Lever på under existensminimum men har det bra ändå

Om man kollar på mitt kontoutdrag kan man se att jag tillhör 1% av botten i samhället och kanske får soc-bidrag halva året och inget resterande månader. På papper kan jag alltså inte betala mina avgifter och levnadskostnad. Som tur är får jag lite hjälp av en gubbe så min hyra kan betalas iaf. Självklart finns en stress över avsaknaden av egen försörjning men jag blir inte längre uppgiven och deprimerad som förr. TS handlar inte om moral utan om hur sjukt det är att kunna ha det så bra som jag har det fast man är så socioekonomiskt långt ner i samhällsstegen.  

Hur är det möjligt? Mitt liv är ju uppenbarligen ett bevis på att magi fungerar.

Är mer eller mindre helt skuldfri. +100k i skulder borta  
Kan göra vad jag vill eftersom jag inte jobbar. Har all tid i världen
Har börjat ha blommor i vasar hemma
Har samlat på mig resurser som är värdefulla men inte nödvändigtvis kostar så mycket (secret hack)

Känner mig inte alls lika begränsad som man kunnat gjort tidigare när man varit utan pengar.  Nu går jag bara ut och plockar nåt från naturen. Har alltså tillgång till nyttigheter, medicin, näring 24/7 helt gratis och bättre än vad som går att köpa på affären.

Till frukost idag åt jag Leksand knäcke , 1 ägg. Lite smör o senap och toppa med lila tistelblad.  Knäcke är väl typiskt svenskt? Från flera hundra år sen när de hade knäckena på pinnar som än idag, vilket känns väldigt traditionellt.  Ägg är ju också en naturlig råvara som människor ofta haft tillgång till själva förr i tiden. Senap innehåller gurkmeja, kanel, ingefära, senapsfrön och andra nyttigheter o tistelbladen är liksom magin på mackan.

Tror det kosta mig bara några kronor men jag är verkligen tacksam att kunna få äta så enkel och samtidigt unik mat. (Som finns här omkring och inte importerats och enbart skapats i fabriker) Det ökar faktiskt min levnadsstandard och perceptionen av min egna status.  Vilket adderar en viss lyxkänsla eller åtminstone en känsla av välstånd. Samt en känsla av oberoende och att känna sig resursstark även i det lilla.

Det kanske inte låter särskilt imponerande. Men om man tar det lilla man har så kan det bli väldigt bra och det är däri som magin ligger nånstans. Sin egna upplevelse och inställning.

Min har ju helt förändrats nu. Jag har det fortfarande bra fast jag lever under existensminimum.  Hur är det möjligt? Så otroligt mycket ligger i den egna inställningen, sitt fokus, att ju mer man ser värdet i saker desto mer berikad blir man. Och det är liksom sjukt att så mycket bara kan förändras med den egna inställningen trots "faktiska omständigheter". det är oförklarligt nästan.

Hur lever ni gott med tom kopp?   En tom kopp ger ju ökade möjligheter att fylla på med något nytt... att vara tacksam och se till möjligheterna är jätteviktigt. Ens egna attityd. Men man ska förstås inte tvinga på det utan det ska komma av sig självt och för det behöver man stimulera det och eliminera sånt som motverkar de energierna.

Ni andra som lever på existensminimum eller mindre eller mer har ni upplevt likande fenomen?