• Anonym (Skäms­)
    Mon 23 May 2022 23:28
    3501 visningar
    21 svar
    21
    3501

    Tror jag är deprimerad men vågar inte prata med någon pga rädsla för soc :(

    Ja jag vill väl egentligen skriva av mig och hoppas på att få några kloka råd. Jag tror helt klart att jag egentligen fått en förlossningsdepression /depression. Jag har 7 barn i åldrarna 0-15 år. Vi fick vår minsta "sladdis" väldigt oplanerat. Sambon jobbar 7-16 medans jag är fl dagtid och arbetar 17-00 4 dgr i veckan. Vi har väl kanske inte den bästa relationen och lever mer som vänner. Jag har dragit ett rätt stort lass sista tiden då sambon är iväg när jag inte arbetar för att han behöber sin så kallade "egentid" eftersom han ansvarar för barnen de kvällar jag arbetar.
    Jag sköter väl det mesta handling,  städning, kläder osv osv. Ser till att maten är färdig att värmas på de dagar jag arbetar och att alla barnen gympa påsar , frukt osv är packat. Jag tar även minstingen nattetid och då han har kolik så är det rätt påfrestande och det finns även fler barn i familjen som vaknar nattetid, så sömntimmarna ligger väl på extern minus och lite där till. 
    Jag har försökt tala om för sambon att jag är helt slut  men han verkar inte direkt bry sig. Jag börjar känna att jag helt plötsligt kan sitta och börja gråta kvällstid när jag är själv för att jag är helt slut. Mitt störta dilemma är qtt jag vågar inte prata med någon . Jag har läst sådna skräckhistorier om att barn tagit av soc osv pga ens mående. Just nu drabbar det väl inte barnen direkt. Men jag vet inte hur länge jag orkar hålla min fasad. Jag behöver verkligen tips på hur jag ska lyckas vända mitt mående :(

  • Svar på tråden Tror jag är deprimerad men vågar inte prata med någon pga rädsla för soc :(
  • Tue 24 May 2022 05:42
    #1
    Anonym (Skäms) skrev 2022-05-23 23:28:25 följande:
    Tror jag är deprimerad men vågar inte prata med någon pga rädsla för soc :(

    Ja jag vill väl egentligen skriva av mig och hoppas på att få några kloka råd. Jag tror helt klart att jag egentligen fått en förlossningsdepression /depression. Jag har 7 barn i åldrarna 0-15 år. Vi fick vår minsta "sladdis" väldigt oplanerat. Sambon jobbar 7-16 medans jag är fl dagtid och arbetar 17-00 4 dgr i veckan. Vi har väl kanske inte den bästa relationen och lever mer som vänner. Jag har dragit ett rätt stort lass sista tiden då sambon är iväg när jag inte arbetar för att han behöber sin så kallade "egentid" eftersom han ansvarar för barnen de kvällar jag arbetar.
    Jag sköter väl det mesta handling,  städning, kläder osv osv. Ser till att maten är färdig att värmas på de dagar jag arbetar och att alla barnen gympa påsar , frukt osv är packat. Jag tar även minstingen nattetid och då han har kolik så är det rätt påfrestande och det finns även fler barn i familjen som vaknar nattetid, så sömntimmarna ligger väl på extern minus och lite där till. 
    Jag har försökt tala om för sambon att jag är helt slut  men han verkar inte direkt bry sig. Jag börjar känna att jag helt plötsligt kan sitta och börja gråta kvällstid när jag är själv för att jag är helt slut. Mitt störta dilemma är qtt jag vågar inte prata med någon . Jag har läst sådna skräckhistorier om att barn tagit av soc osv pga ens mående. Just nu drabbar det väl inte barnen direkt. Men jag vet inte hur länge jag orkar hålla min fasad. Jag behöver verkligen tips på hur jag ska lyckas vända mitt mående :(


    Du behöver ju ta tag i din situation med en man som inte hjälper till och avlastar dig så även du får egentid och återhämtning. Låter som du är helt slutkörd och inte deprimerad. Vad ser du hos en man som uppenbarligen inte bryr sig om dig och ditt mående?
  • Anonym (K)
    Tue 24 May 2022 08:11
    #2

    Jag tänker att det är rätt viktigt att ta tag i psykiska besvär innan de är på nivån att man behöver söka akut hjälp för att man helt klappar ihop.

