Sommaren var äntligen här. Med tanke på allt jobbigt som sker i världen just nu var det befriande för Casper att äntligen komma fram till den gamla sommarstugan som stått tom sedan mormor Karin gick bort. Nu var den hans. Hans mor är till åren och orkar inte ta hand om den och den står bara och förfaller.
Det kommer att kräva mycket arbete för att få det fint igen. Sådär som han minns ifrån sin barndomstid.
Men det första som står på agendan efter nästan sju timmar i bilen blir att gå ner till havet som han ser från platsen där stugan ligger. Grannen han nyss mötte på grusvägen en bit bort berättade att hon hade kunnat legat i länge. 21 grader redan i juni!?.
Han ser verkligen fram emot att ta ett dopp i det svalkande vattnet. På väg ner till havet hör han fiskmåsarna skria. De låter upprymda, ja, nästan upphetsade, och Casper förstår att de måste ha hittat ett kadaver som flutit iland på stranden. Han vill egentligen inte veta vad det är, men när han ser hur många fiskmåsar som samlats på stranden blir han nyfiken. Med långsamma steg går han bort till den skriande flocken av fiskmåsar. De sista stegen får han skrika och vifta med armarna, för att skingra de hungriga fåglarna. När fiskmåsarna lyfter från stranden ser Casper vad som ligger där. En stor, oformlig kropp, som inte liknar någonting han sett förut. Casper dras ofrivilligt närmare det mystiska djuret och då han sätter sig ner på huk bredvid det, så känner han stanken av den ruttnande kroppen. Stanken av död.
Vad är det för någonting? tänker Casper och studerar det underliga djuret ingående. Det är alldeles vitt och uppsvällt. Större än en människa, men mindre än en val. Utan att tänka efter, så sträcker han plötsligt fram ena handen och rör vid det. Han grips av ett ofrivilligt medlidande med det stora, oformliga djuret och önskar att han kunde hjälpa det. Men det är för sent nu. Djuret är dött och har redan börjat ruttna. Han smeker återigen djuret över huvudet, långsamt, nästan ömsint. Sedan reser han sig upp och börjar gå ner mot havet.
Då hör han ett oväntat läte. Ett lågt, plågat ljud, som får honom att stanna upp mitt i steget. Casper vänder sig om och stirrar på det okända djuret. Det kan väl inte vara djuret som låter? Motvilligt går han närmare den underliga varelsen igen. Stanken från den stora, uppsvällda kroppen är verkligen plågsamt stark på nära håll, men Casper stålsätter sig och går ända fram till djuret igen. Han böjer sig ner och granskar djuret noga. Det ligger alldeles stilla och ser helt klart dött ut, men i samma stund som Casper tänker gå därifrån, öppnar djuret sitt ena öga. Det stirrar på honom med ett ofattbart lidande i blicken och Casper känner ett starkt medlidande stiga upp inombords. Han bara vet att han måste hjälpa djuret på något sätt. Men vad är det egentligen och varför har det flutit iland här på stranden?
Typiskt, tänker Casper. Han som hade sett fram emot en lugn och skön semester, som ett välkommet avbrott från allt jobbigt som händer i världen just nu. Men, nu ville ödet annorlunda och placerade en halvdöd, okänd djurkropp i hans väg. Vad ska han göra nu? Casper ser sig omkring och förstår att djuret inte kan ligga kvar där det ligger. Djuret är svårt skadat och behöver hjälp. Om det blåser upp till storm ute till havs och vågorna blir större, så finns det risk att de når ända upp till djuret på stranden och sveper det med sig ut i havet igen. Fan, tänker Casper, det var inte en sådan här semester han hade tänkt sig. Tillsammans med ett halvdött, stinkande djur. Men djuret stirrar fortfarande plågat på honom och han känner att han bara inte kan lämna det här på stranden.
