Att våga stå upp för sig mer?

Lång och osammanhängande tråd. Ber om ursäkt. 

Men hur står man upp för sig mer? Hur börjar man?

Är en 40-årig småbarnsmamma som alltid varir den duktiga flickan. Jag försöker alltid göra allt för alla andra - men har på sista tiden allt mer insett att få gör det för mig och att jag blir oproportioneligt glad och skuldmedveten för andras snällhet mot mig.

Jag försöker att alltid hjälpa andra om de ringer mig, även om jag får skippa saker jag vill för egen del eller tid jag hade oplanerad. Fixar extra god mat hemma och minns vad alla sagt att de gillar och försöker ofta köpa små spontana presenter.

Jag har dock insett att... ingen gör det mot mig. Om nån hör av sig är det bara för att de vill ha min hjälp - jag är den enda som bjuder in folk bara på en fika. Ingen bjuder in mig. Jag minns inte sist jag blev bjuden hem till en vän för att bara ses.

Om jag plockar av hemma gör jag det åt alla. Om min man gör det gör han det bara åt sig, och lämnar mina saker - samma med frukost och annat - jag fixar åt alla men är det han så tar han bara åt sig själv. Jag kan fråga honom vad han vill att vi gör en ledig dag - jag får aldrig en fråga vad jag skulle vilja göra.

Har märkt att detta fått mig att bli trött och även oproportioneligt tacksam, blir lycklig om jag får en kopp kaffe en gång på en sommar och känner att jag nåste komma ihåg snällheten för att bjuda tillbaka så jag kan få det igen nån gång. Och undrar såklart ibland om livet ska vara såhär.

Hur gör man för att inte bli bitter överatt alltid vara den som bjuder på sin tid, sitt hem och sin uppmärksamhet men aldrig får något av någon annan mer än att ses som behändig hjälp ibland?