    Alltså, det är väldigt mycket bättre att försöka testa att få lite återhämtning innan du är fullständigt utpumpad och slut.

    Jag tänker att socialtjänsten inte är något som automatiskt kopplas in när någon tar lite prover på vårdcentralen, eller ber någon i familjen om lite hjälp med något. Det finns en hel del saker som du kan göra som är tämligen riskfritt om du i nuläget inte vill be socialtjänsten om stöd.

    Sen tänker jag på memet: "Innan du diagnostiserar dig med depression, säkerställ först att du inte är omgiven av idioter"

    Så himla tråkigt om du sliter och kämpar tills du stupar, när det faktiskt också handlar om att du har orimliga förväntningar på dig från barnets/barnens pappa!

  • Anonym (Kram)
    Tue 24 May 2022 08:20
    #3

    Tycker inte att du ska oroa dig över att socialen skulle hå in och ta barnen bara för att du är slut och deprimerad. Ring vårdcentralen och be om läkartid pga av mående, där kan du också få samtalsterapeft gör att få prata ut och bena ut vad du kan göra för att må bättre.

    du behöver prata med din man om hur du mår. Att jobba en massa hemma med barnen med liten bebis och dessutom arbeta kvällar x antal dagar i veckan låter för mycket för en redan jobbig situation. Du behöver skala ner på måsten och din man behöver ta mycket mer ansvar.

    ingen kommer tacka dig för att du kör slut på dig själv. Du behöver prioritera dig, ingen annan gör det till dig.

  • Anonym (Malin­)
    Tue 24 May 2022 08:28
    #4

    Oroa dig inte för sociala myndigheter om du går till sjukvården. Däremot är det kanske inte rätt instans just nu, det beror på. Misstänker du ändå någon form av förlossningsdepression el annan depp tycker jag verkligen du ska söka hjälp. 
    Är du slutkörd el är det depression, eller bägge delar? 

    Kan ni ändra något i vardagen? Du behöver ju också lite egentid. Eftersom du arbetar också kan din man fixa mat, frukt andra förberedelser.
    Har ni någon familj som kan stötta upp lite?
    Kan mannen ta ut lite föräldraledigt?
    Är alternativet bättre att du rasar ihop fullständigt och hamnar på sjukhus i veckor, el blir sängliggande utbränd. Nej ni måste prata om detta på allvar. 

  • Anonym (Stegv­is)
    Tue 24 May 2022 12:31
    #5
    -1 +3

    En stor varning för att prata med nån inom vården som har anmälningsplikt. Du kommer automatiskt bli soc.anmäld. Först och främst ska du ställa mer krav på din man. Han får göra mer helt enkelt. Vill du prata med nån så gå till en präst- de har tystnadsplikt och ingen anmälningsplikt. Sen får du se till att få egentid helt enkelt. Barnvakt, avlastning eller maken får ha barnen. Prioritera om i livet. Inte göra onödiga saker och inte ägna tid åt onödiga människor heller. Kanske tom jobba mindre.

  • Anonym (Kram)
    Tue 24 May 2022 12:47
    #6
    Anonym (Stegvis) skrev 2022-05-24 12:31:46 följande:

    En stor varning för att prata med nån inom vården som har anmälningsplikt. Du kommer automatiskt bli soc.anmäld. Först och främst ska du ställa mer krav på din man. Han får göra mer helt enkelt. Vill du prata med nån så gå till en präst- de har tystnadsplikt och ingen anmälningsplikt. Sen får du se till att få egentid helt enkelt. Barnvakt, avlastning eller maken får ha barnen. Prioritera om i livet. Inte göra onödiga saker och inte ägna tid åt onödiga människor heller. Kanske tom jobba mindre.