Eftersom djuret uppenbarligen kan andas ovanför ytan, skulle han kunna släpa det med sig hem till stugan. Då skulle han kunna sköta om det ordentligt och sedan släppa tillbaka det i havet igen när det mår bättre. Eller, så kan han bara lämna djuret här på stranden och låtsas som om han aldrig hittade det. I så fall kanske det har spolats ut till havs redan imorgon och då behöver han aldrig se det igen. Tanken på att bara gå därifrån är helt klart lockande. Att smita undan allt ansvar och ägna semestern åt lite välbehövlig vila istället. Men det är någonting som får honom att stanna kvar.
Om han inte gör någonting nu, så kommer djuret inte att överleva natten. Det är någonting med djurets blick som får honom att tveka. Blicken ser nästan mänsklig ut. Det halvöppna ögat som stirrar på honom vädjar verkligen om hjälp. Hur skulle han någonsin bara kunna vända om och gå härifrån då?
Plötsligt har han bestämt sig. Han tänker släpa med sig djuret till stugan och ta hand om det tills det har tillfrisknat. Innan han hinner ändra sig, så griper han tag i djurets stora stjärtfena och börjar släpa det med sig mot stugan. Djuret är förvånansvärt lätt. Det är som om allt motstånd utplånas under den stora, hala kroppen. Som om sandkornen gör sig lena och fina och hjälper till. Nästan som om det vore meningen att han ska lyckas släpa djuret med sig. Hoppas bara att grannen inte ser mig nu, tänker Casper. För vad skulle hon tänka då?
Han lyckas ta sig hela vägen fram till stugan, utan att grannen får syn på honom. När han har stängt dörren efter sig och släpat in djuret i badrummet, så går han runt i stugan och drar för alla persiennerna. För han vill inte att någon snokande granne ska se vad han håller på med. Sedan går han in i badrummet och undersöker djuret lite närmare. Han försöker hålla andan, för att inte få kväljningar av den fruktansvärda stanken, samtidigt som han låter händerna försiktigt stryka över varelsens uttorkade hud. Huden är full av djupa skärsår, antagligen från fiskenät, och han kan känna att djuret har hög feber för det är alldeles glödhett. Casper baddar djurets sår med jodopax från medicinskåpet och täcker dess kropp med blöta handdukar. Sedan känner han att han har gjort vad han han kan för stunden och bestämmer sig för att låta djuret vara ifred inne i badrummet.
Den natten blåser det upp till storm. Vinden river och sliter i stugan och havet ryter och kastar sig upp över stranden, som om det är ute efter honom eller som om det vill ha det okända djuret tillbaka. Som klimatforskare blir han alltid lite orolig när vädret beter sig oberäkneligt. Han har svårt att somna och ligger och vänder och vrider på sig i sängen. Stormen, kriget, klimatångesten och nu det okända djuret som ligger inne i badrummet och kämpar för sitt liv. Allting hinner ikapp honom och flyter ihop till en enda gastkramande ångest. När solen nästan har gått upp i gryningen och han äntligen lyckas somna, så glider han in och ut i underliga mardrömmar, som handlar om det okända djuret i badrummet. Stanken har spridit sig i hela stugan och letar sig ända in i drömmen.
Nästa morgon har stormen dragit vidare. Han gläntar lite på persiennerna och kan se att havet ligger alldeles spegelblankt igen, som om nattens fruktansvärda storm aldrig existerat. Men det har den. Det ser han på alla de omkullblåsta träden utanför fönstret. Stormen var verklig, lika verklig som det okända djuret som ligger inne i badrummet. Har det verkligen överlevt natten?
Casper stålsätter sig innan han går in i badrummet och ser efter. Djuret ligger fortfarande på golvet i duschen och handdukarna har torkat ut över natten. Han blöter genast ner dem igen och när han spolar vatten på djuret, med hjälp av duschmunstycket, så öppnar det ögonen och ser på honom. Blicken är mycket mindre plågad nu och istället för lidande kan Casper se ett stort lugn i de underliga, mänskliga ögonen. När handdukarna är genomblöta sätter han sig ner på huk bredvid djuret och undersöker såren. De har läkt nästan onaturligt bra över natten. Där det var djupa, skarpa snitt i varelsens tjocka hud, syns nu bara några tunna rispor. En kall kår ilar längs Casperd ryggrad, då han inser att det inte borde vara möjligt för sår att läka så snabbt.
Men han hinner inte fundera mer över det, för plötsligt händer det någonting oväntat. När han sitter där på huk bredvid varelsen, så drar sig den stora kroppen samman på ett krampaktigt sätt. Casper hinner nästan inte förstå vad som händer, förrän varelsen spyr rakt ut på badrumsgolvet. Stanken är fruktansvörd. Det är samma otäcka stank som djuret utsöndrar, fast mycket starkare. Ut på golvet flödar en mörk, trögflytande vätska och plastpåsar, petflaskor och fiskedrag. Casper ser förskräckt på hur innehållet väller ut över golvet och upptäcker att djuret krymper i omfång på samma gång. Vad är det för en mörk, trögflytande vätska? tänker han. Kan det vara olja?
När hela golvet är täckt av stinkande spyor, så ser Casper att varelsen har förändrats. Eller snarare förvandlats. Djuret har krympt rejält i storlek och liknar inte ens något djur längre, utan mer en människa. En androgyn varelse, som varken är man eller kvinna. Herregud! Vad är det där för någon varelse egentligen? tänker Casper och undrar vad han har gett sig in på.
Den androgyna varelsen ser utmattat på honom med stora, havsblå ögon och andas med korta, ansträngda andetag, så att det utmärglade bröstet rör sig upp och ner. Det är någonting i blicken som gör honom illa till mods. De stora, havsblå ögonen utstrålar en sådan trötthet och desillusion, att han måste vända bort blicken. Han undviker att se på varelsen och fokuserar på att torka upp de stinkande spyorna istället, men det är lättare sagt än gjort. Medan han torkar upp försöker han hålla andan, för att slippa andas in den fruktansvärda stanken, annars finns det risk att han spyr rakt ut på golvet han också. Han torkar försiktig, för att inte råka skada sig på något av alla de gamla rostiga fiskedragen och när han är färdig lägger han allt som inte går att spola ner i avloppet i hopknutna plastpåsar. Sedan bär han ut påsarna till soptunnan ute på gården.
När han står utanför huset och njuter av att andas in den friska luften, så hör han plötsligt en välbekant röst. Behöver du hjälp? frågar den och när han vänder sig om får han mycket riktigt syn på grannen. I vanliga fall skulle han ha blivit glad, för han har alltid uppskattat hennes sällskap, men nu blir han bara stressad. Hon får absolut inte upptäcka vad han gömmer inne i stugan. Nej, varför tror du det? stammar han fram och anstränger sig för att se lugn och avslappnad ut. Han lyckas till och med pressa fram ett leende. Men det hjälper tydligen inte, för grannen ser ändå forskande på honom. Okej, säger du det så får jag väl tro dig, svarar hon, men står ändå kvar och tittar misstänksamt på honom. Casper ler ännu bredare och vänder sig om och går tillbaka till stugan.
I samma stund som han ska stänga dörren efter sig, hör han grannens röst igen. Den här gången har den en forcerad ton. Förresten, säger hon, jag tänkte fråga om jag kan låna en sak? Sedan smiter hon blixtsnabbt förbi honom och in i stugan, innan han hinner stänga dörren. Casper försöker att inte drabbas av panik. Jaså? svarar han med så avspänd röst som möjligt. Vad är det du vill låna? Hans granne ser sig misstänksamt omkring i stugan och hennes blick fastnar på det våta, oljiga spåret som leder in till badrummet. Det är också därifrån den värsta stanken kommer. Hon känner på sig att någonting är fel, tänker Casper, och funderar på hur han ska få ut henne ur stugan utan att använda våld, i samma stund som hon tar några snabba steg mot badrummet. Neeej! skriker Casper och skyndar sig fram för att stoppa henne, men det är för sent. Hon har redan tagit ett kliv in i badrummet och drar häftigt efter andan. Herregud! utbrister hon och spärrar upp ögonen. Det kan inte vara möjligt!
Hon har redan fått syn på varelsen och det är för sent att vrida tiden tillbaka. Casper börjar mumla någonting om att han kan förklara, men det kan han egentligen inte. För han vet ingenting om den okända varelsen som ligger på golvet. Men han behöver inte förklara, för det hans granne säger sekunden därefter får honom att fullständigt tappa andan av överraskning. En vattenande, viskar hon hänfört. Jag trodde inte att sådana fanns längre.
En vattenande? upprepar Casper frågande. Ja, svarar hon och närmar sig den utmattade varelsen på golvet. Min morfar mötte en vattenande i sin ungdom. Den hade fastnat i ett fiskenät och han hjälpte den loss. Sedan den dagen var det som om havet ville tacka honom, för han hade alltid tur med vädret efter det. När han var ute med båten till havs, så blåste det aldrig upp till storm och vågorna bar honom alltid helskinnad in till land. Hon sätter sig ner på huk bredvid vattenanden och sträcker försiktigt ut handen och rör vid den. Sedan säger hon: Du måste släppa tillbaka henne i havet snart, för hon ser väldigt uttorkad ut. Casper spärrar upp ögonen av förvåning. Henne? svarar han. Varför tror du att det är en hon? Grannen rycker på axlarna. Jag vet inte. Det ser ut som en hon. Kanske är det någonting med ögonen?
Efter en liten stund lämnar de vattenanden ensam inne i badrummet och slår sig ner vid bordet i köket. Casper kan nästan inte dölja sin nyfikenhet, utan frågar ivrigt: Vad vet du mer om vattenandar? Grannen ler lite åt hans entusiasm, men sträcker bara lugnt fram handen och svarar: Vi kanske ska presentera oss först? Jag heter Saga och är din nya granne. Casper tar hennes hand och mumlar: Casper. Sedan fortsätter han: Saga, det var ett vackert namn. Saga ler, men bara precis så mycket att leendet inte når ögonen. Tack, men har aldrig tyckt om det. Däremot tycker jag om sagor. Riktiga sagor. Så nu ska jag berätta en saga för dig. Den handlar om hur den här ön har fått sitt namn. Har du aldrig undrat varför ön inte heter Solklippa eller någonting annat vackert och bildligt som lockar turister? Vem döper en ö till Sinnduah?
Casper har aldrig tänkt på det, men nu när hon säger det låter det faktiskt konstigt. Det låter inte som ett svenskt ord heller, för det har en helt annan språklig rytm. Sinnduah låter mer som en mystisk viskning, än som ett namn på en ö. När han inte svarar inser Saga att han förlorat sig i sina egna funderingar och fortsätter: Det ryktas om att namnet egentligen består av tre ord. Sinn du ah. Som betyder Den stora mötesplatsen på vattenandarnas språk. Casper ser, om möjligt, ännu mer fundersam ut och upprepar: Den stora mötesplatsen? Saga nickar. Ja, precis. Namnet är urgammalt och kommer från tiden då vattenandarna brukade mötas här. En gång om året samlades de vid ön, för att sedan skiljas åt och sprida ut sig i alla hav, sjöar och vattendrag världen över. På den tiden vakade vattenandarna över allt från de stora världshaven, till minsta lilla skogsbäck. Nu finns det bara ett fåtal kvar av dem, för de har minskat kraftigt i antal under de senaste århundradena. Casper rynkar ögonbrynen och ser lika bekymrad ut som han känner sig. Han vill egentligen inte veta svaret, men ändå kan han inte låta bli att ställa frågan: Varför då? Saga ser länge på honom och suckar sedan besviket. Det trodde jag att du redan visste? Några människor inne i byn berättade för mig att du är miljöforskare, så jag hade lite högre förväntningar på dig än så här. Men okej, jag ska berätta hur det ligger till. Havet är sjukt.
Den senaste texten kopierade jag in från mina anteckningar, så det var kanske därför den blev stor.
) gäster två dagar till men du får hemskt gärna fortsätta om du vill, orkar och kan. 
Ska försöka skriva vidare på sommarberättelsen imorgon!
