sa så måste hon ha ett socialt samspel, träffa släktingar och vänner som drar ut henne. Man måste börja smått, ta en promenad runt kvarteret, köpa med nån fika hem och prata en stund. Inte så hon fattar att man försöker hjälpa henne utan mer som ett normalt umgänge.

Hon har inte någon förutom mig.. Eller ja hennes föräldrar/släktingar  har hon en konstig relation med, man får inte nämna psykiska och dom ses kanske några få gånger om året och tar en fika hos henne,  men efter varje möte med dom kommer sms:et "åå jag är så slut, mina föräldrar var här 2 timmar, äntligen har dom åkt" osv.. 

Hon lär ju inte heller känna nya personer.. Jag har bjudit med henne till små festar, fika osv men "jag kan inte" är svaret.

När jag är hos henne blir det att vi dricker kaffe och pratar, visst mysigt ..men, till exempel om vi går och handlar så säger hon efter ett par minuter argt "ska vi gå nu" "nu går vi" och har såååå brottom ut pga panik... Eller om det är för mycket ungdomar nära så kan hon tydligen inte gå in alls i affären... 

Förut tog vi en fika på kafe, handlade på loppis men de går inte längre... Hon får konstiga utbrott, börjar bråka pga ångest, vi går därifrån och visst hon säger förlåt några timmar senare... Men asså, hon går miste om så myclet! :(

Nu är hon såklart nervös över att all terapi tar slut. När jag frågade varför det tar slut sa hon argt "Men hallå jag har gårt där i 20 år, inget varar för evigt"

Hon förstärker sin egen sociala fobi genom att hela tiden fly från situationer som skrämmer henne. Det borde vården ha lärt henne.
Hon framstår som en välsigt lågbegåvad person som bestämt sig för att behålla offerkoftan på.

Sluta röka, sluta dricka kaffe och börja med 1 timmes promenad varje dag.
Men hon vill inte göra någon uppoffring för att det ska bli bättre, så hon kommer nog att leva sådär resten av sitt liv.

Ja det är det jag säger, till och med till henne! Men då blir det alltid bråk, då kommer "lätt för dig att säga som har ett perfekt liv, barn, familj, vänner, bil, jobb och massor av pengar" (massor av pengar för henne betyder "normal" inkomst). 

Hon tar liksom inte emot hjälpen känner jag. Men hon påstår att läkaren hade sagt att hon aldrig kan bli bra, är det så tycker jag en läkare aldrig ska säga så i denna sits!
Kanske aldrig kan "bli bra" men lära sig att leva med detta, känner jag.

Och ja, hon har blivit lågbegåvad senaste åren.. Har liksom noll koll vad som händer i livet utanför hemmet.. 

Jag som vill vara en bra vän vet inte om jag orkar längre... men sen försöker jag tänka om jag var henne och blev "lämnad" pga psykiska problem hade jag blitt ledsen.. men jag vet inte ärligt.. Jag är en person som vill njuta av livet till 100% liksom.

Det är en välkänd mekanism inom denna diagnos att när man nått så långt i sin ångest/sin fobi så blir det nästan omöjligt att ta sig ur den.
KBT tex bygger ju på att man utsätter för det som triggar ens rädsla. För ju fler gånger man mött sin rädsla utan att det man är rädd för - har inträffat. Så minskar ångesten. Om jag är rädd för katter för att jag blivit riven en gång när jag var liten så kanske jag behöver träffa snälla katter som inte rivs 50 gånger för att min hjärna ska koppla om stimuli "katt". Då behöver jag sen inte bli rädd för att bli riven när jag ser en katt. Katt är inte längre kopplat till rädsla/trauma/ångest.

Så när en väldigt ångesttyngd person väl tar sig utanför hemmets väggar och får ångest (vilket hen lär få de första gångerna) så bekräftar det att jaha, jag skulle visst inte klara att gå ut ändå - jag VISSTE det! Och så blir utevistelsen fortsatt kopplad till ångest samtidigt som hemmet är den enda säkra platsen. Dubbelminus.

Men att bevilja en person sjukersättning i så låg ålder och sen inte fortsätta terapi eller vård för att försöka nå framsteg låter inte alls bra. Så ska det inte gå till. 

Ja precis ! Jag har läst en del om detta. Och även om jag inte har några diagnoser så har jag gjort detta, dvs utsätta mig för min rädsla för att ta mig ur den, jag försökte peppa henne med detta, men "det räknas inte tydligen".

Alltså jag var livrädd länge för att åka kollektivt och jag menar livrädd, tog alltid bilen även om det hade varit så enklare med buss till jobbet till exempel. Och ja, jag ville bli av med denna så jag började korta sträckor med bussen, och jag ringde i början min man och grät, sa att jag kommer kissa på mig, har svårt att andas , svimmar osv. Hade jag kontaktat vården hade jag nog fått någon diagnos, det var inte enkelt, tro mig. Efter ca 6 månader kunde jag ta bussen utan dessa symtom, och 6 år av ett helvete var värt detta! Och nej, det var inte "enklare för mig" som hon påstår. Det var hemskt! Min man sa att han aldrig sett mig så rädd och ångestfyllt! Panikslagen av att kissa på mig, även fast det aldrig hände.

Jag menar, det finns hopp om man väljer att ens försöka. Men, denna mening gör henne arg och det blir bråk...