    Varför skulle dom anmäla till soc för hon är på väg in i väggen och ev deprimerad? Jag har aldrig blivit anmäld för att söka hjälp för att må bättre. Dessutom är hon ju inte ensam om att ta hand om barnen, vilket jag var.

    soc anmälan är bara om barnen kan fara illa pga hennes mående, droger, alkohol eller liknande, villet inte verkar vara fallet här.
  • Anonym (FYI)
    Tue 24 May 2022 13:00
    #7
    Anonym (Kram) skrev 2022-05-24 12:47:26 följande:
    Varför skulle dom anmäla till soc för hon är på väg in i väggen och ev deprimerad? Jag har aldrig blivit anmäld för att söka hjälp för att må bättre. Dessutom är hon ju inte ensam om att ta hand om barnen, vilket jag var.

    soc anmälan är bara om barnen kan fara illa pga hennes mående, droger, alkohol eller liknande, villet inte verkar vara fallet här.
    För att hon är på väg in i väggen och ev är deprimerad. Ts verkar snart krokna under allt ansvar som hon inte får hjälp med. Personen du citerade har helt rätt, ts kommer nästan garanterat att råka ut för en orosanmälan om hon söker hjälp genom vården i det här läget. Hennes mående är just orsaken i så fall.

    TS: Ring 112 och be att få prata med jourhavande präst. Jag tror inte att de går att nå dygnet runt men du är anonym och de för inga journaler, gör inga anmälningar eller liknande. Och ge mannen ett val: hjälp till eller så separerar ni. Du kommer inte orka detta på egen hand.
  • Anonym (Men..­.)
    Tue 24 May 2022 13:07
    #8
    +1
    Anonym (Stegvis) skrev 2022-05-24 12:31:46 följande:

    En stor varning för att prata med nån inom vården som har anmälningsplikt. Du kommer automatiskt bli soc.anmäld. Först och främst ska du ställa mer krav på din man. Han får göra mer helt enkelt. Vill du prata med nån så gå till en präst- de har tystnadsplikt och ingen anmälningsplikt. Sen får du se till att få egentid helt enkelt. Barnvakt, avlastning eller maken får ha barnen. Prioritera om i livet. Inte göra onödiga saker och inte ägna tid åt onödiga människor heller. Kanske tom jobba mindre.


    Varför skriver du sådana här lögner? Nej soc kontaktas inte per automatik för att man är deprimerad och söker hjälp för det. Självklart inte! Har själv suttit med panikångestattack hos doktorn, inte fan ringde han soc för det. Han remitterade mig till terapi. Så enkelt är det. Finns ingen oro för barnens välmående så rapporteras inget någonstans.
    Sluta sprid sån här dynga som faktiskt bara riskerar att skrämma folk från att söka den vård de behöver i tid. För gör man inte det: DÅ kan soc bli inblandad eftersom man då riskerar att bli så dålig att man faktiskt inte kan ta hand om barnen. Men då snackar vi en helt annan dimension på dåligt mående. 
  • Anonym (Elina­)
    Tue 24 May 2022 13:09
    #9

    Ni borde tillsammans boka in ett samtal hos präst, psykolog eller familjerådgivning som kan hjälpa er att kommunicera och förstå varandra bättre. Jag tror att många av era problem kan lösas då och du kommer må bättre. Det är bättre att gå till kärnan på problemet. Ingen kommer anmäla er till Soc för att ni vill lära er att kommunicera bättre. 

  • Anonym (Stina­)
    Tue 24 May 2022 14:25
    #10
    +2

    Vården gör inte en orosanmälan till socialtjänsten för att en person som är förälder mår dåligt en period! Jag har varit utbränd - gick till vårdcentralen som ett darrande vrak och hade två barn boende med mig. Det var inte tal om oro för barnen. 


    De som påstår att de fått en orosanmälan för att de sagt att de mått dåligt har med största sannolikhet haft en mycket mer komplicerad situation än bara en tids depression. Det kan handla om att man inte kommer upp ur sängen överhuvudtaget, att man inte kan ta barnen till skolan för att man mår så dåligt, att man missbrukar för att orkar vardagen, att man dyker upp på förskolan och är förvirrad/smutsig/aggressiv, att barnen får ta massa ansvar hemma för att föräldrarna inte orkar osv. Att vara utmattad och deprimerad är inte något ovanligt i vårt samhälle och skulle man göra orosanmälningar för varje sjukskrivning skulle soc kollapsa. 


    Tycker du ska ta dig till en vårdcentral och berätta precis hur det är. Sen kan din man dra ner sin egentid - för vilken egentid får du? När får du en kväll eller dag ensam? ni måste dela upp tiden schysst, du har lika mycket rätt till fritid som han. Mer faktiskt, med tanke på hur du mår. Men börja med vårdcentralen så du får bekräftelse på att du faktiskt inte ska behöva må så här. 

Svar på tråden Tror jag är deprimerad men vågar inte prata med någon pga rädsla för soc